Asta Wickman, 1895–1983

Foto: Jan de Meyere

Asta Wickman framstår som en av Sveriges stora 1900-talstolkare av rysk skönlitteratur. Hon översatte också från tyska, franska och engelska – men efterhand kom hela hennes tyngdpunkt att ligga på det ryska.

Wickman föddes den 26 april 1895 och kom från en grosshandlarfamilj i Göteborg. Tio år gammal hade hon börjat lära sig ryska genom kontakten med en rysk flicka i en vänfamilj. När hon var tolv började hon läsa de stora klassikerna: hon säger själv att hon upptäckte en ny värld via Tolstojs Uppståndelse och Dostojevskijs Bröderna Karamazov. Kanske kände hon redan sin kallelse. Men det var inte alls romanerna (och framförallt inte Dostojevskij) som skulle bli hennes livsuppgift. Hon valde kortprosan eftersom den bäst lämpade sig för hennes temperament.

Efter sina första lärospån på 1930-talet som främst bestod i översättningar från de andra europeiska språken satsade hon efter 1940 allt på ryskan. År 1945 gav hon ut ett urval med titeln Ryskt, hennes första bokvolym som bland annat inrymde noveller av Leonid Andrejev och Vsevolod Garsjin. Johannes Edfelt skrev generöst i Bonniers Litterära Magasin om den utsökta svenska språkdräkt hon funnit för författarskap som tidigare inte riktigt gått fram hos oss.

Vid samma tid tog Wickman kontakt med Ellen Rydelius som uppmanade henne att rikta in sig på Tjechov. Hans format och hans stämningsläge visade sig passa perfekt. Med tiden kom Wickman att överföra 51 noveller av författaren till svenska, överträffad (ifråga om kvantitet) bara av Rydelius. Sitt verkliga genombrott fick hon med den långa berättelsen Mitt liv och novellurvalet Herdepipan 1960 (som följde på hennes första urval, Damen med hunden, 1955). De renderade henne bland annat ett pris från Svenska Akademien. Alla tre Tjechovvolymerna skulle med tiden återutges i ett antal upplagor.

När Asta Wickman svarade på en översättarenkät i Bonniers Litterära Magasin 1953 konstaterade hon kort att ekonomin varit det största bekymret genom åren. Hon levde bara för sitt översättande, utan fasta inkomster, i en enrummare på Eriksbergsgatan i Stockholm som inte ens hade kokmöjligheter. En livslång ledgångsreumatism hade gjort henne svårrörlig. Bidrag till månads- och veckotidningar och dagspressens litterära söndagssidor höll henne uppe. Någonstans bekände hon att hon, i det tidigaste skedet, knappt hade haft pengar till mat för dagen.

I enkäten uppgav hon vidare att redaktörers klåfingrighet hade varit ett återkommande problem. Hon var ytterligt känslig för ingrepp i sina texter. Det som utmärker hennes översättargärning är just den språkliga omsorgen, tonträffningen och precisionslidelsen. Någon gång kunde hon dämpa grovheter, annars var hon exemplariskt textnära och lyhörd. Hon tolkade både klassiker och moderna författare, både stora och små. Hennes repertoar var bred, från Gogol till Gorkij, från Bunin till Babel. Hon översatte en mängd sovjetnoveller – ändå nådde hon nog allra högst när hon arbetade med gamla mästare som Turgenev och Tjechov. Stämningsmålande mer än häftiga intriger var hennes favoriters särmärke.

I en sen intervju i Dagens Nyheter i samband med att hon fått Elsa Thulin-priset förklarade hon att ”inlevelseförmåga är en gudagåva”. Hon levde med i sina noveller. Efter en god arbetsdag kunde hon fråga sig: ”Var är jag? I Ryssland eller i Sverige?” Hennes slutsummering, vid 85 års ålder löd: ”Jag har aldrig varit i Ryssland. Men jag har varit där i böckerna. Det är ett rikt liv jag har levat så.” Sina bästa ögonblick hade Asta Wickman haft när hon i ett svep, höginspirerad, tolkade de 16 sidorna i Gogols romantiskt suggestiva Petersburgsnovell ”Porträttet”. Normalt kunde hon bearbeta en text tio-femton gånger, med avbrott. Men när hon nästa dag återvände till ”Porträttet” fann hon att varje ord var på plats. Det fanns ingenting att ändra på. Den känsla hon erfor – som alltid när ett arbete lyckligen hade fullbordats – var ”elektrisk”.

Asta Wickman arbetade inte på beställning. Hon översatte för det allra mesta på eget initiativ.

Det framgår att hon tidigt uppfattade sig som konstnär, i en egen genre. Ibland, i de benådade stunderna, blev upplevelsen nästan medial: ”Det var som om det inte var jag som skrev”. Långt innan hon fick sitt stora erkännande visste hon – mitt i sina knappa omständigheter – sitt värde.

Asta Wickman fick Sveriges författarfonds premium för litterär förtjänst 1962 och 1973 och tilldelades 1979 års Elsa Thulin-pris för ”en förtjänstfull pionjärinsats”.

Hon gick bort den 4 februari 1983.