Svenskt översättarlexikon - biografiskt uppslagsverk över svenska översättareSvenskt översättarlexikon - biografiskt uppslagsverk över svenska översättare

Carl Vilhelm August Strandberg, 1818–1877

Carl Vilhelm August Strandberg
Litografi och tryck av A.J. Salmson

Skalden C.V.A. Strandberg är väl numera mest känd för den förfärliga texten till Otto Lindblads ”Hymn”, även kallad ”Kungssången” (”Ur svenska hjärtans djup en gång…”). Den skrevs inför den förmodat liberale Oscar I:s trontillträde 1844.

Folket bör visa den oprövade monarken en obegränsad tilltro, heter det där, och ifall man på så sätt får ”all världens härar” emot sig, ska man lägga dem för hans fötter som ”en kunglig fotapall”. Om nationen börjar luta mot sitt fall – inte osannolikt, med en sådan utrikespolitik och en sådan militärstrategi – ska regenten klä sig i blågul uniform, dra ut till ”kamp och undergång” och leda sina skaror mot döden. Folket ska då skänka honom en ny kunglig purpurklädnad, sydd av dess ”bästa blod”. 

Den unge poeten, som länge kallade sig republikan, blev under 1840-talet kritiserad för sitt ”sorglösa källarliv”. Därför har man rätt att ifrågasätta om han verkligen befann sig vid sunda vätskor, när han i sin nymornade rojalism kläckte ur sig strofer som ”Kungssångens”. Han skrev senare betydligt bättre dikter – några av dem riktigt bra – men den Tegnérinfluerade ordberusningen kom inte sällan igen och ledde honom alltför ofta vilse.

Hymndiktaren Strandberg hade prästerligt påbrå. Han växte upp i den sörmländska socknen Stigtomta, där fadern vid tiden för sonens födelse var pastorsadjunkt och farfadern kyrkoherde. Pojken började tidigt skriva vers. Den senare berömda signaturen Talis Qualis, med betydelsen ”jag är sådan jag är”, lär han ha antagit efter att ha fått en av sina dikter bedömd av den måttligt imponerade fadern. 

Strandbergs mest uppskattade versrader från 1840-talet var välklingande, naiva och lättviktiga – men ibland också såpass oppositionella och djärva att han kom i onåd hos makthavarna och trodde sig ha förlorat varje möjlighet att erhålla en post inom förvaltningen. Plågad av skuldsättning och tadlad för det sorglösa källarlivet hade han begärt sig i konkurs 1842. För att stabilisera sin ekonomi arbetade han flitigt som journalist – först i skånska blad och från 40-talets slut i Stockholmspressen – samt åtog sig omfattande uppdrag som översättare. Det stora kraftprovet i hans översättargärning blev en serie ypperliga Byronöversättningar 1853–69, främst en lysande försvenskning av den långa versberättelsen Don Juan (1–2, 1857 och 1862).

Hur blev den märkliga Don Juan-tolkningen så lyckad? Man har undrat vilka drag av frändskap som kan ha funnits mellan den engelske ädlingen och den fattige svenske litteratören. De var nog inte så få. Den svajigt storordige studentlyrikern attraherades självfallet av Byrons aristokratiska temperament och berättelsens godmodiga, en smula ironiskt kåserande ton harmonierade förmodligen rätt väl med umgängesstilen hos litterärt folk i dåtidens Sverige – både den officiella och den mer privata, på utskänkningsställen och annorstädes.

Därtill kom att den sida av Strandbergs begåvning, som tidigare avsatt så många tvivelaktiga resultat, tog revansch och fick blomstra desto mer här. Skickligheten i att härma en beundrad förebild hade länge varit ett hinder för den unge Tegnérepigonens lyriska utveckling, men nu blev den i stället en stor tillgång för den kongeniale Byronöversättaren.

Don Juan är en av de mest beundransvärda översättningar till svenska som någonsin gjorts; som inspirerad språkskapelse överträffar den alla Strandbergs övriga verk, inklusive hans bästa egna dikter. Med häpnadsväckande lyhördhet följer tolkningen originalets alla skiftningar mellan kraft och förströddhet, mellan patetik och gemyt, mellan klarhet och distraktion, mellan förkonstling och konstlöshet, mellan naken öppenhet och affekterad nonchalans. Det har sagts att verket har pekoralistiska inslag. Det beror enbart på att det så mästerligt avspeglar både storheten och skavankerna i Byrons grundtext.

Med sin älskvärda tankspriddhet, sina smålarviga ordlekar, sina slängiga maner, sina oförskräckta spexrim, sin utstuderade nonchalans, sitt okonventionella talspråk och sitt vimsiga bollande med en mängd associationer åt diverse håll balanserar lord Byron tätt intill det pladdriga pekoralets domäner, och då och då tar han rejäla kliv över gränsen. Den som tolkar en så ojämn dikt som Don Juan får inte försköna skavankerna – då skulle en viktig del av verkets själva karaktär gå förlorad. Strandbergs översättning av Byrons versberättelse är således lika lojal som mästerlig.

Här några exempel på Strandbergs förmåga att följsamt återge Byrons snacksaliga jargong. Stroferna – nr 9 respektive 5 – är hämtade ur tredje sången i Don Juan:

All tragedies are finish’d by a death,
    All comedies are ended by a marriage;
The future states of both are left to faith,
    For authors fear description might disparage
The worlds to come of both, or fall beneath,
    And the both worlds would punish their miscarriage,
So leaving each their priest and prayer-book ready,
    They say no more of Death or of the Lady.
Med död man lyktar varje tragedi,
med giftermål ett lustspel. Vad som bliver
av bägge efteråt går man förbi;
ty en skribent är rädd att vad han skriver,
i fall det skulle otillständigt bli,
till straff på två håll giva kan motiver.
När han förpassat själen och lekamen
så ej ett ord om ”Döden” eller ”Damen”.

Strandbergs eget äktenskap var lyckligt. Men även glada ungkarlscynismer kunde han försvenska med bravur:

’Tis melancholy, and a fearful sign
    Of human frailty, folly, also crime,
That love and marriage rarely can combine,
    Although they both are born in the same clime;
Marriage from love, like vinegar from wine –
    A sad, sour, sober beverage – by time
Is sharpen’d from its high celestial flavour
    Down to a very homely household savour.
Det är ett sorgligt tecken på vår svaga,
vår skröpliga, vår syndiga natur,
att giftermål och kärlek sällan draga
om sams, fast häckade i samma bur.
Att vara gift och älska är som laga
vinättika av vin – en skarp och sur
och nykter dryck, vars nektar man fördärvat
då man en vardagskrydda har förvärvat.

1860-talet blev den tid då Strandberg definitivt togs till nåder av etablissemanget. Svenska Akademien gav honom ekonomiskt understöd, och 1862 invaldes han i dess krets. Akademien tryggade också hans försörjning genom att anställa honom som redaktör för Post- och Inrikes tidningar, i vilken befattning han kvarstod till sin bortgång 1877.

Under sina senare år betraktades Strandberg som en av sin tids främsta svenska vitterhetskonstnärer. För eftervärlden är det främst de styva Byronöversättningarna som kan motivera ett sådant omdöme. Man tycker sig urskilja en likhet mellan den mogne skalden och den unge studentsångaren i Otto Lindblads Lund. Hans välljudande stämma kom nog allra bäst till sin rätt, när den fick tolka andra sångares verk.




Tilldelade översättarpriser

Bibliografi

Gå till detaljerad bibliografi.

Om Carl Vilhelm August Strandberg

Översättningar i bokform

Bidrag

Otryckta pjäsöversättningar

Externa länkar