Svenskt översättarlexikon - biografiskt uppslagsverk över svenska översättareSvenskt översättarlexikon - biografiskt uppslagsverk över svenska översättare

Alf Henrikson, 1905–1995

Foto: Hans Gedda
Foto: Hans Gedda

Alf Henrikson föddes den 9 juli 1905 i Huskvarna under tämligen enkla omständigheter. Själv har han beskrivit uppväxtmiljön som ett ”ordinärt arbetarhem” med stor kärlek till skönlitteraturen. Föräldrarna såg till att han ”hölls i skola dubbelt så länge som flertalet av hans jämnåriga”, vilket skedde i Huskvarnas folkskola och mellanskola. Därefter följde latinlinjen vid Jönköpings läroverk, där han blev ”glad i de klassiska språken”. Medel till fortsatta akademiska studier saknades dock. Henrikson hade samtidigt börjat skriva vers och debuterade på Albert Bonniers förlag med samlingen Jazzrytm (1927), vilken följdes av Tjuvgods (1928). Genom en vän fick han in en fot på Jönköpings-Posten, där han skrev reportage och verkade som redaktör. Han gav sig ut i Europa (Nordtyskland och Danmark) och sände hem resebrev och kåserier till sin tidning och även till Dagens Nyheter. På den senare fick han anställning 1929 och stannade i 56 år – till 1985 – som reporter, kåsör och dagsversmakare. Hans texter illustrerades ofta av Birger Lundquist eller Björn Berg i samarbeten som idag utgör en del av svensk tidnings- och bokhistoria.

Från debuten 1927 gav Henrikson ut över hundra egna titlar. Mest kända är kanske de senare historiska verken, däribland Antikens historier (1958), Svensk historia (1963) och Byzantinsk historia (1971) – komprimerade och samtidigt detaljrika översiktsverk, hållna i en för Henrikson säreget underfundig krönikörstil. Dessa bildrika sagoböcker har säkerligen betytt mycket för mångas historieintresse. I Dagens Nyheter publicerade han över tusen dagsverser. Han hade även stort intresse för Kina och dess poesi.

Henriksons musikdramatiska insatser inleddes storstilat med librettot till operan Resa till Amerika, till Hilding Rosenbergs musik med premiär 1932 på Operan (Kungliga Teatern). Det var ett tämligen modernt stycke med fragment ur skilda liv, mer nedslag än handling, och med ett stort nattklubbssjok i New York som andas både Brecht och Weill. Henrikson låg även bakom flera revyer och komedier, varav i synnerhet Den ljusnande tid (premiär på Nya Teatern 1939) fick framgångar runtom i landet under åtskilliga år.

Debuten som översättare skedde med dansken Kjeld Abells komedi Melodien som kom bort (1936). Sedan följde ett par prosaverk för ungdom, James Fenimore Coopers Hjortdödaren (1937) och Den siste mohikanen (1938), vilka ingick i Bonniers serie De odödliga ungdomsböckerna och kom att tryckas om under lång tid efteråt.

Ett viktigt spår i Henriksons översättargärning var introduktionen av kinesisk lyrik och filosofi. Tillsammans med vännen och matematikern Hwang Tsu-yü, som fastnat i Sverige vid världskrigets utbrott, översatte han en rad betydande verk. Under krigsåren publicerade de löpande i Dagens Nyheter gemensamma översättningar av kinesiska dikter, senare samlade i Kineser. Kinesiska dikter i översättning (1945). Därefter följde bland annat Samtal med Konfucius (1949) och Kinesiska tänkare (1952). Till det kom det gemensamma historiska verket Kinesisk historia (1967). I ett läge där den svenska litteraturen saknade upparbetade kontaktvägar med den kinesiska litteraturen var denna introduktörsgärning av stor betydelse.

Som översättare av dramatik anlitades Henrikson av flera scener och verkade inom ett brett spektrum av genrer. Han låg bakom svenska versioner av bland annat Brechts Herr Puntila (för Folkets Hus-teatern i Göteborg, 1954), Carlo Goldonis Solfjädern (Stockholms Parkteater, 1958), Shakespeares Antonius och Kleopatra (Göteborgs Stadsteater 1961, en bearbetning av C.A. Hagbergs text), Johann Nestroys På vift i Wien (Stockholms stadsteater, 1961) och Arthur Schnitzlers Kärlekslek (1968).

Henrikson översatte ett stort antal vistexter och för Sveriges Radio flera så kallade sångspel, däribland Jay Lerners Brigadoon och Drömmarnas Dal (båda 1953). När Jan-Olof Olsson (Jolo) översatte Brendan Behans Gisslan för Upsala-Gävle stadsteater 1959 var det Henrikson som stod för verserna. Henriksons särskilda talang som versmakare togs ofta i anspråk av förlag vid översättningar av prosaverk med insprängda dikter. Så låg han bakom de lyriska inslagen i en lång rad verk av främst engelskspråkiga författare, där prosan översattes av andra.

Henrikson skulle bli en mycket uppskattat översättare av operalibretton. Han kontaktades redan i slutet av 1950-talet av Operan för en nyöversättning av Verdis Maskeradbalen men avböjde på grund av tidsbrist. Uppdraget gick istället till Erik Lindegren, vars gustavianska tolkning med insprängda lyriska stycken av bland andra Kellgren gjorde succé vid premiären 1958. När sedan Karl-Birger Blomdahls och Lindegrens Aniara upprepade succén stod det klart att opera till god svensk text var en välbehövlig publikmagnet. Bland dem som anlitades för de många översättningsuppdrag som nu utgick från Operan återfanns Henrikson. Han bör ha varit sysselsatt nästan på heltid i två år som operaöversättare, med täta premiärer från våren 1960 till våren 1962 av sinsemellan mycket olika verk av Britten, Haydn, Monteverdi, Mozart, Verdi och andra. Flera har blivit svenska standardöversättningar och används än. Språkvalet var inte okontroversiellt. I essän ”Sångtext” lägger Henrikson fram sin syn på saken:

Menar man att [opera] bara är ett ögon- och öronfägnande sätt att framföra musik, så kan det ju vara likgiltigt vad det är för stavelser som tonbildningen sker på. Tycker man däremot att det är frågan om teater och dramatisk spänning, så blir ju handlingens och ordens begriplighet av viss betydelse.

Den mest kända av hans operaöversättningar är Trollflöjten (ty. orig. Emanuel Schikaneder), vilken hade premiär 1968, med debut av Håkan Hagegård som Papageno. Både Hagegård och texten gjorde sedan världssuccé i Ingmar Bergmans filmatisering av Mozarts opera 1974, där dialogen är delvis omskriven och vissa sångnummer strukna. Henrikson gör Trollflöjten roligare, ger verket en varmare, charmigare ton – de tyska dialogerna kan annars te sig ganska krystade för vår tids publik. Han försöker varligt lägga mer mänskliga drag till de ganska kyliga Tamino, Pamina och Sarastro. Men hans hjärta är hos Papageno och de mer teatrala figurerna som Monostatos och Nattens Drottning. I deras scener matar han på ordlekar och teatermagi och offrar gärna en mening för att vinna ett rim. För detta fick han senare kritik – och beröm. Nedan följer ett utdrag ur duetten mellan Pamina och Papageno i akt I:

 

PAMINA                                                      PAMINA
Bei Männern, welche Liebe fühlen       När kärlek vaknar till en kvinna
Fehlt auch ein gutes Herze nicht.         är mannens hjärta alltid gott.
PAPAGENO                                                PAPAGENO
Die süßen Triebe mit zufühlen              Att stundom känna hjärtat brinna
Ist dann der Weiber erste Pflicht. [...] är även kvinnans sälla lott. [...]
PAMINA                                                      PAMINA
Die Lieb versüßet jede Plage,                 Av kärlek lindras alla plågor
Ihr opfert jede Kreatur.                          och kärlek genomtränger allt.
PAPAGENO                                                PAPAGENO
Sie würzet unsre Lebenstage,                Naturen fylls av kärlekslågor,
Sie wirkt im Kreise der Natur                i kärlek tar allt liv gestalt.

 

De båda Shakespeareoperor Henrikson tog sig an – Falstaff (1960; libretto Arigo Boito, musik Verdi) och En midsommarnattsdröm (1961; libretto Peter Pears, musik Britten) – är elegant tolkade. Särskilt i Falstaff kan han excellera i finurliga rim och utslungade nyckelord i de många ensemblerna där upp till åtta olika solister sjunger varsin text som flätas samman i hisnande tempo.

Mer problematiskt blir det i La Traviata (1961; libretto F.M. Piave, musik Verdi). Elegansen i de parisiska salongerna är inte Henriksons trygga miljö, inte heller det dubbeltydiga med erotisk underton, trots att han klarat liknande teman i Offenbachs Hoffmans äventyr (1960). Exempelvis sempre libera översätter han med ”lös och ledig”– det låter mer som en sommarkappa än ett liv i nöjets virvlar. Ofta skapar han rim där sådana inte finns i originalet. När Alfredo blivit Alfred har översättaren kapat åt sig en stavelse, men kanske fördes handlingen alltför nära den småländska tegen.

I en artikel 1954 apropå bildandet av en svensk översättarförening beskrev Henrikson välformulerat de utmaningar en översättare ställs inför och vilka egenskaper som fordras. Särskilt uppehöll han sig vid den svårgripbara stilistiska intuitionen:

Vad det gäller att försöka ta fram är själva stilen, sättet att berätta, författarens omedvetna frimureri med en publik som förutsätts ha upplevat samma historia och ha läst ungefär samma böcker som han.

Henrikson försökte här punktera alla föreställningar om att det skulle finnas en god bokstavstrohet; idealet var istället en översättare som förmår omdikta originalet på sitt eget språk. Henrikson underströk att aldrig så goda språkkunskaper i källspråket betyder intet vid sidan av förmågan att dikta på målspråket. Som ett gott exempel lyfter han fram Birgitta Hammars översättningar av P.G. Wodehouse; han skriver om dessa att de ”i själva verket är en omdiktning som mycket följsamt löper parallellt med originaltexten och har räddat över hela dess atmosfär och lynne på bekostnad av bokstavstroheten”.




Tilldelade översättarpriser

Bibliografi

Gå till detaljerad bibliografi.

Om Alf Henrikson

Skrifter av Alf Henrikson

Översättningar i bokform

Bidrag

Otryckta pjäsöversättningar

Musiktryck