Svenskt översättarlexikon - biografiskt uppslagsverk över svenska översättareSvenskt översättarlexikon - biografiskt uppslagsverk över svenska översättare

Adolf Hillman, 1844–1933

Foto: KB

Översättaren och skriftställaren Adolf Hillman föddes den 4 april 1844 i en familj av grosshandlare och redare i Gävle. Efter att faderns verksamhet satts i konkurs 1851 flyttade familjen till moderns hemstad Söderhamn. Hennes bror var där framgångsrik som redare och handlare och hjälpte familjen på fötter. Adolf Hillman växte upp som ett av fem syskon. Släkten hade flitiga handelskontakter med omvärlden – inte minst med Spanien, något som sannolikt bidrog till Hillmans framtida intresse för spansk litteratur. Till skillnad från många andra översättare gick hans väg till litteraturen inte via den akademiska världen eller förlagsvärlden, utan genom försänkningar i de kommersiella och diplomatiska sfärerna.

Hillman tog studentexamen som tjugoåring i Gävle och skrev sedan in sig i Uppsala, där han studerade i tio år med avbrott för studier i Paris 1868. Studierna var inriktade på moderna språk, konst och litteraturhistoria; han lärde sig franska och ryska men blev särskilt intresserad av spanska. Någon examen tog han dock aldrig ut: tydligen vågade han inte gå upp för en ökänd examinator i det obligatoriska ämnet latin.

År 1875 flyttade Hillman tillbaka till Söderhamn för att verka som grosshandlare, en syssla han egentligen inte hade intresse för men som i gengäld gav möjligheter till ett brett engagemang på annat håll. I hemstaden blev han ett välkänt namn. Han var med och grundade ett läroverk för flickor, Söderhamns tryckeri och Söderhamns tidning, för vilken han de första åren skrev nästan allt material själv. Som handelsman fick han ett betydande inflytande över kommunpolitiken och var 1877–1888 vice ordförande i Söderhamns stadsfullmäktige. Tidigt utnämndes han till spansk vice konsul, från 1880 var han dessutom rysk vicekonsul i staden och spansk konsul var han 1898–1900. År 1899 gifte han sig med teckningslärarinnan Lovisa Brandell. Paret fick två söner. År 1900 flyttade familjen till Stockholm, delvis på grund av en konflikt i familjeföretaget, men också för att Hillman fann hemstaden kulturellt torftig. I bankkraschen 1906 gick familjens förmögenhet om intet och Hillman fick börja försörja sig när andra gick i pension. De sista åren blev därför mycket aktiva. Han blev anställd vid Nobelbiblioteket, skrev recensioner för tidningar och artiklar för Nordisk familjebok. Inte minst blev han en allt flitigare översättare.

Redan under 1890-talet hade Hillman påbörjat den insats för vilken han främst skulle bli uppmärksammad: som humanist med specialintresse för Spanien. Den spanska litteraturen hade under detta årtionde på allvar börjat introduceras i Sverige i översättningar av bland annat Mauritz Boheman och syskonen Augusta och Karl August Hagberg. Hillman nöjde sig inte med att översätta litteraturen, han ville också placera den i ett kulturhistoriskt sammanhang. Hans första texter om spansk samtidslitteratur publicerades i Svensk tidskrift 1894, och under de nästkommande årtiondena följde ett flertal översikter, vanligen i Nordisk tidskrift. Han drogs till den spanska samtidslitteraturens större idealism framför den franska prosans ”smutsigare” naturalism.

Debuten som översättare skedde med antologin Spanskt. En samling noveller ur Spaniens nyare litteratur, utgiven av Fahlcrantz & Co i Stockholm 1892. Möjligen var Hillman osäker på hur väl hans förmågor bar sig och använde därför signaturen ”A.H.”; kanske spelade det också in att han som grosshandlare befarade att inte bli tagen på allvar. I vart fall uppträder han därefter med namn. År 1895 kom Armando Palacio Valdés Marta och Maria (1895), sedan Spanska noveller i svensk tolkning (1896). Förordet till den senare skrevs av Spaniens envoyé i Stockholm, markis Pedro de Prat Nantouillet – ett tidigt exempel på hur en diplomatisk beskickning kan bidra till att ge spridning åt sitt hemlands litteratur. Det framfördes skarp kritik mot översättningen av dessa noveller, som inte heller ger prov på någon iögonfallande litterär spänst. Över tid märks dock en klar förbättring av Hillmans förmåga att åstadkomma en lättflytande svensk prosa.

Av Palacio Valdés översatte Hillman under de kommande åren ytterligare tre romaner. Den svenska kritikens mottagande bar inte sällan spår av fördomsfulla uppfattningar om den spanska kulturen. En återkommande föreställning var att spansk litteratur hade befunnit sig i ett utdraget förfallsstadium sedan Cervantes, som för övrigt tycks vara den ende spanske författare som de flesta skribenter kände till. Föreställningen hade ett kvartssekel tidigare formulerats av Carl Snoilsky i sonettcykeln España, i synnerhet i dikten ”Aloën”, som ännu omnämns i flera recensioner av Hillmans översättningar. Här heter det exempelvis:

Hvem kan ej utantill en gammal läxa,
     Att Spanien är för ödesmål till spillo,
     Då snillen annorstäds likt svampar gro?

Det ädla landet hör en tid dem käxa;
     Så ger det sin Cervantes, sin Murillo
     Och återgår till skaparslummerns ro.

Förutom att den spanska samtidslitteraturen relaterades till en långt svunnen guldtid anklagades den för att vara överdrivet invecklad och känslosam. Utifrån den värderingen av källitteraturen ansågs Hillman av vissa kritiker lida av ”en öfverdrifven spanskdyrkan” (Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning, 7/10 1896). På andra håll var inställningen betydligt mer positiv. Flera skribenter tog Hillman och den spanska litteraturen ”i försvar mot svenska belackare som i den samtida pressen menat att den spanska litteraturen är som den spanska politiken – urartad.” (Aftonbladet, 12/20 1899).

Också i de fall där inställningen till källitteraturen är mer positiv märks en tydligt exotiserande inställning hos flera svenska skribenter. Återkommande är viljan att se de enskilda verken som representativa för hela den tänkta spanska eller rentav ”iberiska” kulturen – exempelvis i mottagandet av Palacio Valdés roman José. Nordspanskt fiskarlif (1900) betonas särskilt att verket ”skänker oss en verklighetstrogen bild af befolkningens seder och lefnadssätt” (Nya Dagligt Allehanda, 7/11 1900). Palacio Valdés hade vissa framgångar i Sverige, till stor del tack vare att hans verk bjöd på exotiska miljöer.

Uppgiften att förmedla spansk kultur till Sverige tog Hillman på sig med tydlig entusiasm och stor kunskap. Han verkade också i motsatt riktning och skrev om Sverige i Spanien. Han valdes in i Geografiska sällskapet i Madrid 1895 och blev året därpå korresponderande utländsk ledamot av Spanska akademin, där han satt samtidigt som bland andra Nobelpristagaren José de Echegaray och den av honom mycket beundrade antiklerikale, progressive författaren Benito Pérez Galdós. Hillman skrev flera biografier över spanska kulturpersonligheter i Nordisk familjeboks andra upplaga.

Adolf Hillman hyste liberala sympatier och var en uttalad förespråkare för kvinnors rättigheter. Han introducerade Concepción Arenals tankar om kvinnans rättigheter och hennes pläderingar mot dödsstraff och för en human fångvård. Genom sina översättningar spred han också Emilia Pardo Bazáns kritik av den fjättrande kvinnorollen. Flera av Hillmans översättningar publicerades i Fredrika Bremer-förbundets organ Dagny.

Hillmans översättargärning begränsar sig inte till spansk litteratur. Vid nästan sjuttio års ålder gav han sig på att översätta den tyske 1600-talshistorikern Samuel von Pufendorfs omfattande Sju böcker om konung Carl X Gustafs bragder (1913–1915), för vilken han också mottog Letterstedtska priset för översättningar. Det historiska intresset kom också till uttryck i två översättningar som rörde det ryska 1700-talet: Kejsarinnan Katarina II:s memoarer, skrivna av henne själv (1915) och Furstinnan Dasjkovs memoarer (1916), båda översatta från franskan. Från spanska översatte han vid samma tid nya romaner av Pardo Bazán och Vicente Blasco Ibáñes.

Hillman närde en stor kärlek till kammarmusik, var ordförande i det Mazerska kvartettsällskapet och gav ut boken Kammarmusiken och dess mästare intill 1800-talets början (1918). Under sina sista år skrev han också egna verk om kända tonsättare och översatte kompositörsbiografier.

Den bild som tonar fram av Adolf Hillman är den av en humanist som energiskt ifrågasätter traditioner och hävdvunna institutioner – inte minst genom sitt engagemang i kvinnosaksfrågan. Detta avspeglas också i de författarskap han introducerade för en svensk publik.




Tilldelade översättarpriser

Bibliografi

Gå till detaljerad bibliografi.

Om Adolf Hillman

Översättningar i bokform

Bidrag

Externa länkar