Svenskt översättarlexikon - biografiskt uppslagsverk över svenska översättareSvenskt översättarlexikon - biografiskt uppslagsverk över svenska översättare

Atlantis väljer ur världslitteraturen

Jan Stolpes översättning av Platons Staten (2003).
Jan Stolpes översättning av Platons Staten (2003).

Skriftserien Atlantis väljer ur världslitteraturen sprang fram ur förlagsgrundaren Kjell Petersons tidigare arbete med Forumbiblioteket, som han hade tagit i arv av Adam Helms och utvecklat på 1970-talet. Peterson var chef för Atlantis under 27 år, och med början andra utgivningsåret hann han ge ut exakt 100 titlar i serien, med andra ord närmare fyra om året. Hans efterträdare som förlagschef, Peter Luthersson, satt i åtta år och höll samma tempo, med totalt 32 titlar. Därefter har serien fortsatt i mer begränsad omfattning.

Seriens yttre form

Atlantis väljer ur världslitteraturen har till det yttre genomgått fyra perioder. De första femton åren utkom böckerna i ett marmorerat kartonnageband, designat av Ove Pihl, som hörde till den krets på tre som startat förlaget. Utförandet var enhetligt, med plats för en bildillustration på pärmen. När Christer Jonson som förlagets stilgivande bokkonstnär ville justera formgivningen och sökte efter andra proportioner, valdes till slut en helt ny lösning med klotband och skyddsomslag men också detta i standardiserat utförande. Idealet var att få fram en tidlös form. Efter att Helena Hegart tillträtt som förlagschef 2012 utkom fyra titlar, mindre enhetligt formgivna av Annika Lyth, varpå man har återgått till formatet med skyddsomslag, nu formgivet av Niklas Lindblad.

I början fanns en ambition att inlagorna skulle vara illustrerade – exempelvis Johannes V. Jensens Himmerlandshistorier (1984; översättning Sonja Carlberg) var illustrerad av Jane Muus. Bland övriga illustratörer kan nämnas Nalle Werner, Bernt Jonasson och Don Freeman. Ambitionen gavs upp efterhand.

Urvalet

Även om utgivningen starkt har präglats av en västerländsk kanon – den utomeuropeiska litteraturen är sparsamt representerad – har förlaget undvikit att kalla Atlantis väljer ur världslitteraturen för en klassikerserie. Kjell Peterson fann vid starten att alltför många människor felaktigt associerade termen ”klassiker” med den europeiska antiken, och ”man kan alltid diskutera vad som är en klassiker”, som han själv uttryckte det i förlagets jubileumsskrift 2001. Förlaget ville också lyfta fram författarskap som ännu inte uppnått klassikerstatus i den bildade allmänhetens ögon. Då man bland de första titlarna i serien infogade Camilo José Celas Bikupan (i Irmgard Pingels översättning från 1954) handlade det för många om en obekant eller i vart fall udda diktare. Romanen hade också inledningsvis endast en marginell avsättning; men med Nobelpriset till Cela 1989 kunde förlaget efter elva års stiltje sälja hela 14 000 exemplar av boken. En del av förlagets klassikerutgivning hamnade för övrigt helt utanför seriens ram, däribland andra verk av Cela, Dostojevskijs Idioten (1988, översättning Ulla Roseen), och Oswald Spenglers Västerlandets undergång (två band 1996−1997; översättning Martin Tegen).

Kjell Peterson har sett serien som ett bidrag till svensk folkbildning. Det har handlat om att tillgängliggöra, också om att lagerhålla. För att ge en föreställning om urvalsprinciperna har han använt termen ”vitter”. Både de lärda och de snävt litterära titlarna har haft ett bestämt idéinnehåll som förlaget velat ge spridning åt – han talar exempelvis om ”idéburen skönlitteratur”. Följaktligen har underhållning, spänning och de rena berättelserna kommit på visst undantag.

Vidare har serien så gott som endast upptagit utländsk litteratur, bortsett från Strindberg, Pär Lagerkvist och Eyvind Johnson med en titel var under Kjell Petersons egid och ett par böcker av Lars Gustafsson plus en av Carl von Linné under Peter Lutherssons (i Linnés fall en översättning från latin). Också det anglosaxiska är tämligen glest företrätt i urvalet, med talande undantag som Shakespeare, George Orwell, Dylan Thomas, William Saroyan och John Fowles. ”Engelska var inget språk som vi prioriterade”, anger Luthersson. ”De flesta kan ju läsa engelska”.

I övrigt har nog förläggarnas kulturella preferenser varit utslagsgivande för de val som gjorts. Om Peterson styrde in på de romanska språkvärldarna – närmare en fjärdedel av titlarna under hans tid var översättningar från franska – jämte de antika, hade han föga blick för tyskt, öst- och centraleuropeiskt. Av ryssar förekommer i serien endast Tolstojs Kreutzersonaten (1978; översättning Lars Erik Blomqvist) och Dostojevskijs Anteckningar från källarhålet (1985; översättning Ulla Roseen). En av Kjell Petersons mentorer var Gordon Hølmebakk, litterär chef för norska Gyldendals, och därför är det inte egendomligt att böcker av Johan Borgen och Arne Garborg tidigt kom med på listan. Överhuvudtaget fick serien under Petersons tid ett tydligt nordiskt inslag. Hit måste man förvisso räkna Lars och Mats Huldéns Kalevala-översättning från 1999. Thomas Warburton har satt spår i utgivningen med två bastanta översättningsvolymer av Volter Kilpi. Han nytolkade också Kivis Sju bröder (1987).

Luthersson var mindre nordiskt orienterad än sin företrädare. Däremot öppnade han dörren på glänt för det tyskspråkiga – med Goethe, E.T.A. Hoffmann, Thomas Mann, Joseph Roth (två titlar), Ernst Jünger och Georg Büchner. De italienska inslagen i utgivningen var särdeles frapperande. ”Castiglione, Vico och till och med Sacchetti! Sådant finner man inte alltid ens i en välsorterad italiensk bokhandel”, säger en branschkunnig person. För dessa översättningar från italienska stod Paul Enoksson.

Ett remarkabelt förhållande är att av närmare 140 nummer i serien endast två kan attribueras till kvinnliga författare, nämligen Anna Komnenas värld (1993; översättning från grekiskan av Sture Linnér) och Flannery O’Connors Bra folk från landet (1981; översättning Caj Lundgren).

Översättarna

En ganska stor andel av seriens titlar under tidiga år utgjordes av återutgivna äldre översättningar. Man använde sig då av texter som publicerats av andra förlag under efterkrigstiden, såsom Jan Sjögrens översättning av Carlos Fuentes Artemio Cruz död (i serien 1985; för Rabén & Sjögren 1969) eller Birgitta Hammars översättning av Saroyans Den mänskliga komedin (i serien 1983; för Bonnier 1946). En smärre grupp utgjordes av äldre, dessförinnan opublicerade översättningar. Hit hörde vissa av Allan Bergstrands sammanlagt elva Shakespeare-tolkningar. Premiäråret 1978 blev Thomas Warburtons översättning av Faulkners En legend det tredje numret i serien efter Juhani Ahos Järnvägen (1978; översättning Hagar Olsson) och Celas Bikupan. Översättningen hade då legat outgiven hos Bonniers sedan 1954. Till de återutgivna översättningarna kan också räknas de tre böcker ur Bibeln som fått komma med i serien − med Bibelkommissionen som översättare: Första Mosebok, Jeremia och Ordspråksboken.

Hur många översättningar har förlaget initierat, och i hur många fall har översättarna själva tagit initiativet? Enligt Luthersson är det jämnt, medan Peterson anser att förlaget kom med idén i flertalet fall. Det senare gäller till exempel med Montaignes Essayer, som blev en anmärkningsvärd utgivning såtillvida att Jan Stolpe översatte detta trebandsverk två gånger, en i Ove Pihl-sviten, en i Christer Jonson-sviten. Nyöversättningen gjordes dels för att presentera en tolkning som var uppdaterad med den senaste forskningen, dels för att översättaren var missnöjd med vissa inslag i den första varianten. (Ny-)översättningen av samtliga Platons dialoger var däremot Stolpes eget förslag. Paul Enokssons omfattande översättningar från italienska (14 stycken efter pensionering som ögonläkare) har samtliga utom en utgått från honom själv – undantaget är Machiavellis Discorsi, på svenska Republiken (2008), renässansfilosofens centrala verk, som också intar en särställning genom att ingå som ett av två nummer i en sidoserie, som ”Engelsbergsklassiker” (nummer två där är Tocquevilles Den gamla regimen och revolutionen i Ervin Rosenbergs översättning). Republiken öppnade i sin tur en dialog som ledde fram till Enokssons nyöversättning av Machiavellis Florentinsk historia (2003). I fallet med den kinesiska 1700-talsklassikern Drömmar om röda gemak förelåg verket redan i översatt skick när Pär Bergman sökte efter ett förlag för utgivning. Med sina fem band är översättningen en av seriens mest omfattande.

Under ett tjugotal år (1983–2002) utdelade Atlantis ett Einar Hansens översättarpris om 10 000 kronor.

Referenser

Gå till detaljerad bibliografi.

Referenser