Svenskt översättarlexikon - biografiskt uppslagsverk över svenska översättareSvenskt översättarlexikon - biografiskt uppslagsverk över svenska översättare

Didric Gabriel Björn, 1757–1838

Didric Gabriel Björn, silhuett.
Didric Gabriel Björn, silhuett.

Efter Carl Envallsson är Didric Gabriel Björn den mest produktive teateröversättaren från gustaviansk tid, med nära femtio titlar. Till skillnad från Envallsson var Björn verksam som skådespelare, och hans produktion som översättare är sammanvävd med hans insatser som aktör på huvudstadens teaterscener.

Om uppväxten finns få säkra uppgifter. Didric Gabriel Björn föddes i Kristinehamn den 10 augusti 1757 som son till Magnus Björn och dennes hustru Anna Kristina, född Ljungdahl. Fadern var tulltjänsteman i Linköping, och det var sannolikt där Björn växte upp och fick sin skolgång. År 1777 skrevs han in vid Uppsala universitet som student av Östgöta nation, men han tog aldrig någon examen. Han inriktade sig tydligen, som många unga svenska män vid denna tid, på en ämbetsmannakarriär i Stockholm: på 1780-talet omnämns han som e.o. kanslist (som extraordinarie fick han dock ingen lön). Han debuterade som översättare 1781 med en brevroman av en fransk författare. Hur han förvärvat sina språkkunskaper är inte känt.

I mitten av 1780-talet riktade Björn in sig på teaterns värld. Vid den tidpunkten fanns två teaterföretag i Stockholm, dels Kungl. Theatern, som gav stora operor på Gustaf III:s nya operahus, dels Carl Stenborgs privata trupp, som spelade talpjäser och lättare sångspel och som 1784 flyttade in i en liten elegant teatersalong vid Munkbron. Björn, som tydligen kommit på god fot med Carl Stenborg, debuterade hos honom som översättare av en liten fransk komedi 1784, och som skådespelare året därpå i Barberaren i Sevilla, som han också översatt. För Munkbroteatern kom han att arbeta i den dubbla egenskapen av översättare och skådespelare, ofta i manliga huvudroller. Han var den stenborgska truppens flitigaste leverantör av översatta talpjäser, medan Carl Envallsson företrädesvis översatte sångspel.

År 1787 vidgades marknaden för skådespelare och teateröversättare i Stockholm. Gustaf III, som tidigare ivrat för musikdramatik, satsade på att skapa en scen för taldrama i huvudstaden. Uppdraget gick först till en privat entreprenör, Adolf Fredrik Ristell, som 1787 började ge föreställningar på Bollhuset vid Slottsbacken. Efter att Ristell gått i konkurs ombildades dennes trupp 1788 till en kunglig institution, Kungl. Svenska Dramatiska Theatern (idag Dramaten). Björn började genast arbeta som leverantör av texter till Ristells scen och fortsatte efter konkurrsen med ett antal verk för Dramatiska teatern. Vid den senare scenen var han anställd som skådespelare åren 1788–1791. Parallellt fortsatte han sin verksamhet hos Stenborg. På hösten 1791 sade han upp sitt kontrakt med Dramatiska teatern och spelade därefter endast hos Stenborg.

Didric Gabriel Björn hade redan 1785 börjat ge ut egna pjäsöversättningar. Under åren 1791–1794 utvecklade han en verksamhet som förläggare: det blev 15 översättningar, enligt titelsidorna utgivna ”På Öfversättarens förlag”, eller, när Björn ansåg sig ha tillräckligt omarbetat sin förlaga, ”På Författarens förlag”. Det rörde sig om en kommersiell satsning. Den som 1791 prenumererade på dramerna Grefven af Oldsbach och Westindie-fararen utlovades en tredje pjäs gratis.

Bland Björns pjäsöversättningar utgår nära 90 % från franska förlagor. Icke-franska verk som El Alcalde de Zalamea av spanjoren Calderón och The London Merchant av engelsmannen George Lillo försvenskar han utifrån franska bearbetningar, där brutalitet och våld mildras enligt rådande franska smaknormer. Under 1790-talets första år – då revolutionen gjorde Frankrike suspekt i de svenska myndigheternas ögon och de franska litterära normerna alltmer ifrågasattes – översatte Björn fyra dramer direkt från tyska, mest berömt August von Kotzebues De okände (orig. Menschenhaß und Reue), som gjorde succé på Dramatiska teatern 1791. Den tryckta texten visar dock Björns ambivalens inför sin tyska förlaga. Samtidigt som han i företalet hyllar ett ”icke Fransyskt snille”, finner han sig tvungen att höja stilläget i dialogen enligt franskklassiskt mönster: konkreta detaljer som kacklande gäss och ankor ersätts av nobelt abstrakta uttryck.

Det franskklassiska regelsystemet innebar en hierarki av genrer. Tragedi var högre än komedi, vers högre än prosa, opera högre än opera comique (de lättare sångspelen som blandade tal- och sångpartier). Björn höll sig till de lägre genrerna. Han skrev normalt prosa, aldrig talad vers – dock vid behov sångkupletter. Han översatte ett stort antal komedier, både längre verk, som Beaumarchais Barberaren i Sevilla och Figaros bröllop, och små enaktare av idag bortglömda författare som behövdes eftersom en teaterföreställning brukade bestå av en ”stor” och en ”liten” pjäs. Variationerna var många över temat ”listig dräng/piga hjälper ungt älskande par att få varandra trots föräldrars/förmyndares motstånd”.

Från slutet av 1780-talet orienterade sig Björn alltmer mot ”dramen”, den nya genre mellan tragedin och komedin som – i takt med medelklassens framväxt i Europa – gjorde anspråk på en demokratisering av scenen: också vanliga människor, inte bara kungar och hjältar, borde tas på allvar och skildras som kännande individer. Sentimentala franska ”dramer” av Mercier, Dejaure och andra uttrycker i Rousseaus anda en tro på människans naturliga godhet. Samma anda präglar Paul och Virginie (efter en roman av Bernardin de Saint-Pierre), ett av de sångspel som Björn översatte under sitt sista verksamma år i Stockholm, 1794.

Som översättare vid en tid då teaterrepertoaren nästan helt bestod av mer eller mindre fria försvenskningar av utländska förlagor måste Björn anpassa sig efter översättningspolitiken vid de teaterföretag han arbetade för. Carl Stenborg gjorde ingen skillnad i arvode mellan trogna översättningar och friare bearbetningar. Vid Dramatiska teatern däremot hade Gustaf III inrättat ett hierarkiskt system där författaren arvoderades allteftersom texten antogs som ”Original”, ”Imitation” eller ”Öfversättning”. Kungens syfte var att främja originalverk på svenska: ”Original” var den mest inkomstbringande kategorin, medan arvodet för ”Öfversättningar” var i praktiken nära noll. Björn och andra skribenter för Dramatiska teatern försökte få sina texter antagna som ”Original” genom att kamouflera förlagan, eller åtminstone som ”Imitation”. Björns ”Original” Sekter Michmach var exempelvis en efterbildning av en fransk komedi − och konkurrenten Envallsson var inte sen att avslöja plagiatet. När Björn arbetade för Stenborg rörde han sig inom ett spektrum från trogna översättningar med bibehållen utländsk miljö över lokaliserade översättningar med svenska person- och ortnamn samt klickar av svensk lokalfärg, till fria bearbetningar i svensk miljö.

Gustavianska teateröversättare verkade inom snäva politiska ramar. År 1788 förbjöd Gustaf III Björns imitation av Figaros bröllop för Dramatiska teatern, Quickströms bröllop, troligen delvis av politiska skäl – Beaumarchais pjäs ifrågasatte ståndsgränser och gycklade med bristen på yttrandefrihet. Tre år tidigare hade en planerad uppsättning av Figaros bröllop på Munkbroteatern ställts in, sannolikt efter kungligt förbud. Beaumarchais komedi fick äntligen premiär 1792, efter Gustaf III:s död, i översättning av Björn, men i det bevarade manuskriptet är alla politiskt känsliga ställen borta. En pjäs som släpptes igenom av censuren 1793 var Feodor och Lisinka, ett franskt drama i Björns översättning som iscensatte ett slavuppror i Ryssland. Teatercensorn, poeten Kellgren, fann väl i pjäsen ”någon liten odeur av Sans-culotism” men menade att alla försök att uppvigla den svenska menigheten, ”denna goda honnetta pöbel”, sannolikt aldrig skulle komma längre än till ”skällsord”.

Didric Gabriel Björns översättningar tillkom för att uppföras på bestämda teaterscener i Stockholm. Det gällde att förse trupperna med en spelbar repertoar och att skapa tacksamma roller för sig själv och kamraterna – exempelvis aktören Carl Gabriel Schylander, också han teateröversättare, uppskattad av publiken för sina tolkningar av gamla gummor. Björn själv spelade den Förförde Ynglingen i dramen med samma namn – efter Mercier efter Lillo – som övertalas av glädjeflickan Rosalie att mörda sin farbror men ångrar sig i sista stund. I sin version förvandlar Björn hennes färglösa ”förtrogna” Justine till den sluga gumman Barbro, som spelades av kollegan Schylander. Han skriver in spelanvisningar för hur Barbro hjälper Rosalie att sminka sig inför förförelserna och lägger till tio scener ur egen fatabur där Rosalie och Barbro snärjer in unga män. Pjäsen blev mer spelbar, samtidigt som Björns deklarerade avsikt att förbättra sederna grumlades.

Björn skrev med publiken i tankarna och inflikade ibland anspelningar på aktuella företeelser. Så till exempel i Barberaren i Sevilla, då gubben Bartholo retar sig över de moderna uppfinningarna ”Åskledningen” (Benjamin Franklin!) och ”Luftseglingen” – ballongfärder var senaste nytt när stycket hade premiär 1785. Björns imitation Det Oskyldiga Bedrägeriet (1787), efter en fransk komedi av Destouches, gjorde succé tack vare sin satir över den ”animala magnetismen”, de spektakulära hypnosseanser som hela Stockholm talade om. När växelkurser avhandlas i dramen Westindie-fararen (1791, efter Mercier), instrueras skådespelaren att rätta kursens riktning, fallande eller stigande, efter det som meddelas i allmänna tidningarna; det gäller att skapa ett intryck av ”här och nu” i skildringen av ett girigt finanspar i högborgerlig stockholmsmiljö. Den Förförde Ynglingen året därpå, som utspelas i köpmannamiljö i Stockholm, väckte på några punkter irritation hos huvudstadens handelskår. Björn skyndade sig att ändra de misshagliga ställena och erhöll som tack från köpmännen 150 riksdaler för 50 biljetter.

Björn var inte de subtila nyansernas man: i Den Förförde Ynglingen får en manlig bov namnet Skurkenberg, och Björn lägger till anvisningen ”med en djefvulsk glädje” när Rosalie uppmanar ynglingen till mord. Den bildade eliten kritiserade Björns spelstil i dramerna. En anonym recensent i Extra Posten kommenterade hans gestik i Den Förförde Ynglingen: ”dessa hufwud-gungningar […] [d]essa långsama Aborr-gapningar […] icke yttrar sig Passionerna så i et borgerligt stånd”. Svenska litteratur- och teaterhistoriker har inte varit nådiga mot översättaren Björn. Gång på gång lyfts Den Förförde Ynglingen fram som ett exempel på usel smak. Om Björns stil säger teaterforskaren Agne Beijer: ”Svenska skriver han som en piga.” Kanske förtjänar Didric Gabriel Björn ett mer positivt eftermäle. Hans scenspråk är funktionellt, om inte elegant. Under ett intensivt decennium av spelande och översättande introducerade han för stockholmspubliken nya världar av skratt och tårar.

I slutet av 1794 drog sig Björn tillbaka från Stockholm och slog sig ner i Linköping som gymnasieboktryckare. Han flyttade till Nyköping 1800 och dog i Sörmland 1810.

Bibliografi

Gå till detaljerad bibliografi.

Om Didric Gabriel Björn

Översättningar i bokform

Otryckta pjäsöversättningar

Externa länkar