Översättningar på Lindhska förlaget i Örebro

Nils Magnus Lindh. Målning av okänd konstnär, Svenskt porträttarkiv.

Lindhska förlaget, vars verksamhet i Örebro sträcker sig från 1750-talet till 1840-talet, var under en period på 1800-talet ett av de mest expansiva svenska förlagshusen. Förlaget och tryckeriet grundades av Johan Lindh och blev snart mycket framgångsrikt, framförallt genom utgivning av religiös litteratur. Rörelsen övertogs 1798 av yngste sonen Nils Magnus Lindh som utvidgade verksamheten mot andra litterära genrer och  grundlade en säkert inte obetydlig del av sin förmögenhet på utgivning av populära romaner. Dessa böcker är som en provkarta över det tidiga 1800-talets populärlitteratur. Många författare och genrer på modet finns på listan: August Lafontaine med sina sentimentala kärleksromaner, Ann Radcliffes gåshudsromantik, samt ett stort antal rövar- och anderomaner, det vill säga olika slags spökhistorier. Även den samtida familje- och brevromanen fick sin plats i utgivningen. Lindh kunde på goda grunder bedöma dem som säljbara, eftersom det med något undantag rörde sig om verk som redan gjort succé i andra länder. De flesta översättningarna byggde på tyska original, men även franska, engelska och italienska kunde vara källspråk.

Hur fick då N.M. Lindh tag på dessa ”bestsellers” och på vilka grunder gjorde han sitt urval? Nästan inga brev av hans hand är bevarade, varför man är hänvisad till andrahandsinformation, bland annat den som finns bevarad i översättarnas rikhaltiga korrespondens − en guldgruva för kunskap om översättarverksamheten på det tidiga 1800-talet. De viktigaste översättarna hos Lindh var Sven Eric Albom, Erik Wilhelm Djurström, mamsell A.C. Nejman, Sven Niclas Wahrman och framförallt Herman Anders Kullberg. Av breven framgår att översättarna också  fungerade som lektörer och ibland som allmänna rådgivare. Som exempel skrev Albom till Lindh skärtorsdagen 1802: ”Marillo förtjenar i sanning ett kopparstick, i synnerhet som det kostar så obetydligt och alltid gör boken mera säljbar”.

Översättarna granskade och valde ut böcker som de ibland själva rekvirerade från utlandet eller som de på annat sätt, ofta via lånebiblioteken, fick tag på i original. Förmodligen orienterade de sig i den nyaste litteraturen också via utländska tidskrifter som tydligen var lätta att få tag på, i varje fall i de större städerna. Ändå verkar det inte alltid ha varit så lätt för översättarna att få tag på originalen. Herman Anders Kullberg berättar i ett odaterat brev (nr 153, antagligen 1806/07; här och nedan refereras till brev i Lindhska samlingen, Kungliga biblioteket) om sina vedermödor att spåra upp originalet till Mathilda eller de underjordiska Hvalfven (1807): ”Boken har jag snott efter öfveralt, men den finns på ingen Boklåda eller Lånbibliotek utom en hos fru Cleve under Titel: Le Southerrain ou Mathilde, par Miss Sophie Lee”. I ett brev (20/9 1802) ger Albom en uppgift om hur han kom över originalen: ”Jag har gjort bekantskap med en tysk bokhandlare i Åbo, som genom egna kanaler får in tyska böcker innan man knappast hunnit annoncera dem i tyska journaler; och genom honom kommer jag en cas att få goda materialier till öfversättningar”. Till saken hör att det kostade att låna böcker och Lindh var inte särskilt villig att betala låneavgifterna.

Översättarna verkar sällan ha fått direkta uppdrag från Lindh. För det mesta skickade de in delar av eller hela översättningen för bedömning: ”Se här den nya boken, döm sjelf om dess värde”, skrev Kullberg 10/2 1804. Åtminstone Kullberg var så väl medveten om vad som var gångbart utomlands att han uppenbarligen kunde räkna med viss framgång. Men ibland kunde Lindh tveka i det längsta om översättarnas förslag. Albom erbjöd exempelvis Lafontaines Natur och Jalusie i början av 1802 och gjorde upprepade gånger reklam för boken: ”La Fontaines namn gör allt loford umbärligt”, skrev han 5/4 1802. I maj samma år översände han några ark av den nästan färdiga översättningen med kommentaren: ”Jag vill ej säga ett ord om dess godhet; jag tycker om den och det var nog för att stadga mitt val” (23/5 1802). Övertalningen lyckades till slut och boken kom ut samma år.

Översättarna var oerhört produktiva, i många fall på bekostnad av kvaliteten. Den mest produktive, Kullberg, skrev med lätt hand och flytande stil. Som exempel på hans flit kan nämnas att Lindh 1804 gav ut bortåt 2 000 trycksidor av Kullbergs hand. I ett av sina ofta polemiska brev skröt han med sin arbetskapacitet: ”Jag har sagt en gång för alla att jag bekvämligt skrifver Ett ark om dagen när jag vill skriva, och således 14 R:dr i veckan om jag ville och orkade arbeta som en hund hvar dag” (11/4 1806). Lindh betalade honom i vanliga fall 2 R:dr 12 sk banco per ark i originalet (10/2 1804).

Med ett så högt uppskruvat arbetstempo är det föga förvånansvärt att översättaren fick ta sig stora friheter när det gällde att vara originalet trogen. Men en fri attityd till originalen var överhuvudtaget utbredd vid denna tid. Målet var i första hand att berätta en god historia och då kunde man mycket väl tillåta sig att ”förbättra” texten. I Hans Hejling, som Kullberg översatte 1805, finns följande kommentar som en fotnot till texten: ”Här är ett mindre läsvärt ställe utelemnadt”. I ett odaterat brev (nr 121, antagligen 1803) skriver han apropå en annan roman. ”Hvad jag tagit i 5te delen är bara skit som aldrig förtjent att stå i någon bok; visa mig att jag tagit bort något af värde så skall jag aldrig begära en skilling för det”.

Det som översattes var samtida, aktuell litteratur, och spannet från originalets till översättningens publicering var ofta kort. Kullbergs översättning av Madame de Staëls niohundra sidor långa roman Delfine (1803) publicerades exempelvis redan året efter att boken hade kommit ut i Frankrike. Till tyska översattes den först 1829.

Översättningarna som kom ut på Lindhs förlag kritiserades ofta hårt. Nya Posten (16/3 1812) betecknade dem generellt som undermåliga:

Det är besynnerligt nog att ingen tidning utom Polyfem gör sig mödan, att gifwa akt på den mängd usla bokpressalster, särdeles från den stora öfwersättningsfabriken i Örebro, hwarmed boklådorna oupphörligen belastas, icke nog att denna fabrik öfwerswämmat landet med de mest dåliga, till och med skadeliga romaner om röfware och banditer, hwartill man bortslösat det dyra papperet: man har till råga den harmen, att se ifrån samma werkstad utgå werkeligen goda böcker, hwilka, förfuskade genom jemmerliga öfwersättningar, förlorat största delen af deras wärde.

Lindh brydde sig tydligen inte om kritiken. Ur hans synpunkt var översättningar helt enkelt billigare än svenska originalmanuskript. Till saken hör också att Lindh var oerhört snål med honorar. Med tanke på översättarnas centrala funktion för utgivningen är deras urusla ekonomiska ställning förvånansvärd och det är ganska oklart varför de stannade kvar hos Lindh. Framförallt Kullbergs talrika brev till Lindh vittnar om ett märkligt beroendeförhållande. Han klagar ständigt över att Lindh varken skickade pengar eller ens svarade med brev på Kullbergs täta leveranser av översättningar. Kullberg var ofta mer eller mindre förtvivlad men samtidigt smått sarkastisk, som i följande avsnitt ur några odaterade brev:

Gud gifve min Vän hälsa, afsättning och all möjlig välgång, så låter han sin öfversättare säkert få dela med sig af sitt goda – Skicka för Guds skull penningar och tro att jag altid skall vara en tjänstfärdig och uppriktig vän. (nr 120, antagligen 1802)

Förbannad vare den stund jag begynte ett sådant handtverk som ej kan föda mig och som nödgar mig snart att tigga – Förlåt, förlåt, men jag lider som en mask och kan ej dölja min smärta. (nr 121, antagligen 1803)

Även Mårten Altén, en av tidens främsta översättare, var angelägen att arbeta för Lindh. I ett brev uttrycker han en översvallande tacksamhet för de förtroende Lindh gett honom och avslutar brevet med medgivandet att han till och med överväger att upprycka sina bopålar i Stockholm och flytta över till Örebro ”der jag jemte min egen bergning har tillfälle att fortsätta mina moderlösa barns uppfostran” (20/4 1815).

Måhända berodde översättarnas önskan att arbeta för Lindh på att konkurrensen mellan översättarna var stor och att översättningar ändå utgjorde en relativt stabil och långsiktig inkomstkälla om man kunde bli knuten till en förläggare som satsade just på översättningar.

Mellan 1800 och 1820 gav förlaget ut ett femtiotal oftast lättviktiga och lättsålda romaner, varav endast en var svenskt original. På 1820-talet hade förlaget blivit Sveriges största, och Lindh sökte då höja sina litterära ambitioner, vilket innebar att han delvis lämnade den lönsamma men kritiserade översättningsproduktionen för att börja knyta till sig etablerade svenska författare som Franzén, Nicander och Geijer.