Svenskt översättarlexikon - biografiskt uppslagsverk över svenska översättareSvenskt översättarlexikon - biografiskt uppslagsverk över svenska översättare

Adolf Fredrik Ristell, 1744–1829

Gravyr av J.L. Caton.
Gravyr av J.L. Caton.

Adolf Fredrik Ristell var bibliotekarie, författare, teaterman, översättare och en av de litterära begåvningar som knöts till Gustav III och hans nationella kulturpolitiska strävanden. Han kom att inneha ett flertal viktiga befattningar med förbindelse till hovet och fick stort inflytande på den gustavianska teatern i både praktik och teori och därmed på svensk teaterhistoria. Produktionen omfattar lyrik, dramatik, dramatikbearbetningar med varierande grad av originaltrohet samt översättningar och kritik.

Han föddes den 17 juli 1744 i Uppsala. Fadern Carl Fredrik Ristell var dans- och språkmästare vid Uppsala universitet, och det var där sonen fick sin utbildning. År 1762 avlade han kansliexamen och blev antagen till kanslikollegieexpeditionen, fick strax därpå permission i ett och ett halvt år för utlandsresor och förflyttades vid hemkomsten 1768 till utrikesexpeditionen. År 1775 blev han lektör hos änkedrottning Lovisa Ulrika och befordrades två år senare till kung Gustav III:s personlige bibliotekarie. I rekommendationsbrevet från kunglige rådgivaren Carl Fredrik Scheffer – en viktig framtida beskyddare – framhölls Ristells stora lärdom såväl som hans världsvana och ”intagande yttre”. Som ytterligare merit hade Ristell sina översättningar av Voltaires Zayra (1773) och Merope (1774), samt de av Vitterhetsakademien prisbelönta dikterna ”Skaldekonsten” (1774, pastisch efter bland andra Horatius) och ”Ode öfver ett godt samvete” (1775).

Till kungens teaterprojekt behövdes starka litterära krafter. Gustav III hade stora ambitioner för svenskspråkig kultur men ansåg att det svenska språket inte var moget för taldramatik; i ett första steg ville han kombinera orden med musik. Därav satsningarna på en svensk opera, med instiftandet av en kunglig operainstitution 1773. Sannolikt förekom en stor mängd diskussioner mellan kungen och bibliotekarien i litteratur- och språkfrågor. Ristell var känd som ytterst lärd och pratglad – ibland gränsande till långrandig, men med ett glödande intresse för litteratur, språkkonventioner, versmått och smakregler, där förstås det franska var norm. 

År 1778 startade Ristell ett eget organ för teater- och litteraturkritk, Vitterhets- och granskningsjournal, där han bland mycket annat publicerade flera tidigare alster och översättningarna av Horatius. I en artikel, ”Tankar öfver smak i vitterhet och konst” utvecklar han sina tankar om det ”vittra” språket:

Till ett vitterhetsstycke, som skall röra hjertat, behöfvas två ting: att tänka lyckligt, och att nyttja lämpliga uttryck [...]. Blott på det sättet kunna menniskorna upplysas och förbättras; hvilket är högsta ändamålet med all vitterhet. Men lämpliga uttryck gifva åt en lycklig tanke dubbel styrka; dem får man, om man gifver akt på skillnaden mellan de ord, som kunna nyttjas i en högre stil, och dem, som endast passa i allmänt tal. Att iakttaga denna skillnad, utmärker ett öfvadt och stadgadt snille; och deruti består den egentliga konsten.

Ristell blev nesligen nedsablad av Johan Henric Kellgren, själv vid det laget en etablerad författare med kunglig gunst. Som översättare och kritiker kom Kellgren med dräpande angrepp i Stockhoms-Posten – Ristells översättning av Voltaires Zayra borde helst ”kastas på elden”. Detta var visserligen vardagsmat i det polemiska gustavianska pressklimatet, men den stridsglade Ristell plockade oväntat fram ny ammunition; han noterade ett par olyckliga liknelser om Kristi lidande i ett av inläggen och anmälde Kellgren för hädelse. Rättssaken som blev följden kom att pågå i två år. Kellgren, som riskerade fängelsestraff, fick se en stor del av sin tid och energi uppslukas av ett ständigt filande på rättsinlagor. Åtalet lades dock ner efter ett par turer och trätobröderna grävde så småningom ner stridsyxan.

Under det efterföljande decenniet fick Ristell leverera en handfull operaöversättningar till Gustav III:s nya operascen: tre till musik av Gluck, två till musik av Piccinni. I André Grétrys Andromaque (1785) fick Ristell dela på sysslan med Abraham Niclas Edelcrantz och Kellgren – de översatte en akt var. Av de gustavianska originalkompositionerna är Ristell bara inblandad i en enda, Electra (1787) med musik av J.C.F. Haeffner, men även här var det fråga om en librettoöversättning – från ett äldre franskt original av N.F. Guillard. När det gällde att bistå kungen med dennes egna alster, främst talad dramatik, tillkallades hellre Kellgren.

Ristell åtnjöt dock stort allmänt förtroende. Han invaldes i Vitterhetsakademien 1786 och upptogs bland den intellektuella gräddan i ordenssällskapet Utile dulci. Och det blev Ristell som fick förverkliga nästa steg i utvecklingen mot en svensk nationalscen för taldramatik. År 1787 fick han kungligt privilegium att driva teaterverksamhet i Bollhuset, det vill säga den till teater inredda bollspelsalen på Slottsbacken som varit hemvist för såväl opera som talteater innan operahuset invigdes 1782. Kungliga teaterns verksamhet skulle skötas i hans privata regi, men privilegiebrevet innehöll ett stort antal förhållningsorder i syfte att ge incitament till nyskriven svensk originaldramatik. Teaterns repertoar fick enbart bestå av talade pjäser, ej ”opera-comiquer”, och uteslutande av svenska originalpjäser – översättningar fick spelas bara om de var kända och spelade sedan tidigare.

Men det var ont om svensk originaldramatik, varför Ristell likväl översatte utländska original, främst franska komedier, lokaliserade dem till svensk miljö, lade till och drog ifrån. Premiärpjäsen Visittimman (1787) annonserades som en svensk originalpjäs men var i själva verket en fri översättning av komedin Le cercle av A.A.H. Poinsinet. Pjäsen blev mycket uppskattad av publiken, men snart avslöjades det egentliga ursprunget, med skvaller i societetskretsarna och skriverier i pressen som följd. Hovet såg ändå mellan fingrarna med det hela och senare användes öppet beteckningen ”imitation” om dessa friare efterbildningar. Så småningom kom också verkliga originalpjäser, bland dem Carl Michael Bellmans Värdshuset och succén Siri Brahe och Johan Gyllenstierna (båda 1788), den senare efter en tid avslöjad som vara skriven av ingen mindre än kungen själv.

Ristell lade i sin teaterverksamhet stor vikt vid språkfrågor, speciellt vid utvecklandet av ett lättillgängligt och användbart svenskt scenspråk. I sin strävan efter ett korrekt men ledigt uttal lät han skriva ut manuskripten ”ljudande”, för att undvika konstlade skriftspråksidiom hos skådespelarna. Flera av Ristells pjäser har blivit en rik källa till kunskap om 1700-talets talspråk. 

I Visittimman fick han dock tillfälle att visa hur habil han var även i bundna former, eftersom Poinsinets franska original även innehåller en sonett som ska sjungas. Joseph Martin Kraus, en av de mest prominenta gustavianska kompositörerna, fick av Ristell i uppdrag att skriva musiken. Denna musik ansågs länge vara förkommen men har på senare tid rekonstruerats och kan idag höras på ett flertal skivinspelningar under namnet ”Hör mina ömma suckar klaga”. I denna sångtext har förstås de talspråkliga idiomen fått stå tillbaka för de mer högstämda:

Serait-il vrai, jeune bergère,
Que mes soins n’ont pu vous charmer?
Que d’efforts il faut pour vous plaire!
Il n’en faut pas pour vous aimer.

Quand j’osais découvrir ma flamme,
J’attendais un sort plus heureux.
Tout le feu qui brûle mon âme
Ne peut-il qu’animer vos yeux?

Amour dans ses bras tu reposes,
De son teint tu peints la blancheur.
Je t’ai vu sur son sein de rose,
Je te cherche encore dans son cœur.

 

Hör mina ömma suckar klaga
Ack du, hwars skönhet fängslat mig!
Hur swårt det är att dig behaga
Men ack! hur lätt att älska dig!

När dina blickar tändt min låga,
De också tändt ett ljufvligt hopp.
Säg om jag än skall nära wåga
Den gnista sjelf du lifvat opp.

Sig kärlek hälst bland liljor döljer,
Han fläktar om din täckta arm.
Ack, lycklig den som dristigt följer
Och finner honom i din barm.

 

Ambitionsnivån på Kungliga teatern var hög och det knusslades inte med resurserna. Trots flera skapliga publikframgångar var den organisatoriska konstruktionen av företaget dock sådan att det omöjligen kunde bära sig ekonomiskt. Privilegiebrevet begränsade och ställde rigorösa krav, dessutom verkar Ristell ha varit mer än lovligt finansiellt lättsinnig. Efter knappt ett år var utgifterna nästan fyra gånger större än intäkterna, teatern gick i konkurs, teaterdirektören blev personligen skuldsatt upp över öronen och avskiljdes från sitt uppdrag. Skådespelartruppen tog över driften, vilket brukar betraktas som startpunkten för det som idag är Kungliga Dramatiska Teatern. Situationen för Ristell blev så småningom ohållbar och han såg ingen annan utväg än att rymma fältet. På våren 1789 lämnade han hustrun Katarina Maria (född af Darelli) och sina två döttrar, begav sig utomlands och kom aldrig mer att återse fäderneslandet. Hustruns släkt fick ta hand om familjen.

Ristells konkurs och flykt fick betydelsefulla efterverkningar. Kungen tvingades inse det vanskliga i att låta viktiga teaterpolitiska angelägenheter i så hög grad skötas av privata intressen. Trots att landet befann sig på randen till krig och de inrikespolitiska problemen hopade sig tog han sig tid att engagera sig i teaterfrågan. Den nya teaterinstitutionen, som skapades 1788, fick fastare kungligt överinseende, man erhöll ekonomiska garantier och reglementeskrivningarna blev mer detaljerade. Vis av erfarenheterna av Ristells uppenbara repertoarfusk fastställdes bland annat definitionerna av begreppen ”original”, ”imitation” och ”översättning” – översättningar blev tillåtna i en revidering av reglementet 1789 – samt enhetliga normer för arvodering av dessa. Arvodena relaterades till biljettförsäljningen: för original nettointäkterna från tredje, nionde och nittonde föreställningen, för imitationer nionde och nittonde, för översättningar enbart den nittonde, vilket ofta gjorde dessa till en tämligen usel affär.

Även om Ristell aldrig nådde upp till kvaliteten hos en Kellgren, Thorild eller af Leopold har eftervärldens dom över honom blivit väl hård, och hans insatser som författare, översättare och teaterman har förringats av de rent moraliska omdömen som gjordes i främst 1800-talets historieskrivning. Utöver flykten efter konkursen är det särskilt upptäckten att han dessutom förskingrat en del av Lovisa Ulrikas värdefulla mynt- och medaljsamling på Drottningholm som fläckat hans rykte.

I England lät Ristell anonymt publicera Characters and Anecdotes of the Court of Sweden (1790), skvaller och anekdoter kring hovlivet i Stockholm. Boken kom strax efteråt i både tysk och fransk översättning, dock först 1820 på svenska. Som historiskt trovärdig källa har den tyvärr visat sig ha ganska lågt värde. Åren 1790–1794 medverkade han regelbundet i den franskspråkiga tidskriften L’esprit de journaux och bevakade där svensk litteratur, varigenom flera verk av Svenska Akademiens ledamöter översattes till franska, framför allt Kellgren. Bland annat översatte, recenserade och publicerade Ristell hela dennes (och Gustav III:s) libretto till operan Gustaf Wasa, vilken han förgäves arbetade för att få uppförd i Paris. Denna verksamhet var, enligt bevarad korrespondens, sanktionerad av Svenska Akademien.

Ristell uteslöts ur Vitterhetsakademien 1812 eftersom han permanent befann sig utomlands och inte hade hörts av på flera år. Han kom inte heller tillbaka till Sverige men lät tidvis höra av sig med sporadiska livstecken. Som dödsår brukar anges 1829.

Bibliografi

Gå till detaljerad bibliografi.

Om Adolf Fredrik Ristell

Översättningar i bokform

Bidrag

Otryckta pjäsöversättningar

Externa länkar