Svenskt översättarlexikon - biografiskt uppslagsverk över svenska översättareSvenskt översättarlexikon - biografiskt uppslagsverk över svenska översättare

Ellen Ryding, 1862–1923

Omslagsillustration till fjärde samlingen av Sherlock Holmes äventyr (1911) i övers. av Ellen Ryding.

Ellen Ryding hör till de många kvinnor som gav betydande bidrag till den svenska översättningslitteraturen under årtiondena kring förra sekelskiftet och om vilkas liv nästan ingenting är känt. Hon föddes i Kungälv 1862 som äldsta barn till ångbåtskaptenen Fredrik Albert Ryding och dennes hustru Johanna Edvardina Ljungvall. Sannolikt mottog hon en god utbildning – inte minst i språk – i någon form av privatundervisning. Hon gifte sig inte utan tycks ha varit yrkesverksam efter skolgången, troligen som guvernant eller lärarinna. Åren 1892–1893 levde hon i England, oklart av vilken anledning. Senare var hon under många år guvernant hos familjen von Finecke på Näsbyholms säteri utanför Trelleborg. Familjen åkte varje år till England, där man hyrde ett sommarhus. Ryding fungerade som nannie åt familjens barn, däribland Bror von Blixen-Finecke, senare gift med sin mer bekanta syssling Karen Blixen. När familjens barn blev stora återvände Ryding 1904 till de åldrade föräldrarna i Kungälv.

Rydings första översättningar publicerades under hennes år på Näsbyholm. För Geber översatte hon då en rad verk av Thomas Carlyle: de historisk-filosofiska Om hjältar, hjältedyrkan och hjältebragder i historien (1901) och Forntid och nutid (1902), samt romanen Sartor Resartus (1903). Ryding tycks själv ha initierat översättningarna; åtminstone skrev hon engagerade presentationer av verken och försåg dem med noter. Drivkraften verkar ha varit ideologisk – Ryding betonar särskilt Carlyles puritanska idealism, så t.ex. i presentationen av Sartor Resartus:

I hopp om att äfven vi svenskar skola lära oss uppskatta och beundra [Carlyle] och i gärning omsätta hans förslag och idéer sändes härmed Sartor Resartus, iklädd svensk dräkt, ut för att förkunna Arbetets och Lydnadens evangelium.

Möjligen hade Ryding eller förläggaren Nils Geber inspirerats av en lång essä om Carlyle av Hellen Lindgren i samlingen Skalder och Tänkare (1900). Annars var hennes introduktion av Carlyle klart före sin tid – författaren var ett typiskt välkänt namn som få hade läst. Åren efter att hennes översättningar publicerats ökade däremot intresset för Carlyle påtagligt, och flera svenska författare och litteraturkännare – däribland Per Hallström och Knut Hagberg – skrev utförligt om hans verk, dock utan att Ryding någonsin nämndes. Tystnaden kring hennes insats framstår i efterhand som kompakt – en liknande introduktion av en anspråksfull, namnkunnig författare brukade annars föranleda åtminstone några obligatoriska välmenande fraser i pressen. Men här var det alltså tyst. Sannolikt bidrog det att det var en kvinna, en guvernant, som här hade givit sig in i filosofins, samhällsdebattens och den högre litteraturens strängt homosociala manliga värld. Översättningarna utkom likafullt i nya utgåvor under mellankrigstiden.

Ett av ytterst få tillfällen då Ryding nämndes i pressen var i en kommentar till Sartor Resartus. I förstautgåvan hade översättaren förklarat att texten var ”något förkortad, i det en del ämnen, som flere gånger behandlats, upptagits endast en gång”. En i övrigt välvillig recensent i Aftonbladet (8/11 1902) klandrar de omfattande ingrepp som gjorts, men skyller dem på förlaget. Skribenten understryker också att Carlyle är en ovanligt svåröversatt författare, eller rättare sagt att han var ”en gammal bister brum-björn, som hade den fula ovanan att icke vara artig mot öfversättande damer”. De ingrepp som gjorts i Sartor Resartus var verkligen mycket omfattande: hela kapitel har utgått, stycken och meningar har strukits och syntaxen har ofta förenklats. Ibland skapar strykningarna oreda i texten. Men sådana ingrepp tycks alltså huvudsakligen ha skett efter förlagets beslut, och i den löpande texten lyckas Ryding ändå ofta bemästra Carlyles mycket snirkliga prosa. Vad gäller den stilistiska nivån i övrigt sticker de första två översättningarna ut genom väl otidsenliga ålderdomliga former som möjligen skulle fånga originalets högspända tonfall.

För Geber översatte Ryding också en samling essayer av R.W. Emerson och romanen Flodens maning (1903) av den rysk-franska författaren Ivan Strannik (pseud. för Anna Anitjkova). Dessutom var hon först med att till svenska översätta Maurice Leblancs populära berättelser i Arsène Lupins märkvärdiga äfventyr (1907). Geber gav också ut hennes översättningar av A.C. Doyles berättelser om Sherlock Holmes. Allt som allt skulle Ryding översätta sju band om mästerdetektivens strapatser. I urvalet fanns längre berättelser som En studie i rött (1910) och De fyras tecken (1911) men också samlingar med kortare berättelser i Sherlock Holmes äventyr I-IV (samtliga 1911), motsvarande större delen av innehållet i The Adventures of Sherlock Holmes och The Memoirs of Sherlock Holmes. Översättningarna har stått sig ganska väl och kan nog fortfarande avnjutas av den som vill komma åt en språklig tidskulör. Även här gjorde dock Ryding ganska stora ingrepp i texterna. Syntaxen förenklades genom att långa meningar delades upp på flera korta. Översättaren har samtidigt bevarat styckesindelningen mycket noggrant. Även om texterna inte saknar anglicismer tycks Ryding ha prioriterat måltextens läsbarhet; hon förhåller sig ofta fritt till källtextens semantiska nivå och det på sätt som tycks motiverade just av en vilja att åstadkomma en god och livaktig svenska. Nedan ger hon röst åt en orolig Dr Watson, stunden innan Holmes ödesdigra möte med professor Moriarty vid Reichenbachfallen:

Platsen är mer än vanligt hemskt och skräckinjagande. Vattenmassan, som av den smältande snön förvandlats till en vilt framstormande flod, störtar dånande ner i en djup avgrund, ur vilken det yrande skummet uppstiger lik röken från ett brinnande hus. Den oerhört vida och som det tycks bottenlösa klyftan kantas av svartglänsande klippblock, över vilka de i grönt skiftande vattenmassorna med rasande fart ila ner i djupet. En stund voro vi helt nära randen, följde med intresserad blick vågorna på deras ilande färd och lyssnade till det bedövande larm, som ur avgrunden trängde upp till oss.

För Nordiska förlaget, som gav ut flertalet av Holmestitlarna, översatte Ryding även en rad spännande underhållningsromaner av Nataly von Eschstruth. Verken utkom i förlagets så kallade 10-öresserie, och som brukligt var när ett nytt utländskt författarskap skulle lanseras inom ramarna för de billiga häftesserierna lät man översätta flera titlar på en och samma gång. Alltså utkom 1912 hela tre romaner av von Eschtruth i Rydings översättning. När Margaret Wolfe Hungerford skulle lanseras i 10-öresserien översatte Ryding på motsvarande sätt tre titlar på en gång.

Ryding låg också bakom enstaka titlar av andra populära författare som Jerome K. Jerome innan hon tystnade som översättare 1914. Av bevarade brev till Gebers framgår att hon även senare sökte uppdrag.

Bibliografi

Gå till detaljerad bibliografi.

Översättningar i bokform