Svenskt översättarlexikon - biografiskt uppslagsverk över svenska översättareSvenskt översättarlexikon - biografiskt uppslagsverk över svenska översättare

Anna Bondestam, 1907–1995

Foto: Hufvudstadsbladet

Anna Bondestam föddes den 1 april 1907 i en tvåspråkig familj i Skatans arbetarkvarter i Jakobstad. Den finskspråkige fadern Otto Elfing var plåtslagare, modern Amelia Karolina (född Hiltunen) arbeterska på Strengbergs tobaksfabrik. Hemspråket var svenska. År 1925 blev Bondestam student vid Jakobstads realläroverk och samma år ordförande för stadens svenskspråkiga Socialdemokratiska ungdomsförbund. Hon fortsatte inom samma förbund i Helsingfors, dit hon flyttade efter studentexamen för att påbörja universitetsstudier i inhemsk litteratur och nordisk historia. År 1932 blev hon fil.kand. Hennes examensarbeten handlade om Dan Andersson och om småstäderna i Finland på 1700-talet. Det senare intresset skulle utvidgas till idag klassiska litterära studier av småstadens urbanisering och samhällsförändringar med barns och kvinnors perspektiv i centrum. Upplevelser från 1900-talets tre första decennier, av inbördeskrig, fattigdom och rotlöshet, förblev både Bondestams existentiella och politiska fotfäste och en outtömlig källa för hennes litterära skapande.

Under studietiden blev Anna Bondestam bekant med socialisterna Atos Wirtanen och K.-A. Fagerholm, liksom med den litterära eliten i Svenskfinland, bland dem författarna Gunnar Björling, Tito Colliander och bröderna Henry och Ralf Parland. Hon var anställd som sekreterare för socialdemokratiska Småbrukarnas förbund (1933–1937), för Finlands Svenska Författarförbund (1938−1945) och som studiesekreterare vid Arbetarnas bildningsförbund (1950−1964). Hon skaffade sig kunskaper i finlandssvensk arbetarkultur och arbetarhistoria som knappast någon annan besatt. Hon förblev socialdemokrat livet ut.

År 1936 gifte hon sig med den åländske redaktören Henning Calixtus Bondestam. Två år efter makens död 1975 flyttade hon med sin mor (då 99 år) tillbaka till sin födelsestad. Anna Bondestam blev hedersdoktor vid Helsingfors universitet 1977 och erhöll Pro-Finlandia medaljen 1988. Hon dog den 6 mars 1995.

Anna Bondestams litterära produktion har tre narrativa huvudspår: den episka prosan, sakprosan, samt översättningarna av finska texter till svenska. Bondestams skönlitterära skildringar av Jakobstads utveckling från sjöfartsstad till industristad utgör klassiker utanför finlandssvensk ”herrskapslitteratur” men uppmärksammades inledningsvis med ett ganska svalt intresse. Först när hennes historiska arbeten − Jakobstads svenska arbetarförening 60 år 19031963 (1964), Åland vintern 1918 (1972), Som en stubbe i en stubbåker (1978) och En stad förvandlas (1978) − hade publicerats och hon visat sig besitta färdighet som historiker, började hennes författarskap diskuteras och värderas på allvar även på svenskt håll. Avgörande var att hennes arbeten vid det laget hade blivit kända på finska via radio och TV och genom Elvi Sinervos översättningar av hennes romaner. Den hierarkiska otakten mellan det skönlitterära och det facklitterära, det fiktivt reella och det dokumenterande reella, kom dock att förfölja henne livet ut. Hon ansåg sig vara oförstådd, distanserad och ensam. Hennes var en bild av ett segregerat finlandssvenskt klassamhälle.

Översättandet har i Bondestams författarskap förblivit obemärkt, trots att det i omfång överstiger hennes övriga litterära produktion och är impregnerad av den ideologiska diskurs som de två andra var insatta i. Under de svåra krigsåren och in på 1950-talet, då hon även översatte till finska, var detta arbete för henne till en del ett levebröd. Förlaget Schildts i Helsingfors, som publicerade merparten av Bondestams svenska översättningar och litterära verk (några kom även ut på rikssvenska förlag), hade åtagit sig uppdraget att fungera som länk inte bara mellan två länder utan mellan två språk med förlagsredaktören Thomas Warburton som vältalig inspiratör (även han översättare från finska). Det finlandssvenska intresset för finsk litteratur smittade av sig – som det var tänkt – i panskandinaviska kretsar. Det faktum att så gott som hela Nobelpristagaren Frans Eemil Sillanpääs (1939) produktion översattes till svenska talar ett tydligt språk.

Bondestam översatte även av andra skäl än de rent ekonomiska och ideella. Översättningsuppdragen gjorde att hon indirekt kunde närma sig den finska arbetarlitteratur som hon vurmade för. Hon beundrade det enkla, det raka, det oförfalskade språkbruket hos författare som Maria Jotuni, Joel Lehtonen och Väinö Linna. Så här säger hon hädiskt, kan man tycka, om en slumpens genetiska utfall:

Aj, om jag hade kunnat få skriva på finska. Ja, jag är ju finsk, jag är mulatt, och det är ju synd att mitt modersmål inte var finska utan svenska... Nog hade jag haft helt andra förutsättningar på finska.

Det var översättandet som fick henne att se, förklarar hon, ”hur mycket dödkött det kan finnas i texter. Efter det började jag rensa i det jag skrev. Ju äldre jag blivit desto mer har jag börjat avsky adjektiv”. Hennes översättningar av finsk litteratur var inåtvända och utåtvända lärosäten.

Under krigs- och efterkrigsåren 1941–1956 översatte Anna Bondestam 17 verk, varav sju var av kvinnliga författare. Verklistan är imponerande, dels för den fullastade energi den ger uttryck för (fem av översättningarna tillkom under ett enskilt år, 1944), dels för de välvalda texterna: ikoniska nyckelverk i finsk litteratur. De är Maila Talvios historiska Helsingforsroman Muntra fruarna på Sveaborg (1942); poeten Elina Vaaras serie av illusionistiska sagoböcker, illustrerade av Ulla Ståhlström; första delen av Hella Wuolijokis självbiografi En skolflicka i Dorpat (1946 − den senare delen av biografin, som Bondestam också översatte, förblev opublicerad); Elvi Sinervos politiska utopi William Bortbyting. Berättelse om en gosse, som vill bli lik Danko (1947); och Eeva Joenpeltos debutroman Bara Johannes (1954) om byhandelsmannen som tröttnar på kapital och gud och flyr in i skogen med ensamheten som guide – ett klassiskt finskt tema. Bondestams översättningar av de kvinnliga författarna lägger sig tätt intill originalen. I ett brev till henne förklarar Wuolijoki också att ”vi använder ju ett liknande språk” (med hänvisning till Elvi Sinervos finska översättning av Lågt i tak, som just utkommit). Med samma lyhördhet tolkar Bondestam Sinervos och Joenpeltos rytmiska och idealistiska prosa. Uttryck som brukar kallas ”oöversättbara” – och de är få här – har mestadels överförts i ett lokaliserat språkval. Hon upprätthåller en textens autenticitet med sinnrikhet och lojalitet.

Av de sju manliga författarna var det främst Mika Waltaris historiska roman Karin Månsdotter (1943) och Veikko Huovinens humorfyllda, ironiska berättelse om Konsta (1953), den vetgirige tänkaren, som utmanade översättaren. Waltari mest – dels för att han kom med ihärdiga krav på att hon skulle arbeta snabbt, dels för att hon retade sig på det lika snabba flödet av attribut i hans texter. Problemet med Konsta var mera specifikt: den unge Huovinens Kainuudialekt (nordöstra Kajanaland) och knepiga termer från skogsbrukets ödemarker. Efter att Bondestam lämnat in texten kom förlagsredaktör Warburton att ändra i Bondestams text utan hennes medgivande. Hon blev rasande: det är översättarens rätt att få del av de ändringar som görs i samband med förlagsgranskningen! Till saken hörde att hon hade varit i kontakt med Huovinen och fått hans förklaringar på ett stort antal speciella uttryck och även uppskattning för sina tolkningar: exempelvis Terve perkele, murahti Ooke, mutta hymyili, blir här ”Morjens din satan, brummade Ooke”. Det kunde ha varit Bondestam själv som träffar sin chef. Huovinens filosofiska skogsarbetare talar Pedersöre eller Jakobstadssvenska med ackuratess.

Bibliografi

Gå till detaljerad bibliografi.

Om Anna Bondestam

Översättningar i bokform

Bidrag

Otryckta pjäsöversättningar