Svenskt översättarlexikon - biografiskt uppslagsverk över svenska översättareSvenskt översättarlexikon - biografiskt uppslagsverk över svenska översättare

De odödliga ungdomsböckerna

<em>Andra djungelboken</em> i översättning av Britt G. Hallqvist 1952.
Andra djungelboken i översättning av Britt G. Hallqvist 1952.

De odödliga ungdomsböckerna var en bokserie som utgavs av Bonniers förlag under åren 1937−1968. Serien, som redigerades av den kände journalisten, översättaren och skärgårdsskildraren Sven Barthel, kom att omfatta sammanlagt 79 nummer. Men numreringen var inte konsekvent. Två volymer hade samma nummer (nummer 35 förekom två gånger) medan andra volymer var försedda med två nummer var (nr 24−25, 57−58, 62−63). Det sammanlagda antalet volymer var därför egentligen 76. Titlarna, som ibland var fördelade på flera olika volymer, var ännu färre. Totalt var det fråga om 65 stycken. Serien blev uppenbarligen en framgång. Upplagorna var i flera fall mycket stora: Rudyard Kiplings Första djungelboken (1951) nådde hela 38 000 exemplar, Robert Louis Stevensons Skattkammarön (1941) 31 000 och Daniel Defoes Robinson Crusoe (1942) 28 000.

Författarna

Serien hade en mycket manlig framtoning − bara nio av de 34 författarna var kvinnor. Tre volymer saknade författarangivelse; det gäller berättelsesamlingen Äventyrens värld 1−3 (nummer 53, 54 och 55). Serien dominerades av utländska författare: 58 av de 65 titlarna var översättningar. Endast fem svenska författare befanns värdiga att vara med − Hjalmar Bergman, Frank Heller, Richard Melander, Sigfrid Siwertz och Marika Stiernstedt. Alla var representerade med var sin bok utom Frank Heller som fick bidra med tre. Den ende utpräglade ungdomsförfattaren i gruppen var Richard Melander. De övriga var i första hand uppmärksammade författare för vuxna.

De tyska och franska författarna var emellertid ännu färre med bara två namn var. Tyskarna representerades av Karl May och August Niemann, fransmännen av Jules Verne och Alexandre Dumas. Fransmännen hade dock med flera titlar, nio mot tyskarnas tre. Fransmännens höga siffra berodde på Jules Verne: han var en av Sven Barthels favoriter med sju titlar, flera än någon annan författare i serien.

Det var de engelskspråkiga författarna som dominerade. 46 av de 58 översatta titlarna hade engelska som källspråk. 32 av dessa hade manliga författare, 14 kvinnliga. I kvinnogruppen inkluderas då också den manliga pseudonymen Henry Handel Richardson, egentligen Henrietta Richardson, författare till boken Ungdomsår (1964).

Urvalet

De kvinnliga författarnas titlar var klassiska flickböcker; det enda undantaget var Harriet Beecher Stowes Onkel Toms stuga (1954). De kvinnor som hade flest böcker i serien var den brittisk-australiensiska författaren Ethel Turner och amerikanskan Jean Webster med tre titlar vardera. De enda icke-engelskspråkiga flickböckerna var av svenska författare: Marika Stiernstedts Ullabella (1949) och Hjalmar Bergmans Flickan i frack (1956).

De odödliga ungdomsböckerna omfattade främst äventyrsböcker för pojkar. Barthel byggde i hög grad på sin egen ungdomsläsning, redovisad i boken Äventyrens värld (1941) − titeln var karakteristiskt nog hämtad från de tre volymer med berättelser som han tog med i serien under detta namn.

Äventyren var av flera olika slag. Ett tiotal böcker utspelades i exotiska främmande länder eller på andra avlägsna platser, till exempel under havets yta eller uppe i luften − som Jules Vernes En världsomsegling under havet (1940) och Från jorden till månen (1958). Nio stycken var indianböcker av bland andra James Fenimore Cooper, Edward S. Ellis och Karl May. En var överraskande nog svensk, Richard Melanders I Sitting Bulls land (1937). Men här fanns även sjöäventyr av författare som Fredrick Marryat, Robert Louis Stevenson och Rudyard Kipling, samt historiska romaner − bland dem klassiker som Walter Scotts Ivanhoe (1953) och Alexandre Dumas De tre musketörerna (1942). Barthel tog också med ett svenskt seglaräventyr, Sigfrid Siwertz Mälarpirater (1963). Inte mindre än fem av volymerna ägnades åt Conan Doyles Sherlock Holmes äventyr. Dessutom förekom rena vildmarksäventyr, som Jack Londons Skriet från vildmarken (1947). Bara i ett par fall, som i Mark Twains berättelser om Tom Sawyer och Huckleberry Finn, utspelades äventyren på platser som låg närmare hemmet och den vanliga vardagen. Som framgår av de svenska titlarna hade urvalet en dragning åt det vuxenlitterära hållet. Därför kunde också en bok som Jerome K. Jeromes humoristiska Tre män i en båt (1962) komma med.

Verken hade i allmänhet många år på nacken. Äldst var den första titeln i serien, James Fenimore Coopers Hjortdödaren, som var skriven redan 1826. Mot slutet av serien krympte tidsavståndet; originalet till den allra sista titeln, C.S. Foresters Fregatten Delaware (1968), hade publicerats så sent som 1941. Någon samtidslitteratur var det dock aldrig fråga om; serien förblev en renodlad serie för äldre verk.

Översättarna

Barthel ville uppenbarligen höja ungdomslitteraturens status genom att närma den till vuxenlitteraturen. Detta märktes också i valet av översättare. Här innebar De odödliga ungdomsböckerna en mindre revolution. De som översatte barn- och ungdomsböcker hade annars vanligen varit specialiserade på enbart denna kategori − ofta var de själva barn- och ungdomsförfattare. Sven Barthel bröt med denna tradition. I stället för att anlita de vanliga barnlitteraturöversättarna vände han sig till några av tidens mest uppmärksammade yngre vuxenförfattare – och till professionella översättare som vanligen ägnade sig åt böcker för vuxna.

Sålunda fick den blivande Nobelpristagaren Eyvind Johnson översätta Jules Vernes Kapten Grants barn (1937), En världsomsegling under havet (1940) och Jorden runt på 80 dagar (1947), medan den unge romanförfattaren och debattören Sven Stolpe försvenskade Den hemlighetsfulla ön (1948). James Fenimore Coopers Hjortdödaren (1937) och Den siste mohikanen (1938) kom på poeten Alf Henriksons lott medan kåsören Erik Lundegård fick ta hand om Karls Mays Öknens ande (1939). Den unge Thorsten Jonsson, som just stod inför sitt eget litterära genombrott, tog sig an Robinson Crusoe (1942). Barthel valde för egen del Mark Twains Tom Sawyers äventyr (1937) och Huckleberry Finns äventyr (1943). Han översatte dessutom Alexandre Dumas De tre musketörerna (1942). Lyrikern Gunnar Mascoll Silfverstolpe, som var den äldste i församlingen, fick ta hand om Robert Louis Stevensons Skattkammarön − översättningen publicerades 1941, samma år som Silfverstolpe blev medlem i Svenska Akademien. Endast i ett fall anlitades en författare som hade sin förankring i den barnlitterära sfären, nämligen vildmarksskildraren Hans G. Westerlund, som fick översätta böcker av Jack London, Edward S. Ellis, William F. Cody och Rudyard Kipling.

Det var i första hand manliga författare som anlitades för översättningarna; undantagen var romanförfattarna Eva Berg och Viveka Starfelt. Den senare, som var gift med Sven Barthel, var i gengäld en av seriens allra flitigaste översättare − hon översatte sju av seriens flickböcker. Eva Berg översatte bara en enda bok, Francis Hodgson Burnetts En liten prinsessa (1943). En bidragande orsak till att hon åtog sig uppdraget var kanske att boken illustrerades av hennes make, konstnären Yngve Berg.

Även när det gällde de professionella översättarna valde Sven Barthel ofta personer som var verksamma på det vuxenlitterära fältet. Återigen var de flesta män. Den som översatte flest böcker i serien var den flitige Nils Holmberg, med elva volymer. Äldst var Louis Renner, som gjorde sina översättningar i samarbete med hustrun Lisbeth, sammanlagt sex böcker. Bland andra produktiva översättare kan nämnas Knut Stubbendorff och den yngre Claës Gripenberg, som inledde sin långvariga verksamhet som yrkesöversättare 1956, samma år som hans översättning av Jules Vernes Till jordens medelpunkt utgavs i serien. Enstaka titlar översattes också av tre kvinnor som med tiden skulle bli mycket uppburna som översättare: Sonja Bergvall, Cilla Johnson och den unga Britt G. Hallqvist. När Sven Barthel bad Hallqvist översätta Rudyard Kiplings Första djungelboken (1951) och Andra djungelboken (1952) hade hon inte mer än nätt och jämt påbörjat sin långa karriär. Flertalet av de översättare Barthel anlitade hade andra band till Bonniers − som författare, översättare eller redaktionellt.

Illustratörerna

Böckerna var illustrerade, ibland av utländska konstnärer men oftast av svenska illustratörer. Även här valde Sven Barthel några av tidens främsta namn. Under seriens första tio år var Georg Lagerstedt den oftast anlitade konstnären med tio volymer. Han ägnade sig framför allt åt seriens flickböcker. Också Uno Stallarholm och Bertil Bull Hedlund medverkade flitigt i serien. Andra kända konstnärer som anlitades var Bertil Lybeck, Yngve Berg, Kurt Jungstedt och Nils von Dardel och den unge Gunnar Brusewitz, som anförtroddes Tre män i en båt (1962). Under seriens sista decennium var det annars den betydligt yngre Stig Södersten som dominerade serien med elva volymer − flickböcker, deckare och äventyrsböcker. Illustrationerna var inte alltid nygjorda. I Sigfrid Siwertz Mälarpirater använde sig Barthel av konstnären Axel Törnemans vinjetter från bokens originalupplaga.

Under årtionden försåg De odödliga ungdomsböckerna unga svenska läsare med högkvalitativa översättningar av utländska klassiker, i synnerhet pojkböcker. Sven Barthel vidgade knappast den ungdomslitterära kanon som redan fanns, men genom sitt val av översättare och illustratörer bidrog han verksamt till att ge ungdomslitteraturen en högre  status.

Referenser

Gå till detaljerad bibliografi.

Referenser