Svenskt översättarlexikon - biografiskt uppslagsverk över svenska översättareSvenskt översättarlexikon - biografiskt uppslagsverk över svenska översättare

Axel Frithiof Åkerberg, 1833–1901

Foto: KB

Axel Frithiof Åkerberg föddes 1833 i Hille nära Gävle. Föräldrar var komministern Sven Axel Åkerberg och Eleonora Ulrika Rönnqvist. Efter studier i Uppsala med fil.kand. 1865 levde han i Stockholm, där han ägnade sig åt skriftställeri i tidningar och tidskrifter och därtill en omfattande översättningsverksamhet. Åkerberg redigerade med O.W. Ålund Aftonbladets utrikesavdelning 1870–1878; han var medarbetare i Fria ordet och Nya pressen och fungerade 1882–1883 som redaktionssekreterare för Vikingen. Tidning för upplysning och reformer. Genom den senare mottagaren av Nobels fredspris, vänsterliberalen K.P. Arnoldson, engagerades han som redaktionsmedlem på dagstidningen Tiden, som Hjalmar Branting snart skulle ta över. Från 1890 återgick Åkerberg till Aftonbladet och medverkade även i andra tidningar, mest nämnvärt Dagen. I Nordisk familjeboks första upplaga skrev han åtskilliga artiklar. Åkerberg var mycket beläst och gjorde i sin ungdom utlandsresor som ledde till viktiga kontakter och idéutbyten. Han framstår i efterhand som en anspråkslös, opraktiskt idealist. I Stockholm levde han ogift och fattigt – ibland nära svältgränsen – och med täta adressbyten.

En av Åkerbergs tidigaste platser i tidningsvärlden var som medarbetare 1868–1871 i Carl von Bergens Framtiden. Tidskrift för fosterländsk odling. Utgivaren, som Åkerberg lärt känna i Uppsala, pläderade för en bibelkritisk och frisinnad livsåskådning utifrån en akademisk och folkbildande grund i tysk liberal teologi. Tillsammans med översättarkollegan Victor Pfeiff skulle Åkerberg emellertid närma sig den brittiska och amerikanska unitaristiska teologin. Liksom Pfeiff var Åkerberg en idealist med starka religiösa intressen; den akademiska Uppsalamiljön hade i Bodströms anda skolat dem för ett radikalt sanningssökande och en strävan efter frihet från förtryckande religiösa lärosystem. Tillsammans översatte de 1866–1876 Theodore Parkers Samlade skrifter i tio delar – Pfeiff stod för merparten av översättandet. Parkers skrifter hade på 1860-talet börjat ges ut av suffragetten Frances Power Cobbe, vars företal Åkerberg översatte i en separat utgåva under titeln Theodore Parker och vår tids religiösa fråga (1871).

Vid samma tid introducerade Åkerberg på egen hand ett par andra skrifter ur den liberala anglosaxiska tankevärlden. John Stuart Mills The Subjection of Women från 1869 utkom redan samma år i Åkerbergs översättning på Esaias Edquists förlag i Uppsala under titeln Qvinnans underordnade ställning. Först 1995 översattes texten igen, då av Elisabeth Mansén som Förtrycket av kvinnorna. Ordvalet i titeln skapar en anmärkningsvärd perspektivskillnad: är kvinnan ett passivt offer som underordnad eller är hon utsatt för ett aktivt förtryck? Ett annat verk som kan nämnas i sammanhanget var R.W. Emersons omfattande Engelska karaktärsdrag (1875).

Med stort engagemang började Åkerberg 1877 utge Sanningssökaren. Månadsskrift för förnuftstro och praktisk kristendom. Den första årgången gavs ut hos Edquist i Uppsala, men från 1878 till 1881 hade Åkerberg sin redaktion i Stockholm tillsammans med K.P. Arnoldson. I tidskriften framhöll han den praktiska kristendomen, manifesterad i Jesu kärlekslära, och utvecklade gentemot kyrkliga och materialistiska lärosystem ekumeniska tankar om en universalreligion. Tidskriften gav ut ett Bibliotek för sanningssökare, för vilket Åkerberg översatte flera titlar, bland annat den franske filosofen Ernest Renans Rom och kristendomen (1880). Den förnuftstro som så långt utmärkt Åkerbergs skriftställargärning kom också till uttryck i översättningen av den tyske biologen och darwinisten Ernst Haeckels Naturlig skapelsehistoria (1882), vars verk dock senare kom att tas som grund för mer förnuftsstridiga, rasbiologiska och nazistiska föreställningar.

Politiskt kom den fattige prästsonen Åkerberg att stå närmare arbetarrörelsen än friherre Pfeiff. Han var tidigt engagerad inom den svenska socialdemokratin; tillsammans med Branting var han en av få akademiker som var med vid bildandet av Stockholms socialdemokratiska arbetareklubb 1884, fem år före partibildningen. Åkerberg introducerade socialistiska tänkare som Ferdinand Lassalle och Karl Marx men kände sig alltmer främmande inför socialdemokratins materialism, vilket framgår av hans text Nutidssamhället och den ateistiska socialdemokratien inför kristendomen (1891). Längre fram översatte han ändå den brittiske agitatorn Robert Blatchfords Det glada England eller Samhället sådant det är och sådant det borde vara (1896), som gavs ut av Socialdemokraterna med en efterskrift av Hjalmar Branting.

Radikal religionskritik och förnuftstro till trots gjorde Åkerberg en personlig omvändelse i slutet av 1880-talet: med Pfeiff närmade han sig nu teosofin, och när en svensk avdelning av det Teosofiska Samfundet bildades 1889 blev han dess sekreterare. De bägge förnuftstroende akademikerna böjde sig nu ”lydaktigt” för madame Blavatskys uppenbarelser, som Edvard Rodhe ironiskt uttrycker det i sin studie om den religiösa liberalismen. Tillsammans med Pfeiff översatte Åkerberg under några år flera teosofiska verk, ibland med ockulta inslag. År 1891 utträdde visserligen Åkerberg ur Teosofiska Samfundet men fortsatte på inslagen bana genom att översätta en bok om hypnos samt två verk av Carl du Prel – en tysk populärvetenskaplig författare som försökte förena modern materialism med ockultism och spiritism. Det bör kanske nämnas att Åkerbergs ”nyandliga” omvändelse låg i tiden och nog föreföll mindre överraskande för många av hans samtida; exempelvis hade den hyllade Viktor Rydberg varit verksam inom teosofin. Åkerbergs väg till rörelsen gick genom ett filantropiskt engagemang i fredsrörelsen, för vegetarianism, nykterhet och djurrätt.

De sista åren av sin levnad fortsatte Åkerberg att översätta framförallt engelskspråkiga verk som behandlade de övergripande religionsfrågorna, bland annat av den socialt engagerade brittiske predikanten Frederick William Farrar och den tidigare brittiske premiärministern, liberalen William Ewart Gladstone, vars Den heliga skrifts orubbliga klippa översattes 1898. Nämnvärd är också den tyske teologen och historikern Adolf von Harnacks Kristendomens väsende (1901), med förord av Nathan Söderblom. Textsamlingen försökte bryta ner de kristna dogmerna för att lyfta fram etiken i Jesu budskap. Den visar på så vis på en tämligen konsekvent bibelkritisk hållning i Åkerbergs existentiella sökande – ett sökande som till icke ringa del sökte sig uttryck i översättningar.

Bibliografi

Gå till detaljerad bibliografi.

Om Axel Frithiof Åkerberg

Översättningar i bokform

Bidrag