Eufemiavisorna

Ett stycke ur Cod. Holm. D4, Kungl. biblioteket, Stockholm. Denna är en av Eufemiavisornas huvudhandskrifter.

Eufemiavisorna är den traditionella samlingsbeteckningen på tre högmedeltida svenska riddarromaner, avfattade på vers: Herr Ivan eller Ivan lejonriddaren, Hertig Fredrik av Normandie och Flores och Blanzeflor. Dessa tre framstår – jämte den obetydligt yngre Erikskrönikan – för eftervärlden som kärnan i den svenska medeltidens höviska litteratur. Eufemiavisorna utgör vårt språkområdes äldsta prov på litterär fiktion. De är avfattade på folkungatidens litteraturspråk, så kallad äldre eller ”klassisk” fornsvenska. De ombesörjdes genom översättning eller bearbetning, utförd på uppdrag av den tyskfödda norska drottningen Eufemia, från franska, lågtyska och norröna (det vill säga norsk-isländska) källor, sannolikt under 1300-talets första decennier. Enligt sedan länge gängse uppfattning är den svenske upphovsmannen en och densamme bakom alla tre dikterna. Han är anonym och har aldrig kunnat identifieras.

Innehåll, omfattning, datering, förlagor

Eufemiavisorna är alltså utformade på vers, i skarp kontrast mot de samtida, litterärt besläktade helgonlegendernas prosa, och även mot prosan i den samtida norröna höviska litteraturen. Versmåttet är den nordiska medeltidens dominerande: den parvis rimmade knitteln, utvecklad närmast efter tyska förebilder men också snarlik den franska åttastavingen (”octosyllable”), som används bland annat i de franska förlagorna till Herr Ivan och Flores och Blanzeflor. De tre dikterna omfattar totalt inemot 12 000 knittelverser och fyller i sentida tryckta utgåvor omkring 350 boksidor. Eufemiavisorna som helhet intar därmed redan i kvantitativ mening ett framträdande rum i svensk medeltidslitteratur på folkspråket.

Som diktverk är de tre versromanerna – inom det gemensamma höviska grundtemat – helt fristående från varandra, med var sitt specifika innehåll, utformade i var sin specifika stil och återgående på var sin kontinental källtext.

Herr Ivan är den överlägset längsta av de tre dikterna (6 446 verser), den sannolikt äldsta, litterärt mest komplexa och hittills mest ingående studerade. Dikten förtäljer kungasonen Ivans talrikt växlande äventyr, då han förskjuten av sin maka, länge förgäves men till sist framgångsrikt, söker återvinna sin förlorade heder. Han åtföljs av ett lejon som han räddat ur en kamp med en orm. Det tacksamma djuret bistår honom troget i hans många och hårda duster, ilsket rytande till hans motståndares förskräckelse. Dikten slutar med upplysningen – om meddelad av översättaren själv eller senare tillfogad är omtvistat; numera lutar man åt det förra – att drottning Eufemia lät ”vända” (alltså översätta) boken ”af valske tungo ok a vart mal” (’från välskt [franskt] språk till vårt mål’), samt att detta skedde anno 1303.

Som förlagor figurerar två texter. Den ena är den fornfranska Yvain ou le chevalier au lion, författad på vers i sent 1100-tal av en av sin samtids mest uppburna franska diktare, Chrétien de Troyes. Den andra är den norröna Ívens saga, tillkommen vid det norska hovet under den bokligt sinnade kungen Håkon Håkonssons tid i mitten av 1200-talet. Här översattes Chrétiens franska text till norrön prosa i en sannolikt fullständig version. Av denna är samtliga uppteckningar förlorade. En senare, förkortad, isländsk bearbetning har bevarats och förmedlar till eftervärlden en, låt vara ofullständig och osäker, bild av den ursprungliga norröna texten. Forskarna har länge tvistat om prioritetsförhållandet mellan dessa möjliga förlagor för den svenska Herr Ivan. Den numera etablerade uppfattningen innebär att Chrétiens franska text väsentligen styrt den svenske översättarens grundläggande upplägg och löpande återgivning, medan den norröna prosasagan samtidigt tjänat som stödinstans på enskilda (låt vara ganska många), kanske svårförstådda ställen.

Hertig Fredrik av Normandie (omfattande 3310 verser) låter oss följa hertigen på hans vidlyftiga färder bland sluga dvärgriddare och grymma kungar. En av de senare håller sin undersköna dotter inspärrad i ett torn. Skyddad av en magisk ring, en gåva från dvärgarna, befriar hertigen kungadottern och rövar hennes faders skatter. Efter synnerligen dramatiska förvecklingar vinner han den skönas hand och kungens vänskap. Hertig Fredrik anses orienterad mot en något folkligare publik än de båda andra Eufemiavisorna. Trots riddartemat är tonen mer burlesk än hövisk och framställningen rymmer ett markant inslag av situationskomik.

Dikten tillkom enligt uppgift i slutorden på den tysk-romerske kejsaren Ottos uppdrag. Ursprungligen avfattad på franska skall den ha översatts till tyska. Den uppges vidare i den svenska huvudhandskriften, på drottning Eufemias uppdrag, ha blivit ”vänd” från tyska till svenska anno 1308, en datering som (trots avvikande uppgift i en av handskrifterna) förefaller sannolik. Varken fransk eller tysk version av dikten är bevarad och utom den svenska har inga andra versioner påträffats. Eftervärlden känner alltså denna europeiska riddardikt uteslutande i svensk språkdräkt – ett unikt förhållande. Det innebär samtidigt att inga slutsatser är möjliga om översättarens tillvägagångssätt vid försvenskningen. Att hans källtext varit en tysk version görs dock troligt av slutordens formulering att texten ”ær […] giordh til rima […] aff thyzko och j swænskæ thungo” (’är satt på rim från tyskt och på svenskt språk’).

I Flores och Blanzeflor är temat kärleken som övervinner allt. Dikten (2192 verser) är den mest romantiska och känslosamma av Eufemiavisorna – den svenska litteraturens första kärleksdikt. Här berättas först hur den hedniske kungasonen Flores växer upp tillsammans med Blanzeflor, en kristen jungfru av lägre börd, och därefter brutalt skiljs från henne. Blanzeflor säljs som slavinna och hamnar omsider hos kungen i Babylon, vilken låter insätta henne i sitt harem. Dit anländer Flores efter mångahanda strapatser, invecklas i livsfarliga förvecklingar med kungen men lyckas till sist oskadd ta hem spelet, befria Blanzeflor och hemföra henne som sin brud. I en litterärt föga trovärdig avslutning (möjligen sekundärt tillfogad) berättas hur Flores, efter dessa riddarbragder, med allt sitt husfolk på Blanzeflors begäran låter omvända sig till kristendomen och hur de båda sedan – var för sig! – går i kloster.

Historien (förutom den gudliga avslutningen) har bysantinskt ursprung. Den berättades i Västeuropa först på franska, i versromanen Floire et Blancheflor (cirka 1160). Den svenska versionen är en av många senare folkspråkliga: det populära temat behandlades under 1200- och 1300-talet på italienskt, tyskt, nederländskt, engelskt och nordiskt (norrönt, svenskt och danskt) språkområde. En bekant italiensk prosaversion är Boccaccios Il Filocolo (1336). Källäget för den svenska versionen liknar det som gäller för Herr Ivan: en fransk och en förkortad norrön förlaga. Enrimlig hypotes – numera också den gängse – är då att översättaren förfarit i princip på samma sätt, det vill säga använt båda. Osäkerheten är här dock större, då förhållandet mellan den svenska Flores och Blanzeflor och de franska och norröna versionerna inte undersökts lika ingående. Diktens slutord ger heller ingen ledning: där sägs bara att drottning Eufemia lät ”vända” boken ”litith før æn hon do” (’strax innan hon dog’). Däremot vet vi att drottningen avled 1312, varmed Flores och Blanzeflor låter sig dateras som den sist tillkomna av de tre.

Tillkomst och upphovsman

Drottning Eufemias initiativ har i forskningen satts i samband med hennes gemål Håkon Magnussons dynastiska ambitioner. Den norske kungen såg gärna en förmälning mellan den svenske hertigen Erik Magnusson (senare den karismatiska titulärfiguren i Erikskrönikan) och kungaparets dotter Ingeborg. Drottningen ville, har man menat, hedra sin tilltänkte svärson med en magnifik bröllopsgåva i form av dessa tre stora höviska dikter utformade på hans modersmål. Det därvid antagna historiska förloppet låter sig bara delvis trovärdigt kopplas till dikternas datering, men drottning Eufemias avgörande roll i deras tillkomst i tidigt 1300-tal måste hur som helst anses styrkt.

Att de tre Eufemiavisorna har en och samme upphovsman betvivlades först länge av många men hävdades övertygande av Valter Jansson 1945, på såväl yttre historiska som textrelaterade språkliga grunder; det har därefter aldrig på allvar ifrågasatts. Kring denne upphovsmans identitet har spekulationen varit återhållsam. Ett enda attributionsförslag (framfört av Beckman 1953, senare styrkt av främst Ståhle 1955) måste dock betraktas som seriöst, om också inte alltigenom övertygande: västgöten Peter Algotsson.

Som son till en lagman var Peter Algotson socialt rangerad, skolad i Paris och sedan kanik i Skara. Han avancerade till Magnus Ladulås kansler och var delaktig i det svenska riddarväsendets första uppbyggnad och organisation. Senare i onåd i Sverige knöts han i stället till det norska hovet och var på dess uppdrag diplomatiskt verksam i England och Skottland, där han bland annat odlade bokligt intressanta kontakter på högsta nivå. Litterärt intresse kan ha legat i släkten: brodern Brynolf Algotsson var den svenska medeltidens främste latinpoet. I källorna framtonar Peter som en grundlärd teolog, men också en mångsidigt bildad, språkkunnig och höviskt verserad världsman, vars karriär förde honom till toppskiktet i både det svenska och det norska riket. Det har hävdats att särskilt Herr Ivan förmedlar just detta intryck av sin upphovsman. Mot förslaget talar framför allt den ganska inskränkt klerikala ton som jämte den höviska förnimmes i Eufemiavisorna. Ett ofta återkommande tema är till exempel lovprisningen av segerrika hjältars och hjältinnors stora frikostighet i inskränkt materiella och krasst ekonomiska angelägenheter. Sådant var främmande för riddarkulturens etik (om också möjligen inte för dess praktik). Det skär sig både mot berättelsens chevalereska grundton och mot bilden av den kontinentalt vidsynte världsmannen – även en sådan i medeltidstappning.

Enligt en annan hypotes (Wollin 2015) var Eufemiaöversättaren en språkligt begåvad svartbroder, skolad vid något dominikankonvent, möjligen i Paris, som i konflikten mellan svårförenliga lojaliteter försökte utföra en nödtorftigt kristlig läsning av en galant fransmans poetiska piruetter.

Geografiskt har forskarna på både språkliga grunder (Jansson 1945) och sakliga (främst Rosén 1939) velat förlägga Eufemiaöversättarens hemort söder- och västerut i det svenska språkområdet. Viktigast i det historiska sammanhanget är anknytningen till Eufemias norska hov i Oslo, liksom till hertig Erik och de kretsar med förankring i den sydvästliga delen av riket, där drottningen rimligtvis lättast kunnat finna en lämplig uppdragstagare.

Kulturmiljö

De tre Eufemiavisorna kan alla återföras på samma övergripande tema: den kontinentala kavaljerskulturen, som odlades vid kungahoven och i aristokratins ledande kretsar i högmedeltidens feodala Europa. Den litterära ramen är romans bretons, mest känd i sagorna om kung Arthur och Riddarna av runda bordet. Genren uppstod i Frankrike under 1100-talet och omtalas ofta just som ”riddarromaner”.

Riddarkulturen hade sin etiska grundval i ädla manliga dygder som tapperhet, storsinthet och hängiven trohet; de centrala begreppen var l’honneur och l’amour. Riddarens högsta mål var äran och hans främsta drivkraft kärleken till hans utvalda dam. I praktiken torde de chevalereska idealen dock mest ha odlats på ett ytligare plan, som en belevad sällskaps- och konversationskultur. Spänningen mellan höga ideal och brutal verklighet gestaltas litterärt i en för genren omisskännlig blandning av naivitet och cynism.

Riddarkulturen i svensk tappning stod i sitt flor i folkungatiden. Epoken var kort men lysande – och inte så lite depraverad. Vikingatidens skäggiga och ordkarga hövdingar dubbades till konversanta riddare och ädlingar. Det är i Eufemiavisorna som den klassiske kavaljeren i svensk tappning först intar sin plats i de högre samhällsskiktens persongalleri – runt femhundra år före Gösta Berling. Det gamla nordiska ättesamhällets starka, självständiga kvinnor, som de möter till exempel i de klasssiska isländska släktsagorna, omvandlas samtidigt till höviskt kurtiserade damer.

Men Eufemiavisorna tillhör också en tid då importerade kontinentala tankemönster blandades med inhemska, ärvda dygder. En ton av inskränkt klerikal gudlighet och krass materialism är, som påpekats, också förnimbar i dikterna, mer så än i deras kontinentala förlagor, och verkar påklistrad. En åtminstone delvis inhemsk, kristligt traditionell kvinnosyn har också framhållits (främst av Blanck 1941). Äldre skedens mer robusta nordiska hjälteideal tillgodoses i livfull och detaljerad utmålning av förlagornas dramatiska stridsscener, medan finstämda kärleksskildringar och andra mer själsligt anlagda teman tonas ned och trivialiseras. Resultatet av alla dessa influenser blir en ganska säregen, specifikt nordisk syntes av skilda element i tidens europeiska idégods. Som en centralt verksam förmedlare av dessa sin samtids stora kulturmöten, på samma gång drivkraft bakom och exponent för dem, framstår därmed översättaren.

Eufemiavisorna är – möjligen i konkurrens med helgonlegenderna – Sveriges äldsta egentliga fiktionslitteratur. Den är orienterad mot kungahovet och de högsta samhällsskikten. Syftet är i första hand underhållande: spridda formuleringar i texterna om en ”hörande” publik bekräftar den hävdvunna föreställningen att denna litteratur föredrogs muntligen, vanligen till bords vid stora banketter. Man framhåller också ofta ett i viss mening didaktiskt syfte, anlagt på förmedling av de förfinade kontinentala ideal för livsföring och levnadsvett som folk i dessa kretsar var angelägna att tillägna sig.

Med Eufemiavisorna etablerades knittelversen som standard i utformningen av den svenska medeltidens stora episka krönikor (Erikskrönikan, Karls- och Sturekrönikorna). Denna omfattande litteratur är ju originalskriven, men dess status som huvudkällan för Sveriges politiska medeltidshistoria ger onekligen relief åt Eufemiaöversättarens insats och visst perspektiv på dess betydelse.

Samtidigt röjer sig här den kanske första djupa brytningen mellan öst och väst i Nordens litterära kultur. Den ”klassiska” isländska sagostilen, med sin kärvt ordknappa prosa, förblev främmande i Östnorden (Sverige och Danmark) fram till 1600-talet. Här blev det i stället en tyskfödd drottning av Norge, sannolikt själv uppvuxen med flitig läsning av dessa kontinentala riddarromaner, som genom att tillägna sin blivande svenske svärson några inhemska variationer på temat kunde – sig själv säkert ovetande – i enkelt parrimmad vers sätta normen för berättande dikt i Sverige.

Översättning? Språkväxlande parafras?

Den som läser Herr Ivan eller Flores och Blanzeflor under fortlöpande jämförelse med franska och norröna förlagor märker omedelbart att översättaren transponerat betydligt mer än språkformen. Så här kan försvenskningen te sig i en typisk passage längre fram i Herr Ivan, med nysvensk uttydning (understrykning markerar gemensamt stoff):

 

De la fontaine poés croire
Qu’ele bouloit com yaue chaude

 

Om källan må du tro
att den kokade som hett vatten

 

Thet moghin ij for sannind tro
at then kælla væller swo
som then kætil ouer elle henger
oc vællin alla weghna wm gænger

 

Det må ni för sanning tro
att den källan väller så
som den kitteln som hänger över elden
och ångan går alla vägar runt om

 

Innehållets kärna har översättaren som synes återgivit intakt: det kokande vattnet i källan. Kitteln över elden och den kringsvävande ångan är däremot tillsatser sprungna ur hans egen fantasi. Handlaget i ”vändningen” är fritt, och en återgivning som denna skulle med vår tids normering knappast passera som regelrätt översättning. Men den är heller inte friare än att källtextens budskap faktiskt fångas upp och återges. Exemplet är allmänt typiskt för Eufemiaöversättarens arbetssätt: varken originalskriveri eller översättning – eller kanske litet av bådadera.

Nyare forskning kring Eufemiavisorna och annan hövisk eller därmed besläktad medeltidslitteratur i Norden och på kontinenten har visat på betydande inslag av sådan generellt genomgripande omgestaltning, språkväxlande eller inte, på vitt skilda textnivåer: från lexikal och grammatisk form, över textstruktur och komposition, till den förelagda textens innehåll och budskap. Produktionsformer som ”original” och ”översättning” var ännu inte fixerade i sin idag självklara innebörd. I Sverige skulle en första fas av den fixeringen genomföras redan i Vadstena kloster i 1300-talets slut, med den tämligen källtextnära försvenskningen av den latinska versionen av Birgittas uppenbarelser. I ett par franska riddardikters trots allt igenkännbara reproduktion i två av de svenska Eufemiavisorna ser vi ett förebud om den utveckling mot en modern översättningsdoktrin som då stod för dörren.