Svenskt översättarlexikon - biografiskt uppslagsverk över svenska översättareSvenskt översättarlexikon - biografiskt uppslagsverk över svenska översättare

David Krutmejer, 1778–1854

Foto: <em>Den lille Emilien</em> av A. F. J. Fréville i översättning av David Krutmejer, 1805.
Foto: Den lille Emilien av A. F. J. Fréville i översättning av David Krutmejer, 1805.

David Krutmejer föddes i Ystad den 6 mars 1778 och dog i Stockholm den 29 september 1854. Fadern Tomas David Krutmejer var stadssekreterare i Ystad och modern hette Anna Elisabeth Schaar. Efter avslutad skolgång i hemstaden började han studera i Lund med en fullbordad juristexamen 1799. Samma år den 30 september gifte han sig med Hedvig Elisabet Lambertina von Scheele. Han var först expeditionssekreterare i krigsexpeditionen men steg så småningom i graderna till kansliråd 1829. Krutmejer blev en entusiastisk samlare av grafiska blad, som på den tiden kunde erövras till så låga priser att samlingen till slut kom att omfatta cirka 12 000 blad. Den omfångsrika konstsamlingen förvärvades genom riksdagsbeslut till Kungliga biblioteket 1851 men införlivades 1867 med Nationalmuseums samlingar. Han började att översätta barnböcker för att finansiera sina konstförvärv.

De berättelser för barn som han översatte präglades av upplysningstidens moralpedagogik med hemort i Frankrike eller i Tyskland. Minsta olydnad kunde få de gruvligaste följer, men inte heller ett fogligt barn kunde lovas ett lyckligt slut. Till genren hör exempelvis Anne Francois Joachim Frévilles Den lille Emilien eller Barndomens mönster från 1805, där gossen i berättelse drabbas av sjukdom och dör redan vid sju års ålder, trots att han uppfört sig mönstergillt. Krutmejer beundrades av sina samtida för att förtjänstfullt lyckas målanpassa svenskan till en yngre läsekrets, vilket märktes redan i denna översättning: den lille gossen tilläts nämligen tala barnspråk. Ett annat verk i samma anda som Krutmejer översatte året därpå är Arnaud Berquins välkända brevroman Carl Grandison.

Krutmejer fortsatte med en rad verk innehållande spridda texter på olika teman av så väl skönlitterär natur som med utbildande – eller uppfostrande – syfte, däribland Löhrs Nöjsam läsning för barn (1803), med flera berättelser ur dennes Kleine Plaudereien für Kinder, och samme författares Wäckelser för barns hjertan (1810–1811 med nya upplagor 1816–1817, 1830–1832 och 1851).

Ett verkligt omfångsrikt företag blev Krutmejers överflyttning till svenska av Johann Heinrich Campes Geografiskt bibliotek för ungdom eller Samling af intressanta reseskildringar till den uppwäxande ungdomens nytta och nöje i sammanlagt så mycket som 16 delar, var och en omfattande knappt 200 sidor. Utgivningstakten var till en början mycket hög med flera titlar varje år fram till 1808, varpå följde ett kort uppehåll innan serien avslutades med de sista banden 1812 och 1816. I den första delens företal medger översättaren att han ”väl insett svårigheten att på en gång uttrycka enkelheten och behagen i herr Campes stil, men icke dess mindre önskat att genom utgivandet av hans arbete förskaffa sina unga landsmän en likaså nöjsam som gagnande lektyr”. Den första resan går till Spetsbergen och ”Nova Zemla”, den andra resan handlar om Vasco da Gamas Resa till Ostindien, den tredje tar läsaren hela jorden runt och den fjärde beskriver en mer historiskt begränsad färd, Philip Carterets resa 1766–1769.

Ännu en genre som omhuldades vid sekelskiftet 1700/1800 var så kallade ”plutarker”, uppkallade efter antikens lärdomsgigant Plutarchos. Här blandades texter om gestalter ur myt och historia. Till denna genre bidrog Krutmejer med en omfattande översättning från franska i åtta delar: Ungdomens plutark eller Store mäns lefverne i sammandrag av Pierre Blanchard. Här framträder ett pärlband av historiska namn i huvudsakligen kronologisk ordning med början i antiken fram till och med 1500-talet; det rör sig om levnadsteckningar mellan ett par och till ett dussin sidor – om diktare, filosofer, historiker, vetenskapsmän bildkonstnärer, kejsare och militärer, men inte en kvinna.

Krutmejer vände sig inte bara till den yngre läsekretsen, utan även till vuxna läsare. År 1807 utgav han en fransk-svensk parlör, översatt från ett tyskt original. Han översatte två verk av Louis Debroca: Namnkunniga fruntimmer under franska revolutionen  (1802) och Anföraren för de upproriska negrerna på Domingo (1802), och han bör inte heller glömmas bort för sin översättning av Friedrich von Schillers inom författningsväsendet betydande skrift Om Lykurgs och Solons lagstiftning (1832).

David Krutmejers stilideal präglas av en för sin tid ovanlig avspänd enkelhet, alldeles säkert i det vällovliga syftet att göra budskapen lättillgängliga för unga läsare. Ideologiskt anammar han helt och fullt upplysningstidens förnuftsoptimism och tron på det goda exemplet som visar vägen för unga människor in i det framtida lika goda samhället.

Bibliografi

Gå till detaljerad bibliografi.

Om David Krutmejer

Översättningar i bokform

Externa länkar