Svenskt översättarlexikon - biografiskt uppslagsverk över svenska översättareSvenskt översättarlexikon - biografiskt uppslagsverk över svenska översättare

Emilie Kullman, 1856–1935

Emilie Kullman, fotografi i Idun 1898
Emilie Kullman, fotografi i Idun 1898

Emilie Kullman översatte mer än 150 romaner, novellsamlingar och populärvetenskapliga verk, främst underhållningslitteratur, i huvudsak engelsk, men även dansk, tysk och fransk. Trots den omfattande översättarverksamheten är föga känt om Kullmans person.

Agnes Emilie Fredrika Kullman föddes 1856 i Stockholm. Fadern Otto Kullman stammade från Torneå, Finland. Han var garvare, handlande och senare garverifabrikör. Modern hette Agnes Unge. Engelska kan Emilie Kullman ha lärt sig inom familjens hägn, eftersom en faster hade gift sig med en från England invandrad fabrikör vid namn Robert Cooper, som möjligen också var faderns kompanjon. När Emilie var 18 år dömdes fadern för förfalskningsbrott och tillbringade därefter mer än tre år på Långholmens Centralfängelse, något som torde ha fått svåra konsekvenser för familjens försörjning och möjligen också verkat som incitament för Kullman som översättare. Under större delen av sitt vuxna liv var Kullman verksam som översättare och kolhandlare. Hon var bosatt på synbart ståndsmässiga adresser kring Humlegården eller Karlaplan i Stockholm, men bakgrunden var alltså relativt enkel. Tillsammans med systrarna Alma Kullman och Ottilia Rohtlieb övertog hon 1891 driften av svågerns kolhandel, Rohtlieb & Comp, på Nybrogatan. Kullmans båda verksamheter – översättandet och kolhandeln – antyder att hon var både driftig och självständig, men också att hon säkert fick slita hårt för att försörja sig.  Att döma av brevväxlingar med journalisten Märta Lindqvist och bankdirektör Oscar Rydbeck hade hon det emellanåt ekonomiskt besvärligt. De många översättningarna var säkert i hög grad än vanligt ett sätt att fylla hushållskassan. Liksom systern Alma, folkskollärarinna, förblev Emilie Kullman ogift.

Emilie Kullman debuterade som översättare 1889 med två romaner av den brittiska underhållningsförfattaren och storsäljaren Marie Corelli. Fram till 1922 skulle hon översätta omkring 25 verk av Corelli, huvudsakligen för Skoglunds bokförlag. Debuten angav hur översättningsbanan skulle fortsätta: för det första eftersom Kullman under de efterföljande trettio åren huvudsakligen kom att översätta för just Skoglund, för det andra eftersom Corelli, liksom många andra av de författare hon ägnade sig åt, hörde till samtidens främsta internationella storsäljare inom populärlitteraturen och snabbt skulle falla i glömska efter att författarskapet passerat zenit.

Samtidigt kunde författarna skilja sig mycket åt sinsemellan. Kullman översatte såväl de naturalistiskt präglade vardagsskildringarna hos Arnold Bennett (samma Bennett som Virginia Woolf använde som symbol för det antimodernistiska gardet i essän ”Mr. Bennett and Mrs. Brown”) som de mer fartfyllda vildmarkshistorierna hos James Oliver Curwood. Hon arbetade med sentimentala berättelser av John William Locke och äventyrshistorier av Max Pemberton. Av Elinor Glyns vågade kärleksromaner översatte Kullman ett drygt dussin. Många titlar trycktes om under lång tid – så exempelvis med Hall Caines Syndabocken (tre utgåvor 1892–1928) eller Peter Bernhard Kynes Söderhavsroman Och aldrig mötas de två (fyra utgåvor 1925–1958). Förutom romaner översatte Kullman enstaka populärvetenskapliga verk, som Emile Coués Hur man vinner herrevälde över sig själv genom medveten autosuggestion (1923).

År 1910 översatte Emilie Kullman en samling noveller av Edgar Allan Poe i serien Roliga böcker, utgiven av den halvofficiella Kommittén för nöjesläsning i samarbete med Ljus förlag. Kommittén, vars utgivning var ett led i kampen mot den förment fördärvliga ”Nick Carter-litteraturen”, fick stundtals kritik för de litterära bristerna i sin föregivet mer förebildliga populärutgivning. Kullmans version av Poe var på så vis typisk för serien. Hennes översättning är en aning matt och trög, utan originalets nerv och rytm, som framgår av följande utdrag ur novellen ”I Malströmmens virvlar”:

Ehuru månstrålarna riktigt tycktes vilja tränga ned till den ofantliga avgrundens djup, kunde jag i alla fall inte urskilja någonting tydligt – allting där nere i djupet var nämligen insvept i ett tjockt dis, och över detta hängde en praktfull regnbåge, liksom den smala och vacklande bro, som muselmannen [sic!] påstår är den enda stigen mellan tid och evighet. Detta dis eller stänk kom sig troligen av de väldiga vattenväggarnas sammanstötning nere i trattens botten; jag vill inte ens försöka beskriva det tjut, som ur diset uppsteg mot himlen.

Intrycket här – liksom på andra håll i Kullmans produktion – är att översättaren har utfört sitt arbete något mekaniskt. Den omfattande verkförteckningen förklarar kanske en del av detta. Kullman anlitades sannolikt som en pålitlig massöversättare och tycks ha gjort det till förlagens belåtenhet, med tanke på att hon ständigt fick nya uppdrag. Men översättningarna har emellanåt drag av den kulturanpassning och stilistiska nivellering som ibland kan märkas i översättningar av populärlitteratur. Vid kulturtypiska eller udda uttryck tenderar Kullman att översätta fritt eller stryka. Samtidigt är hon noga med att inte släta över de ironiskt framförda politiska budskap som ofta förekommer framförallt i Marie Corellis böcker.

Bland de mer nämnvärda översättningarna i Kullmans verkförteckning märks också den första svenska versionen av James Joyces Dublin-noveller (1931). Enligt dagens Joyce-expertis präglas även denna översättning av viss torftighet (dessutom har en berättelse uteslutits). I jämförelse med Thomas Warburtons senare version märks en tendens hos Kullman att ofta lösgöra sig från källtexten och ibland utelämna små partier, samt att välja neutrala, utslätade uttryck framför specifika eller kulturtypiska varianter – exempelvis stir-about blir hos Warburton ”gröt”, medan Kullman väljer ”mat”.

I recensioner omnämndes Kullman sällan, vilket var typiskt för tiden. Att Kullman ändå var ett uppskattat översättarnamn märks – förutom i den omfattande verklistan – i en artikel i Idun 1898, där signaturen Mari Mihi (Gustaf Lindqvist) berömmer hennes översättargärning och menar att hon visat den ”ärligaste och pietetsfullaste omsorg om bibehållandet af originalets alla egendomligheter och karaktäristiska vändningar”.

Bibliografi

Gå till detaljerad bibliografi.

Om Emilie Kullman

Översättningar i bokform

Bidrag