Svenskt översättarlexikon - biografiskt uppslagsverk över svenska översättareSvenskt översättarlexikon - biografiskt uppslagsverk över svenska översättare

Albert Eriksson, 1869–1903

Ur Ernst Ekman Skalden som glömdes(1906).

Nietzscheöversättaren Albert Erikssons liv framstår som en sekelskifteskliché, som någon bortredigerad bifigur från ett utkast till en Pucciniopera eller Doktor Glas. Han föddes den 15 november 1869 i Bettorp på Öland som äldste son till storbonden Erik Peter Larsson och Kristina Andersson. Som läroverkselev i Kalmar gjorde han sig genom vanvördiga dikter och demonstrativt ointresse för morgongudstjänsten så misshaglig att han 1891 fick lämna skolan utan studentexamen. Under några år hjälpte han fadern hemma på gården, som nu gått förlorad och måste arrenderas. Parallellt med jordbruksarbetet ägnade sig Eriksson åt poesin och åt Friedrich Nietzsche, som han tycks ha upptäckt i skolan. År 1894 bröt han upp och slog sig ned i Stockholm, där han svalt och frös tillsammans med en bror med konstnärsdrömmar. Diktandet gav aldrig några inkomster och istället arbetade han sig upp i tidningsvärlden – från korrekturläsare till journalist och kåsör på Svenska Morgonbladet, Svenska Dagbladet och från 1901 Dagens Nyheter. Från 1895 började hans Nietzscheöversättningar att publiceras, med allt större gensvar. Snart utkom också dikter och annat som Eriksson skrivit och de satiriska kåserier som han producerade under signaturen Bonjour väckte uppskattning. När utsikterna äntligen verkade ljusna något för den utarmade poeten insjuknade han i tuberkulos och avled, ännu inte 34 år, på Sabbatsbergs sjukhus.

Eriksson översatte endast en författare: Friedrich Nietzsche. Men till denne stod han i ett desto innerligare förhållande. I vännen Ernst Ekmans minnesskrift Skalden som glömdes (1906) beskrivs böckerna av Nietzsche som den fattige poetens käraste ägodel:

Det gick så långt, att han slutligen måste låta Nietzsches skrifter, som utgjorde en del af hans själ, vandra till antikvariatet. Detta gjorde han med svidande hjärta och i hemlighet för sina vänner, men han uppställde villkoret att han inom viss tid skulle få återköpa dem. Han hoppades i det längsta att kunna skaffa de få kronor, som kräfdes, men den utsatta tiden gick, och penningar kommo icke. Och så voro de kära böckerna, som han i sitt armod haft så svårt att anskaffa, för alltid förlorade.

Enligt Ekman började Eriksson översätta Nietzsche redan när han arbetade hemma på gården i Bettorp: ”Dessa talrika öfversättningar, skrifna mycket tätt på små oktavpapper, sände han till sina vänner för att intressera dem för den genialiske tysken”. Det tog flera år att intressera någon förläggare för översättningarna. Men från 1895 började tidskriften Nordisk revy, utgiven av Erik Thyselius, att publicera dem. Först ut var dikten ”Till Mistralen, en dansvisa”, vilken följdes av en rad längre och kortare översättningar, liksom en del av Erikssons egna dikter och prosastycken. År 1896 publicerade tidskriften Erikssons översättning av Fallet Wagner som följetong – det första större arbetet av Nietzsche på svenska. Verket utkom 1898 i bokform tillsammans med essän ”Nietzsche contra Wagner”. Under dessa år publicerade Eriksson också ett par kortare översättningar av Nietzsche i Ord och Bild.

Man brukar dela in Nietzsches författarskap i tre faser: en tidig fas präglad av Wagner och Schopenhauer, en psykologiskt-moralistisk mellanfas och en sen fas präglad av radikal moral- och kulturkritik på fysiologisk grundval. Bortsett från någon enstaka dikt översatte Eriksson enbart sena skrifter av Nietzsche.

År 1897 utkom en första version av den översättning som Erikssons rykte kom att bygga på: Sålunda talade Zarathustra. En bok för alla och ingen. Liksom de flesta av Erikssons större översättningar gavs den ut på Gustaf Lindströms förlag. Den lilla urvalsvolymen uppgår till 124 sidor och återger 30 av Zarathustras 91 avsnitt; den inleds dock med ett fylligt biografiskt förord där Eriksson först introducerar Nietzsche och sedan citerar ett femtontal sidor ur en text av Nietzsches lärjunge Peter Gast (pseud. för Heinrich Köselitz). Introduktionen kan beskrivas som ett försök till äreräddning av Nietzsche, vilken Eriksson beskriver som en i grunden frisk och stark person som genom en sorglig kombination av olyckshändelser, överansträngning och alltför stora läkemedelsdoser drabbats av ett mentalt sammanbrott som han aldrig återhämtat sig från. Eriksson för också vidare den legend som Nietzsche skapat om sig själv och som nådde sitt mest storslagna uttryck i Ecce homo. Så berättar han t.ex. att Nietzsche var av polsk adelssläkt och att den ariska rasens två livskraftigaste stammar, den slaviska och germaniska, ”hafva blandat sitt blod i honom”. Eriksson förlitar sig på en text av en Philo vom Walde, vilken under titeln ”Friedrich Nietzsches lefnad” trycktes i Nordisk revy 1897 och som på flera punkter överensstämmer ordagrant med Erikssons förord. Någon översättare till denna text finns inte angiven – man kan kanske förmoda att det var Eriksson. Waldes text är under alla omständigheter en mycket entusiastisk recension av de första två banden av biografin Das Leben Friedrich Nietzsche’s [sic], som filosofens syster Elisabeth Förster-Nietzsche nyligen hade givit ut. Överhuvudtaget skulle Eriksson orientera sig mot den officiella bild av filosofen som det nygrundade Nietzschearkivet ville presentera och som bl.a. kom till uttryck hos Gast och Förster-Nietzsche.

År 1899 utkom Antikrist. Försök till en kritik af kristendomen och året därpå var det dags för en fullständig översättning av Sålunda talade Zarathustra, utgiven i två volymer på Bokförlaget Svithiod. Denna gång återger Eriksson Peter Gasts förord i dess helhet. Det föregås av ett eget biografiskt förord, som denna gång baseras direkt på Förster-Nietzsches biografi. Eriksson lägger stor vikt vid hur frisk och sund Nietzsche var och uppehåller sig bl.a. vid hans passion för skridskoåkning och simning och berättar om hur tapper och uthållig han var ända från barnsben. Endast i ett avseende har bilden förändrats: det är inte längre läkemedlen som orsakar Nietzsches sammanbrott, vilket istället framställs som en tragisk följd av att filosofen hade spänt sin båge för hårt:

Det af en häpnadsväckande produktivitet utmärkta året 1888 hade brutit hans yttersta krafter. En dag i början af januari 1889 föll han omkull på en gata i Turin, där han då uppehöll sig, och fördes under tecken till fullt vansinne hem till sin bostad.

År 1901 utkom en sammanställning av tidigare publicerat lyriskt material under titeln Prins Fågelfri. Dikter af Friedrich Nietzsche fritt och ofritt återgifvna, med material ur framförallt Den glada vetenskapen. Dikterna är översatta med stor skicklighet. Exempelvis i den långa ”Till Mistralen” lyckas Eriksson med konststycket att på samma gång bevara Nietzsches rim och lägga sig nära Nietzsches egna ordval, samtidigt som dikten behåller sina poetiska kvaliteter. Den första strofen lyder:

 

    Mistral-Wind, du Wolken-Jäger
    Trübsal-Mörder, Himmels-Feger,
    Brausender, wie lieb’ ich dich!
    Sind wir zwei nicht eines Schooßes
    Erstlingsgabe, eines Looses
    Vorbestimmte ewiglich?
Vad som jagar molnens hopar,
mördar kvalmet, himlen sopar,
brusvind, hvad jag älskar dig!
Äro vi ej samma skötes
förstlingsskänk och gå till mötes
samma lott i ödets krig?

Nietzsche tycks ha tilltalat Eriksson mer som diktare än som filosof. Dessutom förefaller Nietzsche ha förlöst Eriksson som poet i någon mening – hans egna dikter är klart torftigare än tolkningarna av Nietzsche. Det finns något sorgligt över detta, för få skulle hålla med Eriksson om att Nietzsche var en stor poet.

Den enda av översättningarna som återutgivits är Sålunda talade Zarathustra. Den har visat sig vara desto mer långlivad: efter två nyutgåvor åren efter Erikssons död följde 1913 en fjärde utgåva, ”genomsedd och bearbetad af Wilhelm Peterson-Berger”. Denne nämner i sitt förord att han under arbetet med att revidera Erikssons översättning blev varse att Erikssons strävan att fånga den poetiska formen fick konsekvenser för återgivandet av tankeinnehållet; han talar om en ”alltför ifrig sträfvan att återge originalets poetiska utsmyckning och språkliga finesser”. Arbetet blev därför långt mer än bara en revidering. Från den femte utgåvan (1919) uppges att det är en ”svensk tolkning af Wilhelm Peterson-Berger, baserad på en öfversättning af Albert Eriksson”. Som sådan har den återutgivits ett stort antal gånger, senast 1999.

Eriksson strävade efter en bokstavstrogen översättning av Nietzsche. Häri ligger både hans styrka och hans svaghet. Emellanåt medför viljan att lägga sig nära den tyska semantiken och syntaktiska strukturen att de svenska formuleringarna blir klumpiga. Eriksson återger t.ex. Nietzsches Still ist der Grund meines Meeres med ”Tyst är grunden af mitt haf”. I den reviderade utgåvan ändrar Peterson-Berger till ”Tyst är mitt hafs botten”. På ett annat ställe beskriver Zarathustras sig själv som ein Freund des Alleingehens, vilket Eriksson återger med ”var en vän af ensamgåendet”. Peterson-Berger kallar istället Zarathustra för ”en vän af ensliga vandringar”.

I andra fall leder Erikssons strävan efter bokstavstrogenhet till att han förenklar Nietzsche. Eriksson översätter exempelvis genomgående erhaben med ”upphöjd”. Stycket ”Von den Erhabenen” heter så ”Om de upphöjde”, och likaledes används detta ord i ”Om krig och krigsfolk” när Nietzsche låter Zarathustra säga till krigsmännen: ”I ären fule? Välan, mina bröder! Svepen det upphöjda omkring eder, den fules mantel!” Förvisso kan erhaben betyda ”upphöjd” eller ”storslagen”. Men inom tyskt filosofiskt språkbruk syftar ordet framförallt på den estetiska kategori som på svenska betecknas som det sublima. Inom Nietzsches fysiologiska estetik, där förmågan att se något som vackert är ett mått på en persons styrka, fyller omvandlingen av det fula till något sublimt en viktig funktion. Tydligast är detta i § 290 i Den glada vetenskapen, där Nietzsche talar om förmågan att omskapa det fula till något sublimt som ett centralt inslag i konsten att stå ut med sig själv och med tillvaron: ”Ty åsynen av det fula gör en dålig och dyster till sinnes.” Det är just detta som Zarathustras ord till krigsfolket anspelar på. Erikssons vardagsspråkliga ordval gör att Nietzsches poäng här går förlorad.

Men också i det bokstavstrogna finns ett värde. Inte hos någon annan svensk översättare möter man Nietzsche så oförmedlat som hos Albert Eriksson. I synnerhet i Sålunda talade Zarathustra, stiliserad även i originalet, kan Erikssons lite otympligt högtidliga uttryck ha ett värde.

För det tidiga mottagandet av Nietzsche i Sverige hade Erikssons översättningar en viktig och varaktig betydelse.  Vid sidan av Ernest Thiel och på senare tid Peter Handberg tillhör han dem som översatt mest av Nietzsche till svenska.

Bibliografi

Gå till detaljerad bibliografi.

Om Albert Eriksson

Översättningar i bokform

Bidrag

Externa länkar