Svenskt översättarlexikon - biografiskt uppslagsverk över svenska översättareSvenskt översättarlexikon - biografiskt uppslagsverk över svenska översättare

Estrid Tenggren, 1906–1997

Foto: Privat

Hanna Estrid Borrie föddes på Borriegården i Stora Herrestad utanför Ystad den 16 november 1906, som dotter till lantbrukaren Carl och hans hustru Emma Borrie (född Nilsson). Några år efter studentexamen gifte hon sig med agronomen Knut Tenggren, som var inspektor på den småländska herrgården Tagel. Det nygifta paret flyttade in i en av gårdens flyglar. Knut och Estrid fick tre söner, varav två dog redan i späd ålder. Under åren på den småländska landsbygden arbetade Tenggren bland annat som slöjdlärare och med textilhantverk. År 1955 flyttade hon ensam tillbaka till Skåne, först till Åkarp och sedan till Lund, där hon anställdes som korrekturläsare på Håkan Ohlssons Boktryckeri. Sina konstnärliga intressen inom musik, konst och litteratur odlade hon helt vid sidan av detta arbete.

Tenggren var mycket språkbegåvad och lärde sig per korrespondens bland annat arabiska, finska, ryska och franska. Det var också i första hand som översättare Estrid Tenggren fick utlopp för sitt stora litteraturintresse. Hon översatte från spanska, italienska, franska, engelska och tyska, och hon tog sig an översättningar i vitt skilda genrer och ämnesområden: från lyrik till fackböcker och akademisk litteratur. De skönlitterära verken spänner över allt från bilderböcker till filmmanus, men framförallt översatte hon romaner och lyrik. Den sistnämnda genren låg henne varmast om hjärtat.

Tenggrens första identifierade översättningar är från slutet av 1950-talet, men möjligen började hon översätta redan tidigare. Rilkes ballad ”Sången om kornetten Christoph Rilkes kärlek och död” lästes upp av Max von Sydow i radio 1958 och året därpå trycktes en dikt av Rupert Brooke i Dagens Nyheter. Sin första lyrikantologi sammanställde hon för Bo Cavefors förlag 1961: Jorden och döden innehåller dikter av Pier Paolo Pasolini, Cesare Pavese och andra moderna italienska poeter. Året därpå utkom en samling Lorca-tolkningar, Canciones 1921−1924 (1962). Snart därpå följde ytterligare två antologier: Italiensk lyrik (1964) och Elementära tankar (1968). Det breda urvalet av italiensk samtidslyrik omfattade flera stora poeter som aldrig tidigare hade introducerats i Sverige.

Tenggrens antologier med italiensk litteratur utmanade den närmast totala manliga dominansen på området. Kanske var det därför som flera av recensenterna uttryckte sig i mästrande ordalag om hennes tolkningar. Den enda som närmade sig Tenggrens översättningsvolymer med tydlig respekt var Svenska Dagbladets Martha Larsson som beskrev översättningarna som ”vackra” och ”känsligt utförda”. I jämförelse med Anders Österlings samtida tolkningar av italiensk poesi framstår Tenggrens översättningar möjligen som mindre välljudande, vilket delvis berodde på att hon tillämpade en modernare, mer textnära översättningsstrategi än Österling. Ett exempel på detta ser vi i de två översättarnas inledning till Eugenio Montales dikt ”Dag och natt”:

    Anche una piuma che vola può disegnare
    la tua figura, o il raggio che gioca a rimpiattino
    tra i mobili, il rimando dello specchio
    di un bambino, dai tetti.

    Även en fjäders flygande fjun kan teckna           Också ett svävande dun kan teckna      
    din figur – eller strålens kurragömmalek           din bild, eller ett ljus som leker kurragömma
    bland möblerna, reflexen från ett barns             bland möblerna, eller en solkatt som barnets spegel
    osynliga spegel.                                                        kastar mot taket.
    (Österling)                                                                (Tenggren)

En stor del av Tenggrens översättningar är utgivna på skånska förlag. Det var i synnerhet Studentlitteratur och Bo Cavefors som anlitade henne. På uppdrag av Cavefors översatte hon under 1970-talet såväl tysk poesi av Johannes Bobrowski som engelskspråkig prosa av Wole Soyinka, Nobelpristagare i litteratur 1986. I en intervju i Arbetet (18/10 1986) berättar hon om de svårigheter som hon och översättarkollegan Eivor Olerup stötte på i samband med översättningarna av Soyinkas tre romaner Röster ur förändringen (1975), Laglöshetens tid (1976) och Mannen dog. Anteckningar från fängelset (1977). De blev tvungna att skicka flera frågelistor till den nigerianske författaren, som svarade vänligt och klargörande. I artikeln berättar Tenggren också att hon hade tre färdiga men opublicerade översättningar av Nobelpristagarens dramer liggande i byrålådan. Dessa blev aldrig utgivna och av allt att döma inte heller uppsatta.

Ett verk som Tenggren var särskilt stolt över var den italienske författaren Umberto Ecos introduktion till semiotiken Den frånvarande strukturen (1971). Ett annat var Italo Calvinos De osynliga städerna (1978). När den kom ut i Bonniers Panacheserie 1978 ansåg Svenska Dagbladets recensent Göran Börge att Tenggrens översättning ”var värd många lovord” (7/8 1978). Nämnvärd är också en samling med poesi av latinamerikanska författare, I exilen drömmer tiden (1988).

Efter flytten till Lund bodde Tenggren under en tid tillsammans med författaren och översättaren Filippa Rolf. I en understreckare i Svenska Dagbladet (7/11 2003) har förläggaren Magnus Bergh berättat om turerna kring Tenggrens översättning av Nabokovs Inbjudan till halshuggning, vilken gjordes 1963. Tryckningen kom att stoppas av Rolf, som hade lärt känna paret Nabokov och flyttat med dem till USA och som kunde uppvisa ett brev från författaren, i vilket han intygade att ingen annan än Rolf fick översätta hans verk till svenska. Tenggren kom likafullt att några år senare översätta Nabokovs Kung, dam, knekt (1969), men Inbjudan till halshuggning blev liggande i Bonniers källare fram till det att Bergh råkade hitta det. Med fyra årtiondens fördröjning utkom slutligen översättningen 2002. Fem år tidigare hade Estrid Tenggren gått bort.

Estrid Tenggren har beskrivits som timid och tillbakadragen, en person som inte gjorde så mycket väsen av sig, även om hon av sina närstående upplevdes som stark, intelligent och diskussionsglad. Som Wole Soyinkas översättare blev hon inbjuden till Nobelfesten 1986 men tackade bestämt nej med motiveringen: ”Jag samlar inte på berömda personer”.

Hela sin översättargärning utförde Tenggren vid sidan av sitt övriga yrkesverksamma liv som slöjdlärare och korrekturläsare. ”Att översätta är som att brodera på någon annans stramalj” – så beskrev hon en gång översättandet för vännen Jonas Ellerström. I intervjun i Arbetet liknade hon översättaren med skådespelaren som måste glömma bort sig själv för att kunna leva sig in i en roll: ”Det gäller att klä av sig själv, utan att språkkänslan går förlorad, ödmjukt vänta på att orden ska lägga sig till rätta.”

Bibliografi

Gå till detaljerad bibliografi.

Om Estrid Tenggren

Översättningar i bokform

Bidrag