Svenskt översättarlexikon - biografiskt uppslagsverk över svenska översättareSvenskt översättarlexikon - biografiskt uppslagsverk över svenska översättare

Birger Mörner, 1867–1930

Foto: Mörnerarkivet
Foto: Mörnerarkivet

Greve Karl Birger Mörner (af Morlanda) föddes den 5 maj 1867 i Nora som son till apotekaren Carl Mörner och dennes hustru Fanny Teodolinda, född Öhrvall. Ett jämnt år efter mogenhetsexamen vid Högre allmänna läroverket i Norrköping 1887 skrev han in sig vid Uppsala universitet; fem år senare avlade han juridisk preliminärexamen. Efter fortsatta studier i Lund inledde Mörner en ämbetsmannabana som förde från domstolsväsendet via statliga verk och departement till en serie utlandsplaceringar vid svenska konsulat runtom i Europa och slutligen i Sydney. Där väckte han uppmärksamhet genom att aktivt motarbeta den nordiska emigrationen till Australien, en patriotisk kampanj som ledde till konflikter med de australiensiska myndigheterna. Mörner hemkallades 1910, varpå han tog avsked för att ägna sig åt litteraturen på heltid.

Mörners familjeliv var stormigt: efter ett första, längre äktenskap (1893–1908) med dottern till vicekonsuln i Kristiania (Oslo) Elisabeth Brink gifte han sig en andra gång 1910 med Mary Hélène Macmillan, dotter till en tasmansk klädeshandlare, och en tredje gång 1921 med direktörsdottern Gertrud Nissvandt. Mörner var nära vän med flera av sin tids stora svenska författare, däribland Verner von Heidenstam, August Strindberg, Gustaf Fröding, K.A. Tavaststjerna och Albert Engström. Under 1890-talet var hans hem en viktig litterär salong, liksom under 1910-talet, då Mörner var ägare till slottet Mauritzberg på Vikbolandet. Vänskapen med författare och konstnärer gick inte sällan hand i hand med ett betydelsefullt mecenatskap.

Birger Mörner hade redan på 1880-talet utkommit med ett par diktsamlingar. Framgång hade han nått med dramat Salig friherrinnan (1893) och den historiska pastischen Dess höga plaisir (1897). När han efter tiden i Australien återkom som författare var det med en rad exotiska reseskildringar från främst Söderhavet. Han sympatiserade med de så kallade naturfolken, men hans kritik av kolonialismen och ”civilisationen” styrdes också av en romantisk, aristokratisk oro inför moderniteten. Mörner var under en tid en av landets ekonomiskt mest framgångsrika författare. Populär blev berättelsen Ti Ri Ti Ri (1918), som skildrar kärleken mellan en vit man och en lankesisk ”dvärgkvinna”. Han bedrev också ett litteraturhistoriskt författarskap med något längre beständighet.

Som översättare var Mörner sporadiskt aktiv; det var aldrig för försörjningen han översatte utan snarare för att finna bekräftelse för sina egna stämningar och litterära ambitioner. Översättardebuten begick han som läroverksstudent med en tidig ”försvenskning” av Dostojevskij: Fattige stackare (1885), utgiven under pseudonymen Dage. Den unge greven låg rätt i tiden: Dostojevskij var under dessa år i ropet i Sverige, efter att med viss försening ha importerats via Tyskland. Att Mörner hade översatt just från tyska kan möjligen förklara textens något utslätade stilnivå. Den orolige, pratsamme Dostojevskij är här betydligt mer officiös och stram.

Tio år senare följde några översättningar av Guy de Maupassants noveller, i sin tur följda av en svit arbeten i den genre som Mörner skulle göra till sin: reseskildringen. Av den norske författaren Jacob Hilditch översatte han flera äventyrligt frejdiga och samtidigt realistiskt hållna verk; en typisk titel var I lä och lovart (1896). Översättningarna kan betraktas som ett slags förövningar för Mörners eget författarskap på området. På 1920-talet skulle han återvända till reselitteraturen och översätta en serie europeiska skildringar från exotiska länder, mest nämnvärd John Martins Mariners Tonga. En robinsonad från Söderhavet (1923).

Mörners namn kom också att förknippas med ett uppmärksammat översättningsfiasko. Hans rykte som Söderhavsskildrare, samt en större artikel av hans hand i Idun 1911 om Jack London, gjorde att denne författares svenska förlag, Bohlin & Co, fick upp ögonen för Mörner. London var noggrann med att hans utländska förläggare skulle anlita skickliga översättare, och efter de inledande kontakterna med Mörner skrev Bohlin stolt till London att han lyckats engagera precis rätt man till dennes Söderhavsnoveller. Mörners namn, skrev Bohlin vidare, ”will be a fine recommendation for the author as well as the publisher, because he is known in the finest societies” (4/2 1915, citerat hos Rehn s. 29). Men översättningen skulle bli ett formidabelt magplask för både förlaget och Mörner. Kritikerna rasade, i spalt efter spalt dissekerades små och stora misstag, och en recensent menade att Mörner – en av landets mest omsusade författare – hade ”prostituerat sig” (Elin Brandell i Dagens Nyheter 10/6 1915). Bohlin fick genast avblåsa alla planer på att låta Mörner fortsätta med London – istället gick uppgiften till Ernst Lundquist. Händelsen kan tjäna som exempel på att vare sig medial strålglans eller eget författarskap är egenskaper som fordras av en översättare.

Den 6 mars 1930 gick Mörner bort i Flen.

Bibliografi

Gå till detaljerad bibliografi.

Om Birger Mörner

Översättningar i bokform

Bidrag

Otryckta pjäsöversättningar

Externa länkar