Svenskt översättarlexikon - biografiskt uppslagsverk över svenska översättareSvenskt översättarlexikon - biografiskt uppslagsverk över svenska översättare

Dorothea Dunckel, 1799–1878

Dorothea Dunckel
Träsnitt av Ida Falander

Dorothea Dunckels far Mårten Altén var prästson från Hargs bruk. Han började sin karriär som handsekreterare åt en general och åtföljde denne på en beskickning till Pommern. Efter entledigande från tjänsten inom det militära började Altén arbeta som privatlärare i Pommern och träffade där sin tillkommande maka. Även hon var av prästsläkt. Vid slutet av 1700-talet återvände Altén med sin fru till Sverige och den 13 mars 1799 föddes dottern Dorothea. I Stockholm ägnade sig Altén åt litterära översättningar, särskilt för teatern, och skrev även några egna pjäser. Ett sextiotal pjäser, framförallt av tysken Kotzebue, översattes av Altén. Han undervisade även vid läroanstalter i huvudstaden, bland annat som döv- och blindlärare.

Hemmet där Dorothea Altén växte upp var således präglat av en tysk och kyrklig bakgrund, men försörjningsmässigt var det översättarvärvet som dominerade vardagen. Denna miljö påverkade den uppväxande flickan som tidigt, på grund av moderns död 1810, biträdde sin far i översättningsarbetet. Som mycket ung skrev Dorothea Altén ett antal pjäser, varav ett par uppfördes på Djurgårdsteatern och Auroraordens teater. Patriotiska tillfälles- och hyllningsdikter till kungligheter flödade också från Dorotheas penna. Samtidigt började hon tjänstgöra som lärarinna.

Det kyrkliga intresset förstärktes genom att hon 1821 gifte sig i Tyska kyrkan i Stockholm med den från Berlin inflyttade prästen David Wilhelm Dunckel. Han hade 1818 blivit pastor vid det reformerta holländsk-tyska kapellet på Södermalm. Men 1823 utsågs han till kyrkoherde i Göteborgs tyska församling – en flytt till en obekant ort som skulle visa sig vara besvärlig för den författande hustrun. På grund av de ändrade levnadsförhållandena blev äktenskapet slitsamt och Dorothea Dunckels litterära ambitioner resulterade inte i några större framgångar. Hon var präglad av den gamla skolan men tog intryck av nyromantiken.

I Göteborg fick hon inget litterärt fäste och kämpade som prästfru för att finna försörjningsmöjligheter. Om Stockholmstiden främst präglats av dramatiska försök gjorde Dorothea Dunckel sin egentliga lyriska debut i Göteborg 1824 med den anspråkslösa titeln Förstlingar. Denna samling idylliska diktalster noterades av det litterära etablissemanget, men ansågs inte vara fullödiga konstnärliga skapelser. Mer intressant som uttryck för en gångbar genre visar sig två berättelser i brevform vara: Marie, en liten gåfva i brev från 1830 och Wilhelms brefvexling från 1835. Dunckels lågmälda vardagliga dikter kom senare mer till sin rätt genom en samling dikter i efterklangsstil under titeln Gammalt och nytt ur min portfölj, som hon på äldre dagar gav ut 1865 med stödjande förord av Fredrika Bremer. Men då var den litterära karriären egentligen över.

Någon kontakt med det framväxande moderna förlagsväsendet i huvudstaden fick Dunckel egentligen inte förrän på 1840-talet då hon återvänt till Stockholm efter en uppslitande skilsmässa. Det är i ett sådant sammanhang man bör se Dorothea Dunckels fåtaliga insatser som professionell översättare och även författare inom de kommersiellt framgångsrika häftesserierna. Hon publicerade en roman, Pensions-vännerna 1842 i Thomsons Kabinetsbibliothek. Två år senare utkom hennes tematiskt mest genomarbetade roman Två systrar i Östergötland, vars titel anspelar på Almqvists romanbygge Tre fruar i Småland. Denna roman utgavs av J.P. Lundström i Jönköping. Hela Dunckels författarskap bygger på anpassning till rådande litterära konjunkturer. Hon var den som styrdes och fick sällan styra själv. Signaturen D.D. försökte men lyckades aldrig bryta mot konventionerna för vad en kvinna kunde och borde ägna sig åt – så uttryckte hon det själv genom en av sina romangestalter.

När Dorothea Dunckel utförde översättningar på äldre dagar var det av förläggaren Lars Johan Hierta hon fick uppdragen. För dennes Nytt Läsebibliothek översatte hon verk av två mycket kända tyska författare, Vittoria Accorombona av Ludwig Tieck (de svenska nyromantikernas favorit) och Nathan den vise av Gotthold Ephraim Lessing. Den första titeln var en historisk roman i två delar, som Dunckel översatte samma år som originalet utkommit (1840). Nathan den vise är en lång dramatisk dikt i fem akter, som Lessing gav ut 1779 men som först långt senare blev översatt till och tryckt på svenska. Dramat, en glödande appell för religiös tolerans, trycktes i Dunckels översättning i häftena 21–22 av Nytt Läsebibliothek under mars 1841. På hösten 1840 hade även Esaias Tegnér översatt samma verk under sin sjukdomstid i Schleswig. Därmed föreligger två samtida översättningar av detta drama (den senare förelåg enbart i manuskript fram till 1946). Dorothea Dunckels översättningsverksamhet avslutades med några texter av den tyske barnboksfabrikanten Christoph von Schmid för Hiertas serie Bibliothek för barn och ungdom.

Författaren levde sina sista decennier i all enkelhet tillsammans med sin dotter Emilie; enligt uppgift i Göteborgs stifts herdaminne fick paret Dunckel 1834 en dotter som försörjde sig själv och sin gamla mor med hjälp av spellektioner. Den åldrande Dorothea Dunckel drack brunn på Djurgården mot sin gikt och det var knappast någon som på 1870-talet mindes hennes författaröde. Dottern överlevde modern med 33 år och avled 1911. De är båda jordfästa i Tyska kyrkan i Stockholm.

Dorothea Dunckel var faderns högra hand i dramatiköversättningarna på 1810- och 1820-talen och bistod sedan sin prästerlige make med översättningar av tyska religiösa texter och pamfletter. Värt att notera är att hon 1822 utförde en översättning Valda skaldestycken av Friedrich von Schiller. Dunckel blev senare i viss mån ett redskap för Hierta och hans behov av billig arbetskraft med några översättningar från tyskan på 1840-talet. Det var inte vilka texter som helst hon översatte och urvalet skiljer sig från övriga titlar i Hiertas häftesserie. Detta kan tyda på att Dunckel själv föreslagit lämpliga verk av författare som Lessing och Tieck.

Den energi och brådmogenhet som den unga Dorothea visade med sina skådespel och tillfällesdikter resulterade i en blandning av översatt material och egna påhitt. Det är inte alltid lätt att reda ut vad som är en trogen översättning och vad som är en bearbetning. Huvudsakligen översatte Dunckel från tyskan – det språk som lär ha varit hennes modersmål och även samtalsspråk med maken under den tid äktenskapet varade. Till Stockholm återvände hon från Göteborg under ett nytt decennium då förändringens vindar sopat bort högstämda tillfällesdikter och tyska sorgespel. Nu blev man om man sökte sin försörjning antingen översättare i en romanfabrik eller signaturförfattare i en häftesserie. Dunckel låter sig därför inte så lätt placeras in i något fack. Hon hamnade i otakt med sin tid både som författare och översättare. Kanske slumrade i henne en eminent översättare av de tyska romantikerna? Men livets vägar ville något annat.

Dunckel gick bort den 30 november 1879.

Bibliografi

Gå till detaljerad bibliografi.

Om Dorothea Dunckel

Översättningar i bokform

Bidrag

  • Bilden / Houwald, Christoph Ernst von
  • Messias / Klopstock, Friedrich Gottlieb

Externa länkar