Svenskt översättarlexikon - biografiskt uppslagsverk över svenska översättareSvenskt översättarlexikon - biografiskt uppslagsverk över svenska översättare

Birgitta Hammar, 1912–2011

Birgitta Hammar
Foto: Bonniers arkiv

Birgitta Hammar är främst känd för att ha gett de flesta av P.G. Wodehouses romaner deras svenska form men har också översatt verk av så vitt skilda författare som Winston S. Churchill, Katherine Mansfield, T.S. Eliot, C.S. Lewis, Romain Gary och Vicki Baum. Birgitta Hammar föddes den 29 februari 1912 som Birgitta Lovén i en Stockholmsfamilj med starka kulturella och språkliga intressen. Hennes farfarsfar, Nils Lovén, var präst och Danteöversättare. Hennes far, Christian Lovén, var i många år ordförande i Kungliga Dramatiska Teaterns och Kungliga Teaterns (Operans) styrelser. Alla syskonen gick i en privat flickskola, men bara Birgitta gick över till gymnasiet.

Efter studentexamen vid Lyceum för flickor 1931 studerade Birgitta Lovén franska i Paris i ett år. När hon återvänt hem, läste hon romanska språk på Stockholms högskola men fick snart anställning som redaktionsbiträde på veckotidskriften Nu – världshändelserna inför världsopinionen. Där publicerades framför allt artiklar om politik och kultur i andra länder, skrivna på engelska, franska och tyska. Att översätta dem till svenska blev en av redaktionsbiträdets många uppgifter. Hon arbetade på Nu i omkring fem år, till dess att skötseln av hemmet och barnen krävde sitt – 1936 gifte hon sig med Albert Hammar och 1938 föddes det första av deras tre barn. I intervjuer har hon betecknat tiden på Nu som en utomordentlig skola för en blivande professionell översättare.

År 1939 gjorde Hammar en provöversättning för Albert Bonniers förlag. Utfallet ledde omgående till två uppdrag. Året därpå hann hon med fyra böcker och innan karriären var till ända hade hon översatt omkring 170 verk, de flesta från engelska, men en del också från franska, tyska, danska och norska. 98 är vuxenböcker, 62 barn- och ungdomsböcker, bland dem en rad av C.S. Lewis Narniaböcker, och tio pjäser. Omfånget växlar mellan 500 sidor, en rapportbok från Nürnbergprocessen, och 20 sidor, små Pixiböcker för barn.

Merparten av verken är skönlitterära, men Hammar översatte också gärna fackböcker, bland annat för att de tvingade henne till ”språklig disciplin”. Kanske jämförde hon här med den genre som hon kom att bli mest känd för – den humoristiska. Av humorister översatte hon till exempel James Thurber, Richard Gordon och inte minst P.G. Wodehouse. År 1946 utkom i Forumbiblioteket en översättning under Hammars namn av Jerome K. Jeromes Tre män i en båt, men det var snarare en lätt modernisering av Albert Montgomerys äldre version av romanen. Dock kom den att ges ut i ett tiotal utgåvor utan att någon annan översättare namngavs än Hammar.

P.G. Wodehouse publicerade sin första bok 1902 men utkom på svenska först 1920. Fram till 1940, när Hammar gav sig i kast med honom, hade han översatts av tolv olika personer, av vilka den mest framträdande var Vilgot Hammarling. När denne blev tvungen att släppa översättandet till förmån för tjänsten som pressattaché vid svenska ambassaden i London, fick Hammar överta Wodehouse. När hon 1991 hade lagt sista handen vid Mera golf! – tio tidigare oöversatta noveller med golfmotiv – hade hon överfört 45 Wodehouse-böcker till svenska. Hon hade gjort det på ett sådant sätt att hon fått anseendet om sig att inte sällan överträffa originalens formuleringskonst. År 1984 gjorde detta henne till självklar hedersledamot i den nybildade Wodehouseklubben (sedermera Wodehousesällskapet).

Ett par exempel visar hur frejdigt, och skickligt, Hammar hanterade blandade metaforer och andra halsbrytande formuleringar som Wodehouse excellerar i:

som dansör över-Fredar jag den skickligaste Astair
as a dancer I out-Fred the nimblest Astaire
(Bravo, Jeeves!, 1947)

Vi har alltid stått på de bästa av fötter med varandra.
Our relations had always been chummy to the last drop.
(Jeeves och feodalandan, 1955).

man måste lära sig att ta några få ondor med det goda
one must learn to take a few roughs with a smooth.
(Jeeves och feodalandan, 1955).

Handlaget med dialog, som Hammar haft rikliga tillfällen att öva i umgänget med Wodehouse, sattes på ett annat sorts prov när hon mellan 1949 och 1965 översatte tio pjäser. De fyra första var omtalade komedier, som med hennes hjälp blev långkörare även i Sverige: Harvey av Mary Chase, som filmats med James Stewart, Somerset Maughams Min man och min man, Albert Hussons Trasiga änglar och William Gibsons Två på gungbrädet, som i Stockholm hade de då unga skådespelarna Catrin Westerlund och Jarl Kulle i huvudrollerna. Komedierna följdes av allvarligare skådespel: två pjäser av Arthur Miller, Utsikt från en bro och Minne av två måndagar, en av T.S. Eliot, Offentlig person, och en av Peter Shaffer, Femfingerövningen.

Att översättningen Luftslott i Sverige av Françoise Sagan, som gavs i Malmö 1960, ännu femtio år senare kunde tjäna som underlag för uppsättningen på Dramaten i Stockholm (Slott i Sverige, 2010) säger en del om Hammars känsla för scenens språk.

I en intervju gav Birgitta Hammar som svar på frågan om vilka böcker som varit roligast att översätta: ”Alla!” Vid närmare eftertanke stannade hon dock för J.D. Salingers The Catcher in the Rye från 1951. Om Hammars översättning från 1953 och den som Klas Östergren gjorde 1987, nästan 35 år senare, finns det åtminstone två högskoleuppsatser. Intressant är att de på två punkter kommer fram till ungefär samma sak. När uppsatserna skrevs, i början av 1990-talet, framstår Hammars översättning från 1953 som gammalmodig när det gäller en del ordval, medan den 45 år yngre Östergren uppfattas som modern. Inte något att förundras över, eftersom boken vimlar av ungdomsspråk. Mer oväntat är att Hammars ton och syntax tilltalar båda uppsatsskrivarna mer än Östergrens. Hillevi Johansson menar att det beror på att Östergren, som ju är författare till yrket, snarare har återberättat Salingers bok än översatt den, medan Hammar, som den professionella översättare hon är, har överfört den till svenska.

Åren 1955–1963 och 1965–1967 var Birgitta Hammar medlem av Svenska Översättarförbundets styrelse. Genom åren erhöll hon följande belöningar för sin översättarinsats: Svenska Akademiens översättarpris 1959, Sveriges författarfonds översättarpremium för belöning av litterär förtjänst 1965 och 1974 samt Elsa Thulinpriset 1992. Hon avled den 17 juni 2011.

Bibliografi

Gå till detaljerad bibliografi.

Om Birgitta Hammar

Skrifter av Birgitta Hammar

Översättningar i bokform

Bidrag

Otryckta pjäsöversättningar