Svenskt översättarlexikon - biografiskt uppslagsverk över svenska översättareSvenskt översättarlexikon - biografiskt uppslagsverk över svenska översättare

Carl Magnus Envallsson, 1756–1806

Silhuett ur J. Flodmarks arkiv, Stockholms stadsarkiv

Carl Envallsson är vårt 1700-tals i särklass produktivaste textleverantör för teatern med ett åttiotal dramatiska arbeten mellan 1781 och 1804. Denna till omfånget imponerande alstring sträcker sig från originalpjäser över imitationer och bearbetningar till mer eller mindre trogna översättningar.

Envallssons levnad före debuten som teaterförfattare är i stort sett outforskad. Han var son till kyrkoherden Johan Envall i Vaxholm, blev redan som tolvåring inskriven som student i Uppsala och disputerade på en exercitieavhandling 1776. Ett tag verkade han som tjänsteman i Krigskollegium och så sent som 1802 utsågs han till notarius publicus i Stockholm, en befattning som han senare måste lämna då han blev blind.

Från 1781 var Envallsson knuten till de Stenborgska scenerna, före 1784 Svenska teatern eller Eriksbergsteatern, därefter Nya svenska teatern vid Munkbron, 1788 omdöpt till Svenska komiska teatern. Först 1788 upprättades en skriftlig överenskommelse om hans engagemang. Den stipulerade att han varje kvartal skulle leverera ”en lyrisk Comedie eller Opera Comique, hälst af 2 eller 3 acter” mot ett arvode om 3 riksdaler och 24 skilling per vecka samt intäkterna av styckets tredje föreställning. Man tycks inte ha gjort någon åtskillnad mellan original, imitationer och översättningar, utan alla texter arvoderades lika. Två år tidigare hade Envallsson vänt sig till Kungl. Maj:t och hemställt att teatrarna inte skulle få sätta upp hans stycken utan hans uttryckliga medgivande, så som nu skedde ”i Götheborg och alla Rikets stora Städer” utan att han fick någon ersättning. Hans petition beviljades när det gällde arbeten i manuskriptform, men när pjäsen väl fanns i tryck hade teatrarna enligt ett gammalt privilegium rätt att framföra dem utan upphovsmannens medgivande.

Envallssons verksamhet som översättare har ett direkt samband med den Stenborgska teaterns koncentration på det lättare sångspelet, opéra comique, med förlagor som oftast hämtades från den franska repertoaren. Genren hade introducerats i Sverige redan på 1760-talet, men det var Carl Stenborg som från 1780 gjorde den allmänt älskad, inte minst genom den insmickrande musiken. De olika typerna av försvenskning, som för en nutida läsare inte alltid är så lätta att skilja från varandra, definieras i ett reglemente för Kungl. teatern från 1789; till skillnad från den praxis som rådde vid den Stenborgska teatern etableras här också en klar åtskillnad när det gäller arvoderingen av de olika kategorierna. Som original räknas pjäser där det kan finnas lån från annat håll men där ”plan, intrigue, och större delen af innehållet” har skapats av författaren. Imitationer är stycken som har lånat just planen, intrigen och större delen av innehållet men som ”genom en ny denouement [upplösning] eller catastrophe, – nya personer eller caracterer; nya episoder, Scener eller incidenter, skilja sin från originalet”. Men även i översättningar ”försvenskades” ofta miljön och översättaren var tämligen fri att göra egna tillägg. Publiken skulle känna sig hemma. ”Jag vill alltid göra mig en ära af att säga med en utländsk författare: Le public est aujourdhui mon étude, mon Dieu, mon Père” [Publiken är i dag min strävan, min gud, min far], skriver Envallsson i ett av sina förord.

Ett exempel på vilken uppmärksamhet ett inskott av översättaren kunde få har man i en opéra comique, Målare, kär i sitt modell (1782), där Envallsson i en scen av eget fabrikat parodierar Thorilds Passionerna med en överdrivet passionerad hexameter. Thorild reagerade naturligtvis upprört och lät Envallsson figurera i ”Straffsången” från 1784 som en ”sumpets genius” vid Kellgrens sida. När Envallsson ett par år senare i en broschyr opponerade sig mot ett riksdagsförslag om förbud mot teaterföreställningar på lördagar och söndagar passade Thorild på att återigen gå illa åt honom i pressen. Samtidigt förfärdigade Envallsson en ny parodi på Thorilds bombastiska hexameter, nu i en översättning med titeln De musulmanniske pelegrimerne, eller det oförtänkte mötet. Enligt Thorildforskaren Stellan Arvidson har dessa versparodier säkert påverkat allmänhetens bild av Thorild.

Envallssons översättningar utsattes sällan för någon mera närgången språklig granskning. Ett undantag är översättningen av Louis de Boissys Le François à Londres som gavs i november 1790 på Munkbroteatern med titeln Engelska källaren eller Fransosen i London. I Stockholms Posten framförde Kellgren en del generella synpunkter på översättningar från franskan och gav exempel på klumpiga tolkningar i det aktuella stycket som han delvis ville skylla på brister i det svenska ordförrådet. Man borde kanske hellre ha översatt pjäsen med större frihet, menade han, eller snarare förfarit mera radikalt och skapat en imitation. Senare bedömare har dock ofta givit Envallsson högt betyg för hans språkliga och formella skicklighet. Han var mycket musikaliskt intresserad och begåvad, framträdde väl aldrig som tonsättare men visade en påfallande talang när det gällde att smidigt anpassa orden till musiken. År 1786 valdes han in i Musikaliska Akademien och 1802 utgav han ett Svenskt musikaliskt lexikon, efter grekiska, latinska, italienska och franska språken.

Carl Stenborg stängde sin teater 1799, vilket betydde att Envallsson stod utan fast inkomst. Han fick allt svårare att klara sig ekonomiskt och tycks med åren också ha uppfattats som en smula passé. Med sin folkliga framtoning ansågs han inte heller helt lämpad för de kungliga scenerna. År 1782 hade han översatt Den talande taflan, en fransk opéra comique som hade givits med framgång på de Stenborgska scenerna. Men när Operan skulle ta upp den 1799 beställde man en ny översättning av Carl Gustaf Leopold, som i sitt företal harangerar Envallsson med den artighet som bara var honom mäktig men också framhåller att ”en senare tid, en annan skådeplats, och ett, till betydlig del, äfven annat publicum” har krävt en ny version av stycket. Den lilla enaktaren efter original av Louis Anseaume och med musik av André Grétry är en typisk representant för tidens populära sångspel, här med en kärlekskrank gubbe som görs till narr av obarmhärtiga ungdomar och slutligen slås ur brädet av en ung rival. Ett litet jämförande exempel kan ge en uppfattning om det språkliga avståndet mellan de båda översättningarna. Den gamle friaren gömmer sig bakom eller snarare i sitt eget porträtt:

Envallsson
Nej! Här jag aldra bäst kan stå.
Ack! Detta skall förträffligt gå.
Det var en makalös upfinning!
Nu skola de betalning få,
Det knepet mig skall göra vinning.
Ja. Det beslutadt är. Man mig ju gärna ser?
Välan! Det til Ert nöje sker;
Jag sjelf, ja just jag sjelf Er artigt sällskap ger,
Men på ett annat sätt, än Ni kan Er inbilla;
Man mig skall se, men dock jag osedd blir för Er,
Jag hoppas man ej tar det illa.
Och sedan ingen nåd... Men hvad är det jag gör?
Jag ju min egen bild förstör? –
Åh lappri! Den mig sjelf tilhör,
Hvi skall jag då den samma spara?

 

Leopold
Här har jag äntlig hvad jag ville.
Här bakom står jag bäst.– Än mer, det vore lätt
Att skära ut, – så der, – och spela sjelf portrait. –
Förträffligt! just ett drag af Snille!
Det heter ju alltjemt: man mig så gerna ser –
Välan: jag skall bli sedd af Er,
Fast på ett annat sätt än J Er föreställen;
Och sjelf ett vittne bli, så väl till allt som sker,
Som till hvart näsvist ord J fällen –
Nu ingen nåd! – men håll!
         Hvad är det väl jag gör?
Min egen bild så grymt förstöra? –
Men hvilken har jag då at göra räkning för?
Och får jag hvad jag vill ej med min tafla göra?

 

I sitt företal skriver Leopold att han velat ge ”åt den Comiska Sångmöns språk något större böjlighet för scenen än det merendels röjt hittills, och genom en vers, fri från tvungna ordställningar, föra det en grad närmare sanningen af det vanliga umgängets”. Onekligen är språket mer trögflytande hos Envallsson än hos Leopold, som därtill förkortat hela monologen med en fjärdedel. Det är den snabbare pulsen i det sengustavianska samhället som han velat fånga.

Med sitt musiklexikon och en del annan utgivning försökte Envallsson dra sig fram men hamnade slutligen i djup misär. Han hade levt för och på teatern utan att trygga sig till något avlönat ämbete, en situation som var i stort sett unik för tiden och som naturligtvis var en stark drivkraft för hans försök att förbättra teaterförfattarens villkor. Han fick ständigt arbeta under stor tidspress och klagade själv över att han ofta tvingats lämna ifrån sig sina alster ofullgångna. ”Envallssons författar-värde är således (vi hålla med derom) icke af de stora”, skriver Atterbom, ”men det är likväl ett värde; och detta bör komma honom till godo”.

Bibliografi

Gå till detaljerad bibliografi.

Om Carl Magnus Envallsson

Översättningar i bokform

Otryckta pjäsöversättningar

Externa länkar