Svenskt översättarlexikon - biografiskt uppslagsverk över svenska översättareSvenskt översättarlexikon - biografiskt uppslagsverk över svenska översättare

Christopher Eichhorn, 1837–1889

Foto: KB

Christopher Eichhorn föddes den 26 oktober 1837 in i en släkt av garvare på Kungsholmen i Stockholm. Den tidigt avlidne fadern hade dock försörjt sig som bryggare. Efter framgångsrika studieår vid Stockholms gymnasium skrev den unge Eichhorn in sig vid Uppsala universitet, där han följde Bernhard Elis Malmströms undervisning i estetik och Johan Henrik Schröders föreläsningar i svensk fornkunskap. Schröder kom – tillsammans med beskyddaren och släktingen Jacob Westin – att inspirera Eichhorn till en framgångsrik karriär som konst- och antikvitetssamlare, en bana som inleddes redan i Uppsala. Han fick också rykte om sig som rumlare och ”erotisk konnässör”, och åtminstone det senare berodde till en del på hans översättargärning. Eichhorns litterära intressen kom till uttryck inom det vittra samfundet Namnlösa Sällskapet, där han också gjorde sig bemärkt som boksamlare och utgivare av sällskapets poetiska kalender Isblomman. Dikter af Upsalastudenter (1861), i vilken han själv medverkade med bland annat en översättning av Longfellows dikt ”Excelsior”. I sällskapssammanhang publicerade han även en dikt av Schiller, ”Qvinnans värde”.

Eichhorns stora insats som översättare var Boccaccios Decameron, utgiven av Philip Maass i Stockholm 1861–1862. Verket gavs ut i häftesform och finansieringen var skakig, liksom förläggarens vilja att genomföra projektet. Maass oroades av verkets stämpel som erotiskt skandalopus, och oron förstärktes av att motsvarande rykte vidlådde även gruppen kring Isblomman. För att försäkra sig mot negativ uppmärksamhet ansträngde sig Maass för att få till ett inledande förord av den respekterade professor C.W. Böttiger, vilket även kunde ge projektet en välbehövlig ekonomisk återförsäkring. Ytterligare ett steg i samma skandaldämpande riktning togs då förläggaren och översättaren enades om att Nils Lovéns översättning av Dantes Gudomliga komedi skulle tjäna som förebild för utgåvans utformning. Men framför allt oroade sig Maass för ett ekonomiskt misslyckande. Det tycks ha skett någon form av överenskommelse mellan översättaren och förläggaren om att den förre skulle hjälpa till i finansieringen av projektet, men av allt att döma kunde Eichhorn inte alltid uppfylla den delen av avtalet. I oktober 1861 skrev Maass till honom: ”Jag är i högsta grad ledsen och orolig och förbereder mig verkligen på den ej obetydliga, oundvikliga förlusten.” Och några dagar senare:

Huru står det till med Cassan? Ännu återstå på 1861 års räkning öfver 400 Rsd – och jag behöver penningar. Var god och låt mig veta när jag kan få emotse contanter och hvilken summa?

Utgåvan kom likafullt ut och blev en stor framgång som trycktes om långt efter att Maass gått i konkurs, ända fram till millennieskiftet. Först 2007 skulle Paul Enoksson upprepa Eichhorns bragd.

I sitt förord resonerar Eichhorn kring svårigheterna med att översätta en medeltidsklassiker som Boccaccio. Det gällde inte bara att ge uttryck åt originalets klangfullhet och ”plastiska klarhet” utan också att ”lätt och varsamt behandla sådana ställen, der nyare örons ofta måhända öfverdrifna finkänslighet skulle kunna såras, utan att derföre afvika från den trohet, som är öfversättarens första pligt”. Med andra ord: han förutsåg att översättningen skulle kritiseras för bristande sedlighet men ville för den skulle inte censurera utan på sin höjd mildra vissa uttryck, dock utan att ge upp troheten mot originalet. Han tackar Böttiger för goda råd och uttrycker sin förhoppning om att ha fyllt ”en af de största luckorna i vårt fäderneslands öfversättningslitteratur”. För sitt arbete belönades Eichhorn 1864 med ett stipendium om 6 000 kronor från Svenska Akademien. Såväl Böttiger som Malmström var då akademiledamöter och bör ha stött beslutet. Men belöningen var inte okontroversiell – den kyrkliga tidningen Wäktaren hörde till dem som ondgjorde sig över att Akademien gav uppmuntran åt lastbara texter av detta slag.

År 1865 lämnade Eichhorn Uppsala med en kameralexamen för att bli amanuens vid Kungliga biblioteket, där han blev kvar under många år, om än ofta tjänstledig på grund av en ögonsjukdom. Vid sidan av detta tvingades Eichhorn, förföljd av skulder från studieåren, att upprätthålla ett mycket högt arbetstempo, vilket lär ha undergrävt hans hälsa och legat bakom hans tidiga död. Som litteratur-, teater- och konstkritiker medverkade han i en rad tidningar, han ägnade sig åt originalforskning inom svensk konsthistoria och räknas idag som en av föregångsgestalterna inom den historiskt inriktade konstvetenskapen i Sverige. Stora delar av resultaten publicerades i första upplagan av Nordisk familjebok och i Julius Meyers Allgemeines Kunstlexikon. Han samarbetade med Per Hanselli vid utgivningen av Samlade vitterhetsarbeten, och hans egna litteraturhistoriska texter publicerades i Svenska studier (1869–1872) och Nya svenska studier (1881). Där återfinns bland annat de avsnitt om Karl XII som blev utsatta för Strindbergs smädelse i Det nya riket (1882). I Strindbergs nidteckning av sin tidigare bibliotekskollega går Eichhorn under namnet Gregorius Ballhorn. Grunden till Strindbergs förakt ska ha hängt samman med Eichhorns relativt enkla bakgrund och den konkurrens han utsatte författaren för på området svensk konsthistoria. Eichhorn gifte sig 1873 med lantbrukardottern Emma Charlotta Grundberg.

Redan under arbetet med Boccaccio hade Eichhorn översatt Octave Feuillets komedi Återlösning, tryckt av Maass 1862. Intresset för fransk teater resulterade 1869 i en kommenterad översättning av Rudolf Gottschalls Teater och drama under Andra kejsardömet. Samarbetet med Maass fortsatte och 1865–1866 kom den historiska romanen Abraham Lincoln och Den onda principen av J.Retcliffe (pseudonym för Wilhelm Schröter). År 1876 samlades flera av Eichhorns poesiöversättningar i Dikter och berättelser, bland annat med Catullus populära ”Till Lesbia”. Under braskande marknadsföring i enkronashäften salufördes 1881 den historiska romanen August den starke och Grefvinnan Cosel av den polske författaren Józef Ignacy Kraszewski, sannolikt översatt från tyska eller franska.

Eichhorns Decameron skulle som nämnts komma att tryckas om flera gånger. När den tredje utgåvan publicerades 1883 reagerade romanisten och översättaren Edvard Lidforss, som även var studentcensor vid landets läroverk. Litteratur som lästes selektivt ”av lystenhet” borde överhuvudtaget inte översättas, menade Lidforss, och det var en olycka att boken nu på nytt gjorts tillgänglig. Lidforss var uppenbarligen av åsikten att översättaren borde ha censurerat vissa stycken för läsarna i det oscarianska Sverige. Han betonade hur viktigt det var att ”det sedligt sköna” inte föraktades i ”det skönas värld”.

Den stilistiska och erotiska nivån på det som upprörde Lidforss kan få illustreras av en förväxlingsscen ur översättningen:

För att riktigt komma honom att tro, att hon vore en annan, än hon var, omfamnade och kysste Catella honom samt visade honom stor ömhet, dock utan att säga ett ord, emedan hon fruktade att af honom igenkännas, om hon talade. Kammaren var mycket mörk, och härmed voro båda två nöjda; ej heller erhöllo ögonen ens genom ett längre vistande der större kraft att se. Imellertid förde Riccardo henne till sängen, och der qvarblefvo de en rum tid till hvarandras stora lust och förnöjelse, men utan att samtala, för att icke förråda sig genom rösten.

Även om det kanske kan vara svårt att förstå idag var översättningens erotiska dragningskraft på sin tid mycket stor, vilket bekräftades också av August Strindberg i Tjänstekvinnans son (1886), där han i självbiografiskt präglade scener från 1860-talet flera gånger återkommer till Boccaccios verk som ett ”underjordiskt avlopp” för det sinnliga. Bland annat heter det om huvudpersonen Johan, att ”denna franka behandling av könshistorier” gav honom ”sanktion åt driften, och nu sådde han sin vildhavra åt alla kanter”.

Christopher Eichhorn gick bort den 3 december 1889.

Bibliografi

Gå till detaljerad bibliografi.

Om Christopher Eichhorn

Översättningar i bokform

Bidrag

Externa länkar