Svenskt översättarlexikon - biografiskt uppslagsverk över svenska översättareSvenskt översättarlexikon - biografiskt uppslagsverk över svenska översättare

FiBs Lyrikklubb

Pegasen, symbol för poesin och FIBs Lyrikklubb, från omslaget till det första numret av tidskriften <em>Lyrikvännen</em>.
Pegasen, symbol för poesin och FIBs Lyrikklubb, från omslaget till det första numret av tidskriften Lyrikvännen.

Redan från starten 1954 förenade redaktören Stig Carlson utgivningen av tidskriften Lyrikvännen med bokutgivning under förlagsnamnet Folket i Bilds Lyrikklubb. Varje abonnent på tidskriften blev samtidigt klubbmedlem med möjlighet att köpa böckerna till särskilt pris. Ekonomiskt stod veckotidningen Folket i Bild med sin omfattande förlags- och föreningsverksamhet bakom projektet, och folkbildningstanken uttrycks tydligt i programförklaringen på baksidan av de första bokutgåvorna:

 

FiB:s Lyrikklubb vill främja intresset för god lyrik genom att skapa ökade direkta kontakter mellan diktarna och allmänheten, sprida kunskaper om lyrik och lyrikläsning, popularisera lyrikläsandet i hem, skola och inom föreningsliv samt förse lyrikläsaren med god lyrik till folkbokspriser.

 

Bokutgivningen inleddes med antologin Diktarröster. Nio kritiker om fjorton svenska lyriker, vilken redigerats av Stig Carlson och utgjorde klubbens årsbok 1954. Därefter följde ett urval Nils Ferlin (tryckt i sammanlagt 18 000 exemplar fram till 1971) och en illustrerad nyutgåva av Stig Sjödins modernistiska fabriksdikter i Sotfragment. Med den fjärde boken, antologin Sex unga lyriker, som samlade författare från stencilförlaget Metamorfos, visade Lyrikklubben tydligt att dess utgivning inte bara skulle vara ägnad etablerade namn.

En motsvarande tendens att blanda klassiker med introduktionsvolymer märktes när utgivningen från och med bok nr 17 också inkluderade rena översättningar. Erwin Leisers urval av Bertolt Brecht, Sånger mellan krigen (1955), blev passande nog för ett radikalt förlag den första av många tolkningsvolymer. Den andra, ett urval av Ture Nermans Heinetolkningar, angav ur vilken tradition den ännu levande Brecht sprungit (han dog året därpå, 1956). Redan med Artur Lundkvists översättning av Pablo Nerudas Den stora oceanen samma år vidgades perspektivet till att omfatta även andra kontinenter än Europa. Neruda var också den förste av flera Nobelpristagare i Lyrikklubbens utgivning.

Baksidestexten på årsboken 1956 – den av Åke Lindström redigerade volymen Besök i barndomen, där svenska författare delgav läsarna upplevelser som format dem som människor och diktare – förtydligade stolt förlagsprojektets ambitioner:

FiB:s Lyrikklubb arbetar för ett vidgat intresse för svensk och utländsk, äldre och nyare litteratur. På två år har Lyrikklubben utsänt ett tjugotal böcker och utgivningen fortsätter i samma takt. Alla grenar av den lyriska diktningen är eller blir representerade i Lyrikklubbens bibliotek.

”Priserna på Lyrikklubbens böcker är utan jämförelse de lägsta i vårt land”, meddelade texten också.

Sammanlagt kom antalet titlar som utgavs av FiBs Lyrikklubb att bli cirka 270, tryckta under en femtioårsperiod fram till 2004. Av dessa var hälften, närmare bestämt 136 stycken, översättningsvolymer. Det är en imponerande lista, utan motsvarighet i svensk litteraturhistoria.

FiBs Lyrikklubbs bibliotek hade ingen egen redaktionell personal, inte heller efter det att verksamheten från 1962 övertogs av Tidens förlag, utan det var sittande redaktör för Lyrikvännen som med hjälp av en sekreterare ansvarade för bokutgivningen. Bland de poeter som ägnades separatvolymer under Stig Carlsons mångåriga redaktörstid (1954–1971) märks Georg Trakl i översättning av Johannes Edfelt, Salvatore Quasimodo i översättning av Arne Lundgren, William Blake i översättning av Folke Isaksson, Federico García Lorca i omstridd tolkning av Artur Lundkvist och Nelly Sachs i ett urval redigerat av Erwin Leiser. Sachs var år 1961 den första kvinnliga poet som fick en egen volym, även därefter fortsatte utgivningen att vara mycket starkt mansdominerad.

De översättare som anlitades under Carlsons tid var dels etablerade namn som Edfelt, Lundkvist och Erik Blomberg, dels yngre dikttolkare och författare som 50-talspoeterna Petter Bergman och Göran Printz-Påhlson. Dessa framställde tillsammans antologin Åtta engelska poeter (1957), medan Bo Carpelan tre år senare översatte samlingsvolymen Ny finsk lyrik och Estrid Tenggren 1964 gjorde Italiensk lyrik.

Antologier intog som synes en viktig plats i utgivningen. Totalt utkom inte färre än 43 stycken i Lyrikklubbens namn. De var oftast geografiskt bestämda, ibland även tidsmässigt som Bengt Jangfeldts och Björn Juléns Rysk poesi 1890–1930, vilken utgavs 1972 och ingick i en kortare, inofficiell serie där också amerikansk och fransk 1900-talspoesi presenterades. Andra antologier samlade litterära strömningar som surrealismen, vilken klubbens medlemmar kunde ta del av både i Artur Lundkvists och Åsa Scherdin-Lamberts Vithåriga revolvrar (1966) och genom nyutgåvan av Gunnar Ekelöfs Fransk surrealism (1962), ursprungligen ett pionjärverk från 1933.

Arne Häggqvist presenterade flera specialområden ur den spanskspråkiga folkpoesin i separata antologier, och Katarina Taikon såg till att romsk poesi för första gången fick en egen bok i och med Zigenardikter (1964). Från slutet av 1970-talet gick klubben i bräschen för ambitiösa och originella antologier med Gunnar Hardings översikt av Apollinaires, Cendrars och kubismens epok i O, Paris! som första exempel. Dessa volymer lanserades ofta som klubbens årsböcker. Harding gjorde 1990 den magnifika Vortex om Ezra Pounds London, medan Nina Burton tre år senare utgav Resans syster, poesin, en spännande blandning av reseskildring och översättningsvolym. Den lite stela och pliktskyldiga antologiformen öppnades upp, redaktörerna gick tydligare i dialog med sitt material och det essäistiska förhållningssättet medgav både en annorlunda litteraturhistorieskrivning och att bildkonst och samhällsutveckling i stort tog plats i omfångsrika och givande verk.

Från 1968 och ett halvdussin år framöver märktes ett allt tydligare politiskt inslag i Lyrikklubbens utgivning. Värnandet om det svenska folkhemmet hade ute i samhället efterträtts av ett internationellt engagemang, en tendens som motsvarades av Lyrikklubbens utgivning av ”obekväma” poeter från DDR lika väl som av Lasse Söderbergs antologi med den tidstypiska titeln Kubas poeter drömmer inte mer (1969). Remarkabla föregångare var Kjell A. Johanssons två översättningar 1964 och 1966 av Francomotståndaren Carlos Álvarez, vars dikter var totalförbjudna i Spanien. Samlingen Papper funna av en fånge fick rentav sin första tryckta utgåva på svenska, som nr 112 i FiBs Lyrikklubbs bibliotek.

Lyrikklubbens böcker hade inget uniformt utseende eller gemensamt format. Det var snarast kopplingen till tidskriften Lyrikvännen som fick utgivningen att framstå som enhetlig. Då Gunnar Harding år 1971 efterträdde Stig Carlson som redaktör hade bokbranschen hårdnat och ökade produktionskostnader gjorde att utgivningstakten sjönk. Utvägen blev att lansera en serie klamrade häften i litet format, till lågt pris och med enkla men slagkraftiga omslag – detta efter förebild från San Francisco-förlaget City Lights serie The Pocket Poets. Det första numret i FiBs Lyrikklubbs så kallade Lilla serie blev – estetiskt sett kanske inte helt kongenialt – en volym av den sofistikerade Stéphane Mallarmé. Harry Järv stod för översättningen av En fauns eftermiddag & Ett tärningskast – den första separatutgåvan av den franske poeten på svenska.

I Lilla serien utkom 30 titlar mellan 1972 och 1979. Av dem var 22 översättningsvolymer, resten utgjordes av personliga urval ur äldre svenska poeters verk. Viktiga utgåvor under Lilla seriens första inkarnation var bl.a. Carl-Henrik Wittrocks översättningar av Paul Celan, Anne-Marie och Lütfi Özköks av René Char och Werner och Anna Aspenströms av Josif Brodskij. Samtidigt minskade antalet titlar som utgavs utanför serien. ”I Lilla serien kunde vi satsa både på klassiker och udda författarskap”, berättade Gunnar Harding i en intervju i Lyrikvännen 2006.

Böckerna sålde i hög grad varandra. Serien kom att strypas efter några år när förlagsekonomer blandade sig i utgivningen. Böckerna var visserligen billiga att producera och de sålde bra, men de gav trots detta inte tillräckligt utrymme för någon vinst.

Det dröjde 17 år innan serien återupptogs, och då egentligen bara till namnet. Den första utgåvan i den nya given var Wislawa Szymborskas Nära ögat (1996) i översättning av Anders Bodegård, som presenterat poeten i en utgåva för Lyrikklubben redan 1989. Ytterligare två böcker utkom i Lilla serien fram till 1999, även dessa i större format och med högre sidantal än vad som varit brukligt.

Gunnar Harding efterträddes som redaktör för Lyrikvännen av i tur och ordning Rolf Aggestam (från 1975), Börje Lindström (från 1978), Torbjörn Schmidt (1982–1993), Magnus Jacobsson (1994–1997) och Petter Lindgren (1998–2000). Under denna tid, framför allt under Schmidts långa period som redaktör, professionaliserades bokutgivningen: detta var de nytänkande antologiernas och väl formgivna, genomarbetade årsböckernas period. Marianne Sandels framträdde som viktig översättare av såväl samtida som äldre lyrik från provensalska och portugisiska i omfattande urval, Lasse Söderberg ställde 1984 samman den imponerande Lorcavolymen Närmare blodet än bläcket och översatte Octavio Paz och Jorge Luis Borges i eleganta, tunnare böcker, medan Anders Cullhed gjorde en stor översikt av den spanska Generation 27. Detta var på många sätt en glansperiod, men de tidskrävande produktionerna, vikande prenumerationssiffror för tidskriften och en allmän förlagsmässig återhållsamhet gjorde att antalet titlar blev relativt litet och förhållandet till ägarna (från 1994 En bok för alla, från 2001 Ordfront) ofta ansträngt. Den sista årsboken utkom 2000, och efter 2003 låg bokutgivningen nere.

År 2006 inleddes ett nytt liv för Lilla serien. I denna tredje fas har fram till hösten 2014 sjutton titlar utkommit, dock utan namnmässig anknytning till FiBs Lyrikklubb, vilken i realiteten upphört att existera. Lyrikvännen utges nu av ellerströms förlag i Lund, och därifrån sker det kollektiva redaktionsarbetet. Formatet och formgivningen innebär en återknytning till och uppdatering av 1970-talets stil, och liksom då rymmer serien såväl översättningar från skilda språk som presentationer av svenska lyriska föregångare. En skillnad mot tidigare är den jämna könsfördelningen. Symboliskt nog stod Gunnar Harding som översättare och förordsförfattare för den första volymen, Baedeker för månresenärer av modernistpionjären Mina Loy. Men även en ny översättargeneration har blivit synlig genom att exempelvis Mikael Nydahl tagit hand om Elena Guro, Görgen Antonsson om Cid Corman och Henrika Ringbom om Mirkka Rekola.

Genom åren hämtade FiBs Lyrikklubbs bibliotek sitt översatta material från hela den internationella 1900-talspoesin, med vissa avstickare till äldre tider. Någon snäv avgränsning stod aldrig på dagordningen, de stora västeuropeiska språken dominerade inledningsvis, men utgivningar från ryska, arabiska och kinesiska ökade från 1980-talet den geografiska spridningen. Utgivningen fick istället sin karaktär av det uppenbara engagemanget för poesin, av den grundmurade tron på diktens värde och allmängiltighet. Som Stig Carlson skrev 1954 i sin ledare till det första numret av Lyrikvännen:

Vi ska inte vara så förtvivlat högtidliga. Vi lägger diktsamlingen mitt på bordet och inbjuder alla som har lust att bänka sig ikring.

Referenser

Gå till detaljerad bibliografi.

Referenser