Anna Hamilton Geete, 1848–1913

Anna Hamilton föddes den 2 mars 1848 och växte upp på släktgodset Blomberg på Kinnekulle. Föräldrarna var Adolf Hamilton och Agnes, född Geijer. Morfadern Erik Gustaf Geijer hade dött året innan hon föddes men fick mycket stor betydelse för henne. Anna var äldsta barnet av åtta; sex nådde vuxen ålder. Brodern Hugo blev känd som politiker och nonsenspoet.

Uppväxtmiljön gav kontakt med litteratur, konst och musik. Under olika perioder undervisades hon av tysk, engelsk och fransk guvernant, och hon hade tillgång till flera olika bibliotek, bland annat farföräldrarnas på godset Hönsäter. Då Anna Hamilton själv beskriver sin tidiga läsning räknar hon först upp alla de engelska klassikerna – ”en hel, ståtlig, gammaldags, förtjusande värld, som jag levde i, utan begrepp om, att allt detta var vad man kallade litteratur” – därefter tyskspråkiga boksamlingar med framför allt Goethe, ”som jag satte i mig ’som vatten’ mellan 10 och 14 år”. Man högläste också i hemmet, särskilt Dickens allt eftersom hans böcker nådde svenska bokhandlar. Modern sjöng Geijers sånger.

Ett år tillbringade Anna Hamilton i tysk pension, men utöver denna vistelse och ett par ytterligare besök i Tyskland som flicka kom hon aldrig utomlands. Sin goda kunskap i engelska fick hon genom den omfattande läsningen och genom att hon en tid bodde hos den engelska familjen Nonnen på granngodset Degeberga. Där levde man ”engelskt liv med engelska seder och engelska sympatier”, enligt författaren Helena Nyblom som kände henne sedan ungdomen och porträtterade henne för tidningen Idun 1898. Nyblom menar att engelskan därigenom blev ett andra modersmål för henne: ”Få, kanske ingen i Sverige, har därför med sådan lätthet och nyansering i uppfattningen förstått återgiva de engelska författarne på svenska.”

År 1863 flyttade familjen till Uppsala sedan fadern hade blivit landshövding där, och Uppsala slott blev hennes hem för drygt ett decennium. Slottet utgjorde centrum i ett glatt sällskapsliv och Anna Hamilton var outtröttlig i att hitta på upptåg och festligheter. Efter det att hon uppgett ett försök att utbilda sig till konstnär blev litteraturen och översättandet det viktigaste innehållet i hennes liv. Det började i Uppsala, där hon satt som i en klostercell i ett rum längst ner i slottet med djup fönsternisch och utsikt över slätten. Den första översättning som publicerades var Kaliforniska skisser (1869) av amerikanen Bret Harte, som hon hade upptäckt genom att Dickens nämnt honom som en lovande författare.

Jag lyckades med stor svårighet skaffa mig ett exemplar av hans först utgivna samlade småskrifter och började, alldeles hänförd av det nya och egendomliga i stil och innehåll, oförskräckt översätta dem – under oerhörda svårigheter, då den myckna amerikanska slang som sedan blivit för var man välbekant, den tiden var alldeles främmande och boken överflödade av termer och ord, som ej funnos i något lexikon. Med denna översättning inträffade det märkliga, att en 2:dra upplaga mycket snart måste utgivas, och det ännu märkligare, att Ivar Hæggström med en för förläggare eljest främmande generositet, alldeles opåkallat och av egen drift, betalade mig lika mycket för andra som han betalat för första upplagan.

Anna Hamilton var förlovad med medicinstudenten Gustaf Geete i nära tio år innan äktenskapet kunde ingås 1876. Som provinsialläkare stationerades maken i tur och ordning i Delsbo, Skellefteå, Hjo och från 1893 Borås, där Anna Hamilton Geete bodde sina sista tjugo år. Dessa småstäder saknade helt möjligheter till intellektuellt umgänge eller musikupplevelser. Äktenskapet var harmoniskt men förblev barnlöst; en fosterdotter dog vid vuxen ålder. Hamilton Geete fick med åren allt svårare att stå ut med isoleringen i landsorten. Periodvis var hon deprimerad och möjligen paranoid, hon led av att vara avvikande i den inskränkta miljön och bli ämne för skvaller. I brev till Helena Nyblom beskrev hon sin andliga landsförvisning: ”Vi äro ensamma som Robinson Crusoe på sin ö; det finnes ingen ungdom i staden och knappast några människor; de som finnas, läsa aldrig och tänka ännu mindre, följaktligen är det bäst att slippa höra dem tala.” Enligt Helena Nyblom ägde väninnan alla förutsättningar för att utgöra centrum i en kulturell salong av det slag som fanns i Tyskland och Frankrike på 1800-talet. Istället blev alltså hennes liv mycket präglat av ensamhet.

Som ung hade hon haft ambitioner att skriva själv, men författarskapet fick snart stå tillbaka för översättandet. Hon hade dock ofta haft svårt att få gehör hos förlagen för sina förslag om lämpliga böcker:

Att mycket av det bästa, som jag velat översätta, ej blivit översatt, beror på förläggarna och icke på mig – jag har stadigt varit en ropandes röst i öknen i detta avseende, men nästan alltid haft den oturen att ropa för tidigt, d.v.s. innan detta välsignade land fått klart för sig, att de författare över huvud taget existera, vilka jag ville visa dem på. ”Passar icke för den svenska allmänheten!” är ett slagord, som tjugu gånger besvarat mitt förslag.

Rudyard Kipling och George Eliot var ett par av de namn som Hamilton Geete förgäves försökte intressera förläggare för, och som ett antal år senare blev översatta av andra, alltmedan hon själv hade fått arbeta med böcker hon uppskattade mindre. Som sin viktigaste insats såg hon själv introduktionen av amerikanska författare som Mark Twain, Bret Harte, Max Adeler och Thomas Aldrich. Som de böcker hon älskat mest nämner hon Mark Twains Johanna från Domrémy och David Grieve av mrs Humphry Ward. Båda dessa var enligt förlagsöverenskommelse kraftigt bearbetade översättningar, med såväl förkortningar (David Grieve) som tillägg (Mark Twains bok om Jeanne d’Arc, som utgavs som ”läsning för ungdom” och därför enligt översättaren själv gick publiken förbi).

De sista åren av sitt liv nådde Anna Hamilton Geete stor framgång med sin biografi över den åldrade Erik Gustaf Geijer, I solnedgången (1910–1914), som växte ut till fyra band (det fjärde postumt utgivet). Verket fick stora upplagor och pris av Svenska Akademien.

Hamilton Geetes brevväxling med Helena Nyblom, som getts ut av sonen Holger Nyblom i Två väninnor (1950), är alltjämt intressant läsning. Klara Johanson, som hon också korresponderade med, sa sig ha bevarat en ansenlig bunt brev från henne, ”sirliga, kvicka, spirituella och ibland känslofulla, verkligen tryckvärda dokument”. Hon ansåg också att det porträtt som Agnes von Krusenstjerna gav av sin moster Anna i en av Tonyböckerna var lyckat. Olof Lagercrantz däremot, som var brorsbarnbarn till Anna, betecknar i sin bok om Agnes von Krusenstjerna romanfiguren grevinnan Meijerhielm med sin kleptomani som ”en starkt förvandlad Anna Hamilton-Geete”.

Anna Hamilton Geete tilldelades år 1901 av Kungliga Vetenskapsakademien – som första kvinna – Letterstedtska priset för översättningar, särskilt av ”engelska och amerikanska skönlitterära arbeten”. Hon avled 24 februari 1913 i Borås.