Svenskt översättarlexikon - biografiskt uppslagsverk över svenska översättareSvenskt översättarlexikon - biografiskt uppslagsverk över svenska översättare

Adil Bergström, 1865–1959

Foto: Svenska Dagbladet 4/12 1955
Foto: Svenska Dagbladet 4/12 1955

Paulus Waldar Adil Bergström föddes i Stockholm den 5 januari 1865. Han var son till bibliotekarien och folkloristen Richard Bergström i dennes första barnrika äktenskap med Beate Nylund. Efter att modern dött gifte fadern om sig 1881 med den betydligt yngre Ellen Hammarstedt och fick ytterligare sex barn. Fadern var en av sin tids mest framstående svenska kännare av folkdiktning, därtill litteraturkritiker, författare och översättare – han gav bland annat ut den omfattande antologin Främmande lyror (1887). När fadern dog 1893 skingrades den stora familjen, som så långt hade bott på Wallingatan i Stockholm. Adil Bergström utbildade sig till jurist. Han avlade juridisk preliminärexamen 1886 och hovrättsexamen 1890. Under hela sitt yrkesverksamma liv skrev och översatte Bergström parallellt med arbetet som hovrättsnotarie. Han gifte sig aldrig utan bodde med två äldre hushållerskor, först på Kungsholmen och därefter i villaområdet Solhem i Spånga.

Bergströms författar- och översättargärning var minst sagt brokig. Som författare skrev han nästan uteslutande fackböcker, men med stor ämnesbredd – från juridiska handböcker till 168 tillredningsrecept av potatis (1916). Han publicerade sig under ett stort antal signaturer och pseudonymer, vilka användes för olika syften. Under de kvinnliga pseudonymerna Karin Bergström, Mathilda Rönnblom och Johanna Holmqvist gav han ut en rad populära kokböcker – Johanna Holmqvist var för övrigt namnet på en av hans hushållerskor, och möjligen fungerade han här som ett slags spökskrivare. Under pseudonymen Paul Waldmann skrev Bergström böcker om natur och friluftsliv medan han använde sig av författarnamnet A. Holmqvist i en bok om sommarnöjen. Signaturen A.L. Bergström och den ”egentliga” signaturen P.W.A. Bergström användes för juridikböckerna och i närliggande skrifter som Den tillförlitliga rådgifvaren (1901), en samling häften med goda råd till ungdomen i valet av ”lefnadsyrke” men också till ”enkorna och barnen, de ålderstigne, de sjuke och de hjälpsökande samt för odalmannen”.

Pseudonymen A. Berg och signaturen A.B. använde Bergström oftast för sina översättningar. Huvudsakligen översatte han från engelska men också från tyska och danska. Han debuterade 1911 med Jack Londons novellsamling Hans fäders Gud och andra berättelser, utgiven på Holmquists förlag, som redan hade givit ut flera av Bergströms kokböcker. Det skulle även fortsättningsvis vara främst äventyrsromaner som Bergström översatte, men också en del typiska flickböcker. Bland de återkommande författarna återfanns flera välkända namn som James Fenimore Cooper, Karl May och Mayne Reid. Ett mer udda inslag i hans bibliografi utgör en bok om spådomskonst, i översättning av pseudonymen P.L. Bergström.

Juristen Bergström var sannolikt väl medveten om översättarnas svaga upphovsrättsliga situation. Först senare skulle översättaren erkännas juridiskt som upphovsman till sina texter. Det friare förhållandet dessförinnan skapade förutsättningar för en praxis med ”plagiatöversättningar”, något som Adil Bergström gav flera exempel på. På sin meritlista hade han tre verk av två Nobelpristagare, och man kan sätta frågetecken kring upphovsmannaskapet för alla tre. Av Anatole France, som tilldelades Nobelpriset i litteratur 1921, utgav Bergström året därpå två översättningar – båda gick tillbaka på äldre texter. Sylvestre Bonnards förbrytelse hade Ernst Lundquists översättning från 1892 som förlaga; symptomatiskt för det upphovsrättsliga klimatet var att samma text även hade blivit plagierad av Göte Bjurman 1911. Bergström ingriper dock i texten på vissa ställen, däribland i partier som rör juridiska förhållanden, som här får en mer formell klang än hos föregångarna – bland annat skriver han inte ”olaglig inspärrning af personer” utan ”orättmätig inspärrning av personer”, och ”hafva rätt att begära äktenskapets upphäfvande” blir hos Bergström ”äro berättigade att påyrka äktenskapets upphävande”.

Bergström skulle senare begå ett liknande plagiat på Hjalmar Söderbergs översättning av Frances Den röda liljan – med undantag för några typografiska och lexikala variationer är Bergströms variant i princip identisk med Söderbergs. Vad gäller 1926 års Nobelpristagare Grazia Deledda så har Bergströms version av hennes Elias Portolu (1928) klara likheter med Ebba Atterboms översättning från 1903, men i detta fall tycks Bergström ändå haft originalet framför sig. Vid en jämförelse av de tre texterna framgår att hans version inte bara är snarlik Atterboms utan också ligger närmare originalet än hennes text.

Vad som går att ana i denna oklara upphovsrättsliga situation är en i grunden annan inställning till den översatta texten än den idag dominerande, och inte bara i juridisk mening. Även om det inte går att utesluta att det redan under Bergströms tid fanns en moralisk dimension i ”plagiatöversättningarna”, det vill säga att förfarandet kunde anses klandervärt av vissa aktörer på den svenska bokmarknaden, är det samtidigt uppenbart att många inte alls höll det för klandervärt. Detta kan inte gärna ha berott på enbart profitintresse utan rimligen också på att man hade en annan, mindre snäv uppfattning av den översatta textens karaktär än idag. En låg värdering av översättaren som upphovsman öppnade för mer formbara översatta texter. Åtminstone vissa översättningar kunde traderas – och förvanskas – genom avskrift, ungefär som äldre tiders handskrifter.

Bibliografi

Gå till detaljerad bibliografi.

Översättningar i bokform