Svenskt översättarlexikon - biografiskt uppslagsverk över svenska översättareSvenskt översättarlexikon - biografiskt uppslagsverk över svenska översättare

Ellen Rydelius, 1885–1957

Foto ur Å. Bonnier, <em>Till Albert Bonniers förlags hundraårsjubileum</em> (1937).
Foto ur Å. Bonnier, Till Albert Bonniers förlags hundraårsjubileum (1937).

Ellen Rydelius kom från en grosshandlarfamilj i Norrköping. Hon föddes där den 27 februari 1885. Som femtonåring flyttade hon till Stockholm och bodde inackorderad hos en moster tills hon 1903 avlade mogenhetsexamen från Wallinska flickskolan. Därefter flyttade hon till Uppsala för några års studier i filosofi och språk. Hon engagerade sig i Kvinnliga studentföreningen, förde ett brett och stundtals passionerat umgängesliv och lärde känna flera blivande journalistkollegor, däribland den blivande tidningsmannen och slavistprofessorn Anton Karlgren. Efter avlagd fil.kand. följde fortsatta studier vid universitetet i Kazan, Ryssland.  Faderns självmord gjorde att vistelsen fick avbrytas efter ett halvår. Familjen kom på obestånd och Ellen Rydelius fick axla rollen som försörjare, något som skulle bli tongivande för en stor del av hennes liv och komma till uttryck i en hög produktivitet.

Ellen Rydelius blev nu journalist och ingick i den så kallade Ligan, en grupp uppmärksammade kvinnliga ”pennskaft”, centrerad kring Elin Wägner, Célie Brunius och Elin Brandell. Rydelius hade i omgångar redaktionssysslor på Svenska Dagbladet och Dagens Nyheter och publicerade sig i flera tidskrifter, inte minst Idun. Ibland använde hon ryskklingande signaturer som ”Baba”, ”Elena” och ”Tatjana”, ibland det bohemiskt-romantiska ”Tzigane”. På Dagens Nyheter träffade hon författaren Harald Wägner, med vilken hon gifte sig 1911. Dottern Ria Wägner, blivande översättare, matskribent och TV-personlighet, föddes 1914.

Medan Ellen Rydelius gick hemma med dottern intensifierade hon den översättningsverksamhet som hon inlett med en pamflett av Lev Tolstoj, Döda icke! (1910) och sedan följt upp med två verk av Dostojevskij: De förtrampade (1912) och Döda huset (1913). De följande årens arbete med just Dostojevskij skulle etablera henne som en översättare av rang. Under fyra år slet Rydelius under hårda omständigheter med den tolvhundra sidor långa Bröderna Karamasov, som slutligen utgavs 1918. Hon tog därefter avsked från Dagens Nyheter för att ägna sig uteslutande åt att översätta rysk skönlitteratur. Samtidigt inleddes ett livslångt samarbete med Albert Bonniers förlag, vilket i förstone visade sig i nya omfattande Dostojevskij-översättningar: Idioten (1919–1920), Brott och straff  (1922) och Ynglingen (1928). Dostojevskij upplevde vid denna tid en renässans i hela Västeuropa, och Rydelius  tolkningar av hans centrala romaner mötte de höjda kraven. Hon återgick i viss mån på sina föregångare, inte minst Walborg Hedberg, men såg till att effektivt modernisera Dostojevskij. Det är ingen tvekan om att hon lyckades fånga sin favoritförfattares uppdrivna puls, som här i storverket Bröderna Karamasov:

     Aljosja ville omfamna honom, så lycklig var han. Men så såg han på honom och då hejdade han sig förskräckt. Den andre stod där med framsträckt hals, framskjutna läppar och med blekt, förvridet ansikte och han rörde läpparna som för att tala men kunde icke frambringa något ljud. Han fortfor likväl hela tiden att röra läpparna, det såg så besynnerligt ut.

    – Vad är det med er? frågade Aljosja och for förskräckt tillbaka.

    – Alexej Fjodorovitj... jag... ni... stammade kaptenen osammanhängande och betraktade honom med en besynnerlig och vild blick, liksom en människa som är besluten att störta sig ned i en avgrund, men samtidigt med ett slags leende på läpparna – jag... ni... Vill ni inte att jag skall visa er ett litet konststycke? framstötte han till sist i en hastig beslutsam viskning och orden stockade sig icke längre.

Till dem som gav stort beröm för översättningen av Karamasov hörde kollegan Alfred Jensen, som lovordade Rydelius stilistiska säkerhet. Jensen gav också uttryck för en inställning till översättning som väl var vanlig vid denna tid då han prisade översättaren för att ”hon icke har fallit för frestelsen att förkorta eller ’sammandraga’ åtskilliga partier, som vid ytligt betraktande kunna förefalla onödigt uttänjda eller tyckas sakna direkt samband med huvudhandlingen”.

Makens tjänst som korrespondent åt Aftonbladet hade fört familjen till Berlin 1916. Harald Wägner befann sig ofta på frontuppdrag i öster, medan makan tog hand om dottern och arbetade vidare med Dostojevskij. Men påfrestningarna blev för stora: paret gled ifrån varandra och flyttade slutligen isär – en utdragen skilsmässa avslutades först 1922. Då hade Rydelius flyttat tillbaka till Sverige, först till Lund och sedan till Smålands Taberg. Åren 1921–1923 verkade hon åter i Stockholm som redaktionssekreterare på Idun.

Av Rydelius memoarbok Leva randigt (1951) framgår att hon drogs till översättandet som födkrok eftersom det skapade möjligheter för det fria, kringflackande liv hon önskade föra. Hennes yrkesliv bestod till stor del av frilansuppdrag och präglades av återkommande ekonomisk osäkerhet. I gengäld fick hon den rörlighet och sociala frihet hon eftersträvade. Hon var, med egna ord, nyfiken och entusiastisk, en vagabond- och upptäckartyp. (I barndomen hade hon drömt om att bli cirkusartist). År 1923 tog Rydelius tjänstledigt från Idun och lämnade Stockholm för att under några års tid leva och arbeta i Rom:

Vid sidan av översättningarna skrev jag artiklar, översatte sagor och noveller och var ständigt på språng efter nya intryck och uppslag. En free-lance’s liv är hårt, men man är fri. Jag hade själv valt, och jag kunde inte få både det självständiga liv jag älskade och borgerlig trygghet.

Trots återkommande ekonomiska bekymmer undvek Rydelius vanligen översättningsuppdrag som hade kunnat klaras av med mindre noggrannhet. Verkförteckningen domineras av krävande författare. Efter Dostojevskij följde omfattande verk av Lev Tolstoj och inte minst Anton Tjechov, av vilken hon översatte hela 57 noveller. Hennes version av Maksim Gorkijs Mina universitet (1925) trycktes om ända in på 1990-talet, liksom Dostojevskij-översättningarna. Rydelius började nu också översätta från andra språk. Nämnvärd är den tyska dansösen Rahel Sanzaras skandalbok Det förlorade barnet (1927), en av flera titlar Rydelius översatte för Anders Österlings Gula serien. Snart kom också de första översättningarna från italienska – bland annat 1926 års Nobelpristagare Grazia Deleddas Rö för vinden (1928). En anmärkningsvärd titel är Margherita Sarfattis Mussolini (1927), skriven i samråd med den nyblivne diktatorn, tillika författarinnans älskare.

Efter att Harald Wägner avlidit 1925 hade Ellen Rydelius försörjningsbörda ökat igen. Men pragmatiskt sinnad som hon trots allt tycks ha varit, fann hon snart ett sätt att klara sitt uppehälle utan att ge upp det fria livet; hon började nu skriva de resehandböcker för vilka hon kanske främst skulle bli känd. Först ut var Rom på åtta dagar (1927). Handböckerna – med tiden över tjugo stycken – utmärks av kunskapsglädje och ett personligt tilltal som var en nyhet i genren. Hon släppte därtill ut några internationella kokböcker – mest italienskt men också Rysk mat (1945). Nu kunde resandet till de europeiska metropolerna fortsätta, mellan kortare och längre stationeringar i Sverige. Framgångarna med det egna skrivandet gjorde att Rydelius för en tid översatte något sparsammare, men fortfarande en eller ett par titlar om året. Författarna var nu huvudsakligen engelskspråkiga – vid sidan av ett par spänningsromaner märks ett flertal romaner och novellsamlingar av 1932 års Nobelpristagare John Galsworthy. Nämnvärd är också Franz Werfels Syskonen från Neapel (1934).

Efter några år i Rom hade Rydelius återvänt till Sverige och Stockholm och senare Lund, där dottern studerade. Men under hela mellankrigstiden sökte hon sig ständigt ut i Europa, inte minst till Paris, där hon hade goda förbindelser med den ryska emigrantenklaven. Genom den nära väninnan Aleksandra Beloborodova lärde hon känna flera välbekanta emigrantförfattare, däribland Mark Aldanov, Aleksandr Kuprin och Aleksej Remizov.

En tid före det andra världskrigets utbrott gjorde sig Rydelius mer bofast i Sverige. Hon blev en populär föredragshållare i radio och reste kors och tvärs genom landet och pratade om sina resor och om mat och litteratur. Påhittigheten var stor – exempelvis utgav hon under eget namn en reseskildring från Iran, Pilgrim i Persien (1941), som utgjordes av en samling anekdoter berättade av ”medelålders engelsk globetrotter” som hon enligt uppgift hade träffat i Danmark. Nu återvände Rydelius också till den ryska litteraturen och översatte bland annat Vladimir Nabokovs Han som spelade schack med döden (1936) och vännen Beloborodovas Nöden sjunger inga visor (1942). En omfattande samling Noveller av Anton Tjechov utkom 1946 i Forumbiblioteket, för vilket hon sedan gjorde översättningar av Dostojevskij, Nikolaj Gogol och Ivan Turgenev. Rydelius gjorde också en uppmärksammad nyöversättning av Tjechovs Måsen (1947). Liksom den äldre kollegan Walborg Hedberg (som också var aktiv i Idun) sammanställde Ellen Rydelius ett omfattande kvinnohistoriskt verk i Kvinnokavalkad. En bilderbok om svenska kvinnors liv 1918–1944 (1946, med Anna Odhe). Intensivt aktiv under ett halvsekel kom Ellen Rydelius att sätta betydande avtryck i den svenska litteraturen, inte minst genom sitt oförtröttliga arbete med de ryska klassikerna.

Rydelius gick bort den 1 april 1957 i Stockholm.

Bibliografi

Gå till detaljerad bibliografi.

Om Ellen Rydelius

Skrifter av Ellen Rydelius

Översättningar i bokform

Bidrag

Otryckta pjäsöversättningar

Externa länkar