Svenskt översättarlexikon - biografiskt uppslagsverk över svenska översättareSvenskt översättarlexikon - biografiskt uppslagsverk över svenska översättare

Svenska översättningar av folkböcker

(Omdirigerad från Andreas Johannis Arosiandrinus)

<em>Svenska folksagor</em> (1819), samlade och utgivna av Lorenzo Hammarsköld och Johan Imnelius.
Svenska folksagor (1819), samlade och utgivna av Lorenzo Hammarsköld och Johan Imnelius.

Folkböcker är ett begrepp med en komplicerad historia. Det syftar inte på en genre i egentlig mening utan betecknar snarast en löst definierad grupp av litterära verk av företrädesvis fiktionsprosa, vilken från 1500-talet till 1700-talet kom att behandlas samfällt som exempel på undermålig litteratur. Under romantiken, då begreppet folkbok uppstod, omvärderades denna syn och de tidigare så föraktade verken ansågs nu rymma djupa visdomar under en till synes naiv yta. Folkböckerna betraktades då som den skriftliga motsvarigheten till de muntligt bevarade folksagorna.

Även om det kan vara svårt att avgöra vad som räknas som folkbok finns ett antal verk som kan sägas utgöra ett slags kanon på området. Det handlar om berättelser som ”Grisilla”, ”Marcolfus”, ”Magelona”, ”Till Ulspegel”, ”Sju vise mästare” och ”Apollonius av Tyrus”. Med möjligt undantag för den skabrösa historien om storskojaren Till Ulspegel har alla berättelserna antikt eller medeltida ursprung, och novellsamlingen Sju vise mästare, liksom kärlekshistorien mellan Magelona och riddar Peter med silvernycklarna, hämtar större delen av sitt stoff från österländsk berättartradition. Historien om den munvige men grove bonden Marcolfus som debatterar med självaste kung Salomo rymmer både drag av sokratisk dialog och kristen mytologi. I regel är författarna okända, men det finns undantag, som till exempel i fallet med ”Grisilla” – berättelsen om en fattig torpardotter som blir upphöjd till furstinna, men prövas hårt för att bevisa sin lojalitet mot sin man – vilken bygger på en av novellerna i Giovanni Boccaccios Decamerone. Om ”Grisilla” blivit folkbok från ett känt original är dock det omvända förhållandet vanligare. Den grekiska romanen Apollonius av Tyrus användes till exempel som förlaga till dramat Pericles, som tillskrivits Shakespeare.

Bland folkböckerna finner vi inga svenska originalverk, om man inte räknar mer sentida (från mitten av 1700-talet) efterbildningsförsök, som till exempel ”Jöns Lundsbracka”, vilken är en omskriven version av den karnevaliska historien ”Polycarpus eller Riddare Fincke”, utkommen först i Tyskland cirka 1560. Som framgår nedan och av illustrationen har dock flera av sagorna med tiden inlemmats i en svensk berättartradition och ibland också framställts som ursprungligen svenska.

Översatta folkböcker under svensk stormaktstid

I manuskript överfördes Sju vise mästare från latin i tre olika redaktioner redan under 1400-talet, men det var först under 1600-talets inledande decennier som folkböcker började översättas och tryckas i större kvantiteter. Bevarade tryck av rävsagan Reyncke Fosz (1621), Grisilla (1622) och Marcolphus (1630) hör till de tidigast kända. I regel är det svårt att med säkerhet ange när en folkbok första gången översatts till svenska, eftersom det kan antas att åtskilliga tryck förkommit.

I Danmark gjordes majoriteten av folkboksöversättningarna redan under 1500-talet och många av dessa har utgjort förlagor till de svenska, när de inte har översatts direkt från tyskan. De tyska utgåvorna, som i de allra flesta fall låg till grund också för de danska översättningarna, är i sin tur översättningar från andra stora europeiska språk, med undantag för några rent inhemska alster som ”Till Ulspegel”.

Om de svenska folkboksöversättarna under denna tid vet vi mycket lite. Endast ett fåtal är kända vid namn eller kan härledas utifrån indicier i de tryckta utgåvorna. Den mest namnkunnige torde vara prästen, naturfilosofen och psalmförfattaren Sigfridus Aron Forsius (†1624), som sannolikt svarade för översättningen av Reyncke Fosz (1621). Det enda exemplet där en svensk folkboksöversättares namn går att säkerställa gäller Apollonius av Tyrus; det enda bevarade exemplaret av den tidigast kända svenska utgåvan (1633) saknar förvisso titelblad, men i ett exemplar utgivet 1636, där texten i övrigt är identisk med 1633 års utgåva, står Andreas Johannis Arosiandrinus som översättare. Arosiandrinus, av namnet att döma bördig från Västerås, inskrevs vid Uppsala universitet 1619 och arbetade som boktryckeriassistent, först i Västerås och sedan vid akademiboktryckeriet i Uppsala. Arosiandrinus översatte inte bara andras skrifter utan författade även egna.

En någorlunda säker attribution kan också göras av översättaren till 1642 års utgåva av De sju vise mästare. Företalet är undertecknat ”J H B”, vilket har blivit identifierat med Jon Hansson Burman (1638−1725). Hansson Burman hade tidigare försvenskat Planetz Booken (1621) och Aenigmata eller Spörsmåls book (före 1641). I förordet till Sju vise mästare skriver Burman att han översatt boken ”såväl för kvinna som man och mine liknelsepersoner till tidfördriv och lärdom och avsatt henne [boken] på vårt svenska tungomålet, efter någre gode vänners begäran”. Översättningen är gjord från danskan och följer i stort sett handlingen, med undantaget att där en gift kvinna i hemlighet träffar en annan man, så blir mannen i den svenska översättningen student istället för präst som i dess danska förlaga. En sådan innehållsmässig anpassning var inte ovanlig i folkböcker och hade sin grund i att man inte ville stöta sig med kyrkan eller de styrande. Det kunde också röra sig om att anpassa ett förment katolskt innehåll till vad som låg bättre i linje med protestantismen.

I regel trycktes samma översättning om gång efter annan under hela 1600-talet och 1700-talet, ibland ända in på 1800-talet, med endast smärre ändringar eller språkliga moderniseringar. Men det förekommer att flera olika översättningar av en och samma text existerar parallellt. Ett sådant fall utgör folkboken Fortunatus, om en äventyrare som lyckas komma över en outsinlig penningpung och en magisk hatt som förflyttar bäraren vart han än önskar. Den första utgåvan, från första halvan av 1600-talet, är ur svenskspråkig synpunkt bristfällig med många germanismer. I den andra utgåvan från 1651 har en del grammatiska blundrar korrigerats, men samma år utkom en annan utgåva hos en konkurrerande boktryckare med en ny översättning, som uppenbarligen var gjord av en mer kompetent översättare. Till exempel har det tyskinfluerade ”besybbla” i den tidigaste översättningen, endast känt i svensk text från Fortunatus, i den nya översättningen blivit till det i 1600-talssvenskan betydligt vanligare ”besuddla” (besudla), och den tidigare översättningens ”förvundat”, av tyskans verwundet, är i den senare mer korrekt återgivet som ”sargad”.

Översatta folkböcker efter stormaktstiden

Folkböckernas popularitet ökade under 1700-talet, och i takt med att produktionskostnaderna för tryck i Sverige sjönk och köpkraften bland de potentiella läsarna växte, ökade också bokmarknadens avsättningsmöjligheter. I konkurrensen om läsare började dock boktryckarna att förbilliga folkböckerna, som ofta trycktes på sämre papper och sällan med det man med moderna termer skulle kalla redaktionell behandling eller ens korrekturläsning. Det blev också vanligt att berättelserna kortades ner och utgavs i skillingtrycksliknande form. En folkbok som Fortunatus, vilken under 1600-talet upptagit nästan 300 sidor i oktav, omfattade vid 1700-talets slut endast 32 eller till och med 16 sidor i samma format.

Även om folkböckerna generellt inte blev nyöversatta eller föremål för mer kvalitetsinriktade redaktionella ingrepp under 1700- och 1800-talet fanns det även här enstaka undantag. Den stockholmsbaserade förläggaren, bokhandlaren och lånebiblioteksinnehavaren Jacob Gustaf Björnståhl (1733–1837) gav, framförallt under 1820-talet, ut en rad olika folkbokstitlar, både gamla, vilka bearbetats, och sådana som inte tidigare blivit överförda till svenska. Kvaliteten på dessa tryck var högre än i många samtida folkboksutgåvor. Om det var Björnståhl själv eller någon annan som stod för dessa bearbetningar och nyöversättningar är oklart, men att en modernisering av språket har eftersträvats är tydligt.

Moderniseringar av de äldre översättningarna skedde också genom att den lärda världen började intressera sig för folkböckerna. I romantikens anda gav Lorenzo Hammarsköld och Johan Imnelius 1819 ut Svenska folksagor på den senares tryckeri i Stockholm. Däri ingick några folkböcker, bland annat den gamla helgonlegenden om ”Helena Antonia av Konstantinopel”, vars första svenska bevarade edition är daterad 1679. I jämförelse med de äldre versionerna ändrar Hammarsköld och Imnelius ord och uttryck som ”piltebarn”, ”pigebarn” och ”sände bud igen” till ”gosse”, ”flicka” och ”svarade”, i enlighet med ett mer samtida språkbruk. Den äldre originalöversättningen från 1600-talet trycktes emellertid fortfarande av till exempel Samuel Norberg i Göteborg (1810 och 1828), men Björnståhl lät i en billighetsutåva 1824 förlägga verket med Hammarsköld och Imnelius lydelse, varefter denna blev den dominerande, om än inte allenarådande, versionen. Anmärkningsvärt är att dessa berättelser vid denna tid problemfritt kunde saluföras som ”svenska folksagor” samtidigt som Hammarsköld och Imnelius i företalet var tydliga med att texterna var översatta.

Folkböckernas vidare öden under senare delen av 1800-talet är dåligt utforskade, men troligt är att några större översättarinsatser inte gjordes efter det inledande uppsvinget under 1800-talets första decennier. I slutet av seklet och inledningen av det nya försvinner folkböckerna helt från bokmarknaden och behåller endast sitt intresse bland akademiska och folkloristisk specialister.