Axel Bosin, 1840–1910
Axel Bosin föddes i Stockholm den 17 april 1840 som äldsta barn till kammarjunkaren Karl Knut Bosin och dennes hustru Betty Augusta, född Dorph. Släkten var adlig och hade fram till rikssprängningen huvudsakligen varit baserad i Finland. Bosin tog studenten i Uppsala och skrev därefter in sig vid stadens universitet 1858. Efter två och ett halvt års studier avlade han kameralexamen, men istället för en tjänstemannabana valde Bosin hösten 1862 att bli elev vid Kungliga teatern, där han inom kort också debuterade som skådespelare. Efter några år som skådespelare vid mindre teatersällskap och Södra Teatern blev Bosin 1867 direktör för Humlegårdsteatern, vilket blev början på en framgångsrik bana som teaterledare och regissör.
Fram till sin död verkade Bosin vid ett flertal privata teaterscener, huvudsakligen i Stockholm men också i Göteborg och Helsingfors. Till hans större framgångar hörde en serie iscensättningar under tiden som direktör för Djurgårdsteatern, däribland Jorden runt på åttio dagar och operetter som Ziguenarbaronen. Bosin var förste regissör vid Oscarsteatern då den öppnades 1906. Han beskrivs genomgående som en mycket fordrande regissör; bland annat skådespelaren Nils Personne kallar honom i en minnesteckning för ”giftig som få” och förklarar att Bosin kunde komma med anvisningar på ett ”ganska obehagligt och sårande sätt”.
När han under repetitionerna satt uppkrupen på sin stol vid regissörsbordet, bet på naglarna och lät sin falsettstämma ljuda över scenen, skrädde han icke orden, i synnerhet om han hade att göra med någon slarver eller odåga […].
Bosin var gift fyra gånger: med Charlotta Vilhelmina Bernhardina Smedberg (1866−1873), Karolina Charlotta Dorsch (1874−1889), Elin Cecilia Holmström (1891−1897) och Emma Charlotta Vernunft (från år 1900). Samtliga hustrur hade relativt enkel bakgrund och åtminstone de tre första var skådespelerskor. Med den första hustrun hade han en föräktenskaplig son; med den andra fick han en dotter som dog i tidig ålder.
Som många andra teaterledare vid denna tid var Bosin också översättare av dramatik för de egna scenerna. Han låg bakom omkring hundrafemtio verk, varav de flesta dock var mycket korta lustspel och farser eller i några fall operetter. Få av texterna blev någonsin tryckta – det var arbetstexter för de teateranställda inför en uppsättning.
En stor del av titlarna var komedier i en eller två akter, huvudsakligen av tyska och franska författare. Genretypisk var översättningen av den franske librettisten Eugène Grangés Snarka eller inte snarka. Skämt med sång i 1 akt, som gick upp på Alhambrateatern 1871. Bosin tog ofta hjälp med kupletter och andra sångpartier; själv översatte han då repliker och scenanvisningar. Exempelvis i bearbetningen (”fritt från tyskan”) av Georg Bellys komiska enaktare De båda direktörerna (1866) var det författaren, skådespelaren och översättaren Frans Hodell som stod för versöversättningen. Hodell var också den vars namn främst sattes ut i annonser och senare även i skriftserien Bibliotek för teatervänner; möjligen hade han som kuplettöversättare större attraktionskraft än Bosin.
Bland de författare som Bosin översatte flest verk av återfanns tysken Gustav von Moser med ett dussin texter samt Eugène Grangé och dennes landsman Victorien Sardou. Många av författarna var populära på den internationella teaterscenen, men urvalet innehåller knappt några namn, än mindre verk som eftervärlden visat intresse för. Nämnas kan ett par dramatiseringar av Jules Vernes äventyrsböcker samt Émile Zolas Fällan, en ”sedemålning ur folklifvet i Paris” som sattes upp på Södra Teatern 1880.
Det som tycks ha varit bestämmande i Bosins översättningar var texternas funktionalitet, deras användbarhet på scenen och slagfärdighet i förhållande till den svenska (och för en period finländska) publiken. Att detta prioriterades gav översättaren tämligen fria tyglar i förhållande till originalet. Ofta utgjorde Bosins översättningar fria bearbetningar, ibland rena lokaliseringar, då hela händelseförloppet placerats i svenska miljöer. Så till exempel blev den tyske lustspelsförfattaren Adolf L’Arronges original Doktor Klaus till Doktor Ståhl och hans Hasemanns Töchter blev till Flickorna Blom. Båda lustspelen hade för övrigt haft tysk urpremiär 1877 för att redan året därpå sättas upp i Stockholm. Genomströmningstakten var hög i det litterära omlopp som cirkulerade lättsam dramatik på de europeiska scenerna.
Ytterligare ett tecken på att Bosin inte satte något särskilt värde på originalet annat än som utgångspunkt för den svenska teaterpublikens underhållning var att hans urval innehåller flera sekundäröversättningar, det vill säga texter som översattes via förmedlande språk. Vanligen var det franska verk som fick ta vägen via tyska, men några gånger översatte Bosin också tyska komedier från danska.
Axel Bosin avled i Stockholm den 27 december 1910.