Svenskt översättarlexikon - biografiskt uppslagsverk över svenska översättareSvenskt översättarlexikon - biografiskt uppslagsverk över svenska översättare

Erik Mesterton, 1903–2004

Erik Mesterton
Foto: Agnes Mesterton

Erik Mesterton föddes den 4 oktober 1903 och växte upp i Uppsala. Föräldrarna var tandläkaren Dick Mesterton och Hildur Mesterton, f. Tegman. Efter studentexamen studerade han engelska, nordiska språk, litteraturhistoria och slaviska språk i Uppsala. Han blev fil. mag. 1930, fil. lic. i litteraturhistoria 1947 och fil. hedersdoktor (vid Göteborgs universitet) 1973. Han var från 1946 gift med konsthistorikern Ingrid Jacobsson. Mesterton avled den 10 januari 2004 i Göteborg.

Åren 1931–1932 ingick Mesterton i redaktionen för den legendariska avantgardetidskriften Spektrum. Från hösten 1932 till hösten 1939 och 1945–1947 var han lektor i skandinavisk litteratur i London och Cambridge. Under krigsåren var han bosatt i Uppsala och här fullbordade han sin till största delen fortfarande otryckta licentiatavhandling ”Förfining och grovhet. Studier i det litterära pryderiets förhistoria”, ett lärt arbete som behandlar litteratur från fyra århundraden och flera språkområden.   

Efter hemkomsten från England övergick Mesterton till bibliotekariebanan, tjänstgjorde först vid Riksdagsbiblioteket och från 1949 vid dåvarande Göteborgs stadsbibliotek. Här sysslade han framför allt med litteraturförvärv, under 1960-talet som chef för bibliotekets utländska avdelning. När det gällde att köpa in ny litteratur, att återuppta bytesförbindelser som avbrutits av kriget och att knyta nya sådana, inte minst med Östeuropa, gjorde han med sina omfattande språkkunskaper stora insatser. Vid mitten av 1950-talet startade han på eget initiativ ett särskilt ljudarkiv, något då helt unikt i ett forskningsbibliotek. Han gjorde själv ljudupptagningar av teaterföreställningar, uppläsningar och föreläsningar, i första hand i Göteborg men också på andra håll i Europa. Våren 1958, innan Boris Pasternak tilldelats Nobelpriset, besökte Mesterton Moskva och gjorde en inspelning där Pasternak läser egna dikter. Några år senare gjorde han en liknande inspelning med Anna Achmatova utanför Leningrad.

Även om han var en framstående biblioteksman var det dock inte som sådan utan som översättare och essäist som Mesterton gjorde sina viktigaste insatser. Redan under sin studietid i Uppsala var han väl orienterad i samtida engelsk, fransk, tysk och rysk diktning. Hans första översättning gällde några korta prosatexter av Paul Valéry som tillkom i samarbete med hans vän Karin Boye och publicerades i första numret av Spektrum

T.S. Eliots epokgörande The Waste Land hade Mesterton läst samma år den utkom. Tio år senare, 1932, publicerade han tillsammans med Karin Boye i Spektrum en svensk översättning av dikten som blivit klassisk: ”Det öde landet”. Karin Boye var dessförinnan tämligen obekant med Eliots författarskap, Mesterton däremot hade från det att han som nittonåring råkade läsa The Waste Land systematiskt studerat allt som Eliot publicerat. Denna Mestertons första längre översättning är också hans litteraturhistoriskt mest betydelsefulla. I samma årgång av Spektrum publicerade han två uppsatser, vilka liksom översättningen av ”Det öde landet” kom att ha betydelse för den svenska poesins utveckling under 1930- och 1940-talen: ”Poesi och verklighet i modern engelsk lyrik” respektive ”T.S. Eliots metod”. Den sistnämnda essän, flera gånger omtryckt också i engelsk översättning, är en av de första mera inträngande studierna av Eliots poetiska teknik och intar en rangplats också i ett internationellt sammanhang. Flera svenska diktare har framhållit den stora betydelse som översättningen av ”Det öde landet” tillsammans med Mestertons två essäer har haft för dem. ”Bland den svenska modernismens bibeltexter sätter jag fortfarande dessa två före alla andra”, skrev Karl Vennberg i mitten av 1980-talet.

Under åren i England bedrev Mesterton en introduktionsverksamhet åt andra hållet. Han presenterade på olika sätt modern svensk litteratur, i första hand kanske genom sin undervisning. Tillsammans med Denys W. Harding översatte han till engelska flera arbeten av Pär Lagerkvist. Samtidigt blev han ännu mera förtrogen med den nya engelskspråkiga dikten och litteraturkritiken. Han hade kontakt med den legendariske kritikern F.R. Leavis och kretsen kring dennes tidskrift Scrutiny och höll sig välinformerad också om det kontinentala kulturlivet.

Några nya översättningar till svenska publicerade Mesterton inte förrän Eliot fick Nobelpriset 1948. Tillsammans med Erik Lindegren översatte han då Eliots dramafragment ”Sweeney Agonistes” och ett antal prosatexter av Eliot. År 1967 gjorde han tillsammans med Lindegren en uppmärksammad nyöversättning av Shakespeares Hamlet, ett beställningsarbete för Stockholms stadsteaters uppsättning samma år och alltså en scenversion, där en del uteslutningar har gjorts. 

Under 1950- och 1960-talen gällde Mestertons intresse i första hand litteratur på de slaviska språken. Han hade redan som gymnasist tagit privatlektioner i ryska och han fortsatte sedan studierna vid universitetet. År 1928 hade han deltagit i den första skandinaviska socialistiska studentdelegationen till Sovjetunionen, sannolikt därför att han var en av de få i den svenska Clarté-kretsen som kunde ryska. Efter hemkomsten från England återupptog han sina studier av slavisk litteratur. År 1961 presenterade han Anna Achmatovas poesi och framför allt hennes ”Poem utan hjälte” i en längre tidningsessä, och två år senare publicerade han en översättning (gjord tillsammans med Ebba Lindqvist) av sex av hennes dikter. Året efter introducerade han i en längre artikel den då fortfarande nästan helt opublicerade Iosif Brodskij och översatte också en av dennes dikter. År 1969 översatte han för urpremiären på Göteborgs Stadsteater tillsammans med Tord Bæckström Nikolaj Erdmans En självmördares vedermödor. År 1975 kom en tolkning av fyra dikter av futuristen Velimir Chlebnikov.

Mestertons intresse för polsk poesi resulterade redan 1965 i en översättning (delvis i samarbete med Erik Lindegren) av sex dikter av Wisława Szymborska, då fortfarande rätt okänd utanför Polen. Samma år kom I stridsvagnens spår, ett fylligt urval av den ledande polske efterkrigsmodernisten Zbigniew Herberts dikter, också det i samarbete med Lindegren.

Som översättare och introduktör låg Erik Mesterton före de flesta. I det avseendet tillhörde han från tidig ungdom i bokstavlig mening avantgardet. Han hade säker blick för vad som verkligen var betydande i den nya diktningen. Han insåg tidigt genialiteten i Gunnar Ekelöfs poesi och medverkade till att dennes första diktsamling kom ut på Spektrums förlag. Det var samma år som ”Det öde landet” publicerades i tidskriften. Dessförinnan hade endast två korta dikter av Eliot översatts till svenska. Också Mestertons tolkningar från ryska, polska och tjeckiska gällde nästan enbart diktare som tidigare knappast alls översatts till svenska. 

Även när det gällde litteraturvetenskaplig teori och metod tillhörde Mesterton förtruppen. Under sina licentiandstudier i början av 1940-talet var han med om att introducera den anglosaxiska nykritiken. Redan 1963 studerade han Michail Bachtin, sannolikt som en av de första i Västeuropa. I en föreläsning som han höll vid 77 års ålder presenterades för första gången i Sverige Michael Riffaterres poesisemiotik. Kort dessförinnan hade han publicerat en viktig uppsats med titeln ”Om möjligheten och omöjligheten att översätta”, där han kraftfullt driver tesen att den goda tolkningen bör sträva efter att föra läsarna till texten och inte att föra texten till läsarna. 

Mesterton behärskade många språk, hans beläsenhet var vidsträckt och hans minne för texter imponerande. Men han publicerade något bara när han ansåg sig ha gjort en upptäckt eller haft en erfarenhet som han ville förmedla också till andra. Birgitta Trotzig säger att Mesterton bör ”i all stillhet ha fungerat som en av vårt litteraturstudiums hemliga rikslikare, en mild men alldeles obeveklig förvaltare av kriterier”.

Med undantag för Hamlet är de texter han översatte nästan alltid sådana som han mer eller mindre upptäckt själv och därför ville introducera för svenska läsare. Liksom essäerna är också översättningarna påfallande få i förhållande till den betydelse de har haft. 

Erik Mesterton var förvisso inte någon anhängare av idén om konst för konstens egen skull men erkände å andra sidan inte litteratur som underhållning. Han menade, att den betydande dikten alltid är i opposition mot det bestående: den bekämpar känslans schabloner och tankens klichéer. Det konstnärliga arbetet ansåg han bestå i att övervinna det stereotypa, det andrahandsmässiga och det efterbildande och att söka sig fram till det personliga uttryck som exakt täcker en individuell upplevelse. Diktaren var för honom den som fäller träden i ”konventionernas skogar” som Gunnar Ekelöf har uttryckt det. Den betydande dikten innebär en appell till läsaren att förändra sitt liv. Även om en översättning praktiskt taget aldrig kan mäta sig med originalet, kan den enligt Erik Mestertons mening hjälpa läsaren att närma sig detta och kan därför också förmedla något av den ursprungliga textens kraft.

Bibliografi

Gå till detaljerad bibliografi.

Om Erik Mesterton

Skrifter av Erik Mesterton

Översättningar i bokform

Bidrag

Otryckta pjäsöversättningar