Svenskt översättarlexikon - biografiskt uppslagsverk över svenska översättareSvenskt översättarlexikon - biografiskt uppslagsverk över svenska översättare

Börje Knös, 1883–1970

Börje Knös
Foto: Herman Bergne

Börje Knös föddes den 5 mars 1883 i Uppsala och dog den 25 februari 1970 i Stockholm. Fadern Vilhelm Knös var klassisk filolog. Knös tog studenten 1901, avlade fil. kand.-examen vid Uppsala universitet 1905 och fil. lic.-examen 1908. Efter disputation samma år blev han, liksom sin far, doktor i klassisk grekiska. År 1910 avlade han kansliexamen. Efter olika administrativa anställningar inom den akademiska världen och statsförvaltningen blev Knös statssekreterare vid ecklesiastikdepartementet 1928. Han innehade denna befattning under resten av sin karriär, till 1948, men var officiellt tjänstledig för diverse uppdrag från 1935.

Frankrike och fransk kultur spelade en stor roll för Börje Knös, och han blev utsedd till ledamot och ordförande i Comité consultatif för Svenska studenthemmet i Paris 1935–1952, ordförande i föreningen Amitié franco-suédoise i Stockholm 1935–1952 samt inspektor vid Franska skolan där 1935–1955.

Knös översättning av den grekiske författaren Giorgos Theotokas roman Makter hade legat klar redan 1939, men publicerades efter flera refuseringar först 1943, under den tid då Grekland led svårt under den tyska ockupationen. Redan 1944 kom Theotokas Argo och 1945 hans Leonis. I november 1965 fick Knös sin sista kända översättning, Theotokas Vilsekomna, refuserad av Albert Bonniers förlag. Börje Knös son Gustaf har berättat att fadern började lära sig nygrekiska på egen hand omkring 1938 och att den relativt unge och okände Giorgos Theotokas var den förste grekiske författare han kom i kontakt med. Knös fick Makter i original från författaren och meddelade denne att han ”med möda” lyckats ta sig igenom den. Han fick då tillstånd att söka svensk förläggare för en översättning.

Börje Knös kom att få elva av sina romanöversättningar från nygrekiska och två volymer tolkningar av grekiska dikter (den ena tillsammans med Johannes Edfelt) utgivna. Ett antal färdigöversatta romaner, troligen lika många som de som gavs ut, fann aldrig någon förläggare. Han tog sig dessutom an grekiska teaterpjäser, varav fyra sändes i svensk radio, och skrev åtskilliga litterära introduktioner, porträtt av och artiklar om grekiska författare. Därutöver författade han en mycket omfattande historik över den nygrekiska litteraturen före 1821, L’histoire de la littérature néo-grecque. La période jusqu’en 1821, som kom ut i Uppsala 1962. Han blev hedersdoktor vid universitetet i Thessaloniki 1951 och fick Svenska Akademiens översättarpris 1954, året efter dess inrättande. Fram till sitt åttiofemte år, till sist sängliggande, sjuk och med nedsatt syn, skrev han oförtrutet på fortsättningen av litteraturhistorien som han betraktade som sitt livsverk.

Det som främst har gjort att Börje Knös blivit ansedd som den som öppnade vägen för den moderna grekiska litteraturens genombrott i Sverige är hans översättningar av fem romaner av Nikos Kazantzakis. Kazantzakis figurerade som Nobelpriskandidat från 1946 fram till sin död 1957 och stöddes på olika sätt aktivt av Börje Knös. Den första översättningen blev Spela för mig, Zorba (1949), en av de första till något främmande språk. Därefter följde Den eviga vandringen uppåt (1950), Den sista frestelsen (1952), Frihet eller död (1955) och Min helige Franciscus (1956).

Knös kom i kontakt med Kazantzakis redan 1946 efter att ha blivit ombedd av professor Martin P:son Nilsson att, i egenskap av ”den bästa kännaren av den nygrekiska litteraturen”, yttra sig över Thessalonikiprofessorn Johannes Kakridis förslag att Kazantzakis och poeten Angelos Sikelianos skulle tilldelas det litterära Nobelpriset. Knös svarade bl.a. att Kazantzakis är ”mera uppskattad […] som filosof och tänkare än som direkt skönlitterär författare”. Denna tveksamma syn på Kazantzakis författarskap kom dock snabbt att övergå i stor beundran, särskilt sedan de två börjat brevväxla och Knös besökt den grekiske författaren i dennes hem i Antibes 1947 och 1948. Beundran blev snart ömsesidig, och Börje Knös kom att dela Kazantzakis negativa syn på det amerikanska kulturella inflytandet i Europa efter andra världskriget.

Den första resa Knös någonsin gjorde till Grekland skedde år 1952, då han under besöket vägleddes av en bekant till Kazantzakis som såg till att han fick träffa författare och intellektuella. Andra resan 1955 föll inte väl ut. Knös var då officiellt inbjuden av grekiska staten, men blev bryskt avvisad under en visit hos en minister. I ett brev till Kazantzakis rapporterade han att han, som i hela sitt liv ”älskat Grekland och arbetat för dess kultur […] blev […] ivägjagad som en hund”. De följande resorna blev emellertid lyckade, och Knös kom att bli nära bekant med Greklands hela litterära liv och dess företrädare.

Hjalmar Gullberg sände 1950 Börje Knös några dikter av Giorgos Seferis. De publicerades i översättning sex år senare, och när Svenska Akademiens tillkännagivande om Seferis Nobelpris i litteratur kommit den 25 oktober 1963 förelåg redan dagen efter ett urval av hans dikter i svensk tolkning av Knös och Johannes Edfelt. I och med att priset väckt intresse för Seferis i Sverige blev urvalet för svenska läsare den naturliga vägen till fördjupad kunskap om den samtida grekiska lyriken, precis så som Knös tidigare översättningar blivit det för prosan. Utan tvekan kan Börje Knös insats för de kulturella relationerna mellan Sverige och Grekland sägas vara en av de allra främsta under 1900-talet.




Tilldelade översättarpriser

Bibliografi

Gå till detaljerad bibliografi.

Om Börje Knös

Skrifter av Börje Knös

Översättningar i bokform

Bidrag

Otryckta pjäsöversättningar

Musiktryck

Externa länkar