Svenskt översättarlexikon - biografiskt uppslagsverk över svenska översättareSvenskt översättarlexikon - biografiskt uppslagsverk över svenska översättare

Christopher Manderström, 1727–1788

Litografi av Johan Henric Strömer

Christopher Manderström var, enligt litteraturhistorikern Henrik Schücks kärnfulla karakteristik, en klen poet men en aktningsvärd man. Han fick efter hand en inte obetydlig position i samtidens kulturliv men var immun mot nya idéer och stilideal i dikten. Han var själv en habil rimmare utan egen profil. Hans stora förebild var Olof von Dalin, medan den efterföljande generationens nyskapande diktning var honom främmande. Herostratiskt ryktbar blev han genom att i Vitterhetsakademien driva igenom att Kellgrens ”En stadig man” inte fick någon belöning med motivering att dikten innehöll falska tankar och gudlösa uttryck som Drottningens akademi omöjligt kunde tänkas sanktionera.

Han föddes den 2 december 1727 som son till krigsrådet och kammarherren Ludvig Manderström och Maria Polhem, dotter till Christopher Polhem, fick unge Christopher en kvalificerad skolning, som bland annat gav honom omfattande språkkunskaper. Efter en kort sejour vid universitetet i Uppsala inledde han i tjugoårsåldern en livslång hovmannakarriär hos i tur och ordning kung Adolf Fredrik, drottning Lovisa Ulrika, kronprins Gustav och slutligen, med titeln hovmarskalk, drottning Sofia Magdalena. Han hade också betydelsefulla uppgifter som ansvarig för Karlbergs och Ulriksdals slott. År 1773 invaldes han i den då återuppväckta Vitterhetsakademien och blev också ledamot av den helt ombildade Kungl. Vitterhets Historie och Antikvitets Akademien som Gustav III instiftade 1786. Däremot fick han aldrig säte i den samma år grundade Svenska Akademien. Han gick bort den 1 september 1788.

Manderström framträdde i mitten av 1750-talet dels med en översättning av Marcus Aurelius Betraktelser öfver sig sielf, dels med några egna småskrifter på vers och prosa, om omöjligheten att tala rent ut, om hetväggens bruk och beskaffenhet och om den fördärvliga dryckenskapen.  En viss uppmärksamhet väckte hans kritik av Olof Celsius tal i Vetenskapsakademien år 1768 Om Smak uti den Svenska, så bundna som obundna Vältaligheten. Manderströms separat tryckta Anmärkningar gäller uteslutande språkliga detaljer och kan betecknas som en i stort sett välmotiverad kriarättning. Han översatte på 1760-talet ytterligare ett par prosaarbeten, om fruntimmers uppfostran och om statskonsten och sedoläran. Som en praktisk hjälpreda för poeter utgav han 1779 ett stort Rim-Lexicon, vilket gav Kellgren anledning att föreslå Vitterhetsakademien att också ge ut ett tankelexikon. Men verket mötte också uppskattning; skalden Johan Gabriel Oxenstierna omnämner det i ett brev 1780 som ett gott stöd och kallar det rentav ”denna ädla frukt af fyra års arbete”. Slutligen samlade Manderström ett urval av sina vittra alster i en välmatad volym med titeln Mina poëtiska arbeten. Boken började tryckas det år han dog, 1788, men utgavs först två år senare. Egna dikter och översättningar från franska, grekiska och latin balanserar här varandra med samma sidantal, medan en mindre del innehåller fransk och latinsk vers av egen tillverkning. Kellgren fick nu ett tillfälle att slutligt göra upp med kvarlevande Dalinbeundran: ”Skaldekonsten i Sverige är skapad af Creutz och Gyllenborg”, fastslår han. I Manderströms samling säger han sig förgäves ha försökt finna ”något prof som skulle kunna tillfredsställa vittre Läsares smak”.

Manderströms tal vid inträdet i Vitterhetsakademien i november 1773 ägnades till större delen åt översättningsfrågor, ett ämne som låg Drottningens akademi varmt om hjärtat. Tidigare på året hade akademien formulerat några allmänna riktlinjer för översättning, i första hand av dramatik: det är viktigare att tolkningen korrekt återger författarens mening än att den ordagrant följer originalet; stilen bör anpassas till personernas värdighet; för tragedier används lämpligen alexandriner, den sexfotade jambiska versen med cesur i mitten, en vers som med hänsyn till den sceniska deklamationen måste flyta lätt och tydligt med orden i naturlig form och betoning. Manderström är både strängare och mera detaljerad i sina krav på den poetiska översättningen. Inte heller han menar att översättningen skall motsvara originalet ord för ord, men väl rad för rad. Vårt språk är rikt nog för att vi skall kunna uttrycka originalets mening inom samma utrymme som i originalet. Det finns därför ingen anledning att använda flera verser. Men har man väl en gång överskridit det givna utrymmet så fortsätter man gärna på den vägen, varnar han. Genom att sovra bland orden och slopa de mindre betydande är det fullt möjligt att återge originalets mening inom samma omfång. För en strofisk dikt gäller dock inte denna regel; ”det är tvärt om snarast angeläget, at aldeles glömma i hvad ordning meningen uti originalet blifver framstäld, för at så mycket naturligare kunna anföra Auctors tankar efter det språkets art, uti hvilket man skrifver.” Särskild omsorg krävs vid översättning av texter för sång, såsom operalibretton. Där räcker det inte med att verser och stavelser svarar mot originalet; ibland måste också ordens antal och betoningen av varje ord stämma överens, och ”det så kallade loppet eller drillen” får aldrig hamna på en stavelse ”som antingen blir oböjlig för rösten, eller obehaglig och tvetydig för örat”. Översättaren får akta sig för att alltför snabbt bli nöjd med sitt arbete – en erinran med tidlös giltighet. ”Så länge det främmande språkets talesätt ligger öfversättaren i hufvudet, är han ännu icke i tilstånd, at märka den barabarisme han ofta kan hafva begått; men som efter någon tid, då hans arbete ensamt skärskådas, genast torde falla honom i ögonen.”

Manderström hade själv praktiserat sin regel om radtrogen återgivning i en Voltaireöversättning, Cӕsars död. Sorge-Spel i tre öpningar. På svenska öfversatt i lika många verser med originalet (1764). Lärda Tidningar skrev i sin anmälan att ”svenska språkets renhet och naturliga lynne blifvit till läsarens förundran noga och utan tvång bibehållne tillika med den franska auktorens tankar och utlåtelser”, och Agne Beijer bedömer tvåhundra år senare översättningen som ”för sin tid ovanligt ledig”. Här Antonius öppningsreplik:

Cesar, tu vas regner, voici le jour auguste,
Ou le peuple Romain, pour toi toujours injuste,
Changé par tes vertus, va reconnaïtre en toi
Son vainqueur, son appui, son vangeur, & son Roi.
Antoine, tu le sçais, ne connoît point l’envie,
J’ai chéri plus que toi, la gloire de ta vie;
J’ai préparé la chaîne où tu mets les Romains,
Content d’être sous toi le second des humains,
Plus fier de t’attacher ce nouveau Diadême,
Plus grand de te servir que de regner moi-même.
Quoi! tu ne me réponds que par de longs soupirs?
Ta grandeur fait ma joie, & fait tes déplaisirs!
Roi de Rome & du monde est-ce à toi de te plaindre?
Cesar peut-il gémir, ou Cesar peut-il craindre?
Qui peut à ta grande âme inspirer la terreur?
Träd, Cӕsar, til din Thron; du ser den stora dagen,
Då hvar en Romersk man, utaf din dygd betagen,
Skal dig, sen Folkets hat i kärlek blifvit vändt,
Erkänna för sit stöd, sin Kung och sin Regent.
Du vet, jag är din vän, mig ingen afund leder;
Jag älskar mer än du din ära och din heder:
Jag har beredt de band, som Rom nu läggs uti,
Nögd at i verlden få, näst dig, den andre bli:
Mer stolt, at dig få ge din nya Hufvud-bona,
Mer stor, at tjena dig, än sjelf at bära Krona,
Men du ej svarar mig; du suckar vid min frögd;
Din höghet gläder mig, och sjelf är du ej nögd.
Kan Roms och verldens Kung ha orsak sig beklaga?
Kan något Cӕsar bry, ell Cӕsars mod betaga?
Hvad kan din stora själ förmå, at ängsla sig?

 

Manderström översatte långt senare Racines Andromach (1778) men ägnade sig annars framför allt åt musikdramatiken. När han i Vitterhetsakademien talade om översättning av texter för sång, var det ett för honom själv högaktuellt ämne han tog upp. Kanske var han på senhösten 1773 redan klar med sin översättning av Pierre Laujons libretto till operan Silvie, som uppfördes i juli 1774 under festligheterna i samband med bröllopet mellan hertig Karl och prinsessan Hedvig Elisabeth Charlotta. För en annan hovfestlighet, med anledning av kronprins Gustav Adolfs födelse, översatte han Du Roullets text till operan Iphigenie uti Auliden, en av Glucks reformoperor, framförd på Bollhuset i december 1778. Han blev också engagerad för det lättare sångspelet, opéra comique, och översatte en rad stycken inom denna populära genre, som särskilt omhuldades av hertig Karl. Kungliga Teaterns förste direktör, Gustaf Johan Ehrensvärd, noterar i sin dagbok i juni 1779 att det då bara var mamsell Malmstedt (senare fru Lenngren) och baron Manderström som skrev för teatern.

Strofisk översättning prövade Manderström bland annat i oden av Antoine-Léonard Thomas och Louis Racine, som inleder den brokiga avdelningen översättningar i hans samlade poetiska arbeten. Här återfinns också ett antal tolkningar av grekisk och romersk poesi. I sitt inträdestal i Vitterhetsakademien tar Manderström inte upp de speciella svårigheter som de antika versmåtten ställer översättaren inför, men det är ingen tvekan om att han har ägnat dem mycken eftertanke. Ett par epigram ur den grekiska antologin visar ingen distinkt formvilja och är troligen av tidigt datum. En helt annan ambition ligger bakom tolkningen av Theokritos första idyll ”i lika många verser med Grekiskan”. Här har han alltså överfört sin princip om radtrogen översättning till ett antikt material men använder alexandriner, med spridda inskott av fyr- och femfotade verser, i stället för hexameter. I sin översättning av Horatius ode I:12 återger han den sapfiska strofen med tre alexandrinverser och en fjärde halvvers. På liknande sätt erinrar han om originalets form i Horatius ode I:14. Också för Propertius elegi II:15 använder Manderström alexandriner men iakttar noggrant sina egna krav på radtrogen översättning. Troligen är denna tolkning ett svar på Kellgrens vidlyftiga parafras på samma elegi. Kellgren blev starkt kritiserad både för sin mångordighet och för sin erotiska djärvhet. Manderströms version kan ses som ett steg mot en både rad- och metertrogen översättning. Ett första försök att försvenska dikten med användning av originalets distikon i svensk tappning gjordes av Gustaf Regnér 1801. Slutligen skall också nämnas den omfångsrika översättningen av den gamla moral- och latinläroboken Cato eller, som Manderström kallar den, Dionysii Catonis Disticha, eller En faders undervisning och sede-reglor til sin son, ett företag som snarare får tillskrivas den fromme moralisten Manderström än den språkintresserade översättaren.

Även om Manderström var en klen poet i sin egen produktion var han betydligt mera lyckosam som översättare med ofta fyndiga och eleganta lösningar. Inte minst hans stränga och framsynta principer för tolkning av utländsk diktning gör honom förtjänt av ett eget rum i svensk översättningshistoria.

Bibliografi

Gå till detaljerad bibliografi.

Om Christopher Manderström

Skrifter av Christopher Manderström

Översättningar i bokform

Bidrag