Svenskt översättarlexikon - biografiskt uppslagsverk över svenska översättareSvenskt översättarlexikon - biografiskt uppslagsverk över svenska översättare

Forumbiblioteket

Jane Austens Stolthet och fördom i översättning av Gösta Olzon (1946).

Forumbiblioteket var en klassikerserie som började utges av det nystartade bokförlaget Forum 1944. Ordet ”klassiker” kan kanske tyckas en smula anmärkningsvärt med tanke på att seriens allra första nummer, nyutgåvan av Ernest Hemingways Klockan klämtar för dig, hade kommit i original så sent som 1940, i svensk översättning av Thorsten Jonson året därpå och trycktes som ”klassiker” i Forumbiblioteket tre år senare. En klassiker i vardande, måhända, inte en klassiker i ordets gängse betydelse.

Bokförlaget Forum tillkom efter förslag av den driftige Adam Helms, ursprungligen reklamansvarig på Bonnierbokklubben Svalan, som ett förlag för Bonniers översättningslitteratur. Diskussionen om Bonniers dominerande marknadsställning är inte ny och etablerandet av ett nytt förlagsnamn ansågs kunna avleda kritiken. Som förlagschef skapade Helms Forumbiblioteket och framhöll brittiska Everymanʼs Library, tyska Insel-Bücherei och amerikanska Modern Library som sina förebilder under mottot ”Böcker av bestående värde från alla tider till priser som passar alla”. Och kanske kan devisens första del vara en klassikerdefinition så god som någon: Thor Heyerdahls internationella succé Expedition Kon-Tiki jämsides med Tacitus Annaler. Detta utvecklades i en programförklaring när serien presenterades:

Syftet är att i görligaste mån inom Forumbiblioteket sammanföra sådana böcker, som kan anses vara av bestående värde och intresse. Dit hör alltså i första hand diktkonstens klassiska skapelser och de stora tänkarnas huvudarbeten, böcker som bör utgöra stommen i varje bibliotek. Dit får också räknas en del litterärt kanske inte fulländade men psykologiskt och historiskt alltid lika fängslande tids- och människoskildringar. Och dit ämnar Forumbiblioteket undan för undan föra även sådana moderna böcker som visar sig kunna överleva de första kritiska åren. Ingen bok skall tagas med bara för att den är litteraturhistoriskt berömd – den måste också vara läsbar för den vidsträckta publik Forumbiblioteket vänder sig till. Ingen modern bok får heller komma med blott för att den haft stor framgång; den måste först och främst vara god litteratur som har utsikter att stå sig.

Sett i efterhand levde Helms och Forum upp till denna ambition.

Att dubba en bok till klassiker kan annars vara tveeggat. I förordet till Thukydides Kriget mellan Sparta och Aten (1978) berättar översättaren Sture Linnér en anekdot om hur Harald Hjärne inför sin tentamen i grekiska tillhölls av sin professor att nöja sig med att läsa halva verket – ”mer kunde ingen student stå ut med”. Och många är väl de texter som i olika sammanhang benämns omistliga utan att någon frågar sig vad som egentligen skulle gå förlorat om verket lyftes ur kanon. Lägg därtill personligt tycke och smak. Men vid en genomgång av Forumbibliotekets titlar framstår urvalet genomgående som ytterst läsvärt. Egentligen är det bara en bok som framträder som ett tydligt misstag: Nobelpristagaren och eugenikern Alexis Carrels Den okända människan (1944).  De som genom åren haft hand om serien har annars visar prov på gott väderkorn, och författare som mer eller mindre varit samtida med sina ”klassikerutgåvor” i serien – Borges, Malraux, Mauriac, Nabokov, Steinbeck, Thurber, Yourcenar – har över tid väl försvarat sina platser. Som klassiker i god mening.

Böckerna gavs ut häftade och i halvklot, somliga titlar även i halvskinnband. Omslaget var strikt och rent och anonymt. En senare utformning bestod av två färgfält med författarnamn, titel och förlagsnamn omgärdade av en meanderslinga alagreck. På ryggen ett litet stiliserat antikt tempel eller en korintisk kolonn, en extra markering av det klassiska.

Sett till källspråken dominerade den engelskspråkiga litteraturen starkt och upptog ungefär en fjärdedel av de mer än 400 utgåvor (inklusive nytryck) som gavs ut i serien. Därefter följde översättningar från franska och ryska (ett sextiotal utgåvor vardera). I en tredje större grupp fanns översättningar från latin, tyska och norska (cirka trettio utgåvor per språk). Också ett fåtal svenska originalverk ingick i serien. Översättningarnas olika källspråk hade skilda genomslag under skilda tider – inte minst vad gäller de originalöversättningar som gjordes direkt för Forumbiblioteket.

En sak som annars utmärkte Forumbiblioteket var ett påtagligt återbruk av äldre översättningar. Vanligen hade dessa publicerats på något annat Bonnierförlag under föregående årtionden. Av de drygt tvåhundra enskilda titlar som gavs ut i serien utgjordes nästan hälften av återutgivna äldre översättningar, vanligen från mellankrigstiden, ibland ännu äldre. Därtill använde man sig återkommande av praktiken att revidera äldre översättningar. En särskild grupp verk utgjorde det tiotal dramatiska texter, vars översättningar hade bekostats av teaterscener och senare gavs ut i Forumbiblioteket, till exempel Hjalmar Dahls version av Gogols Revisorn (1953), ursprungligen en beställning från Svenska Teatern i Helsingfors. Originalöversättningar stod för mindre än hälften av seriens titlar.

Proportionerna mellan källspråken var ofta helt andra när det kom till originalöversättningarna jämfört med nyutgåvorna. Kanske mest anmärkningsvärt var att den franska men också den tyska litteraturen hade ett ganska begränsat antal nya översättningar. Efter krigsslutet dominerade istället engelska som källspråk för nygjorda översättningar, men också ryska – i linje med det generella mönstret för litterär import i Sverige under dessa år. För de engelska översättningarna kunde Forum använda sig av Bonniers starka anglosaxiska översättarstall med namn som Sonja Bergvall, Birgitta Hammar, Nils Holmberg, Jane Lundblad och paret Lisbeth och Louis Renner. De ryska verken översattes främst av Ellen Rydelius och Hjalmar Dahl. Från slutet av 1950-talet och ända fram till 1970-talets slut kom serien att innehålla flera nya översättningar från grekiska och latin av Tord Bæckström, Bertil Cavallin, Björn Collinder, Ebbe Linde och Sture Linnér. Vid denna tid vidgades överhuvudtaget seriens upptagningsområde, så att den kom att infatta enstaka verk översatta från kinesiska, tamil, portugisiska och andra språk. En udda fågel är den lilla antologin med folksagor från Tanzania, När lejonet kom till korta (1976), upptecknade av Simoni Malya och översatta från kiswahili av Lennart Grenholm. Under seriens sista dynamiska år tillkom flera nya översättningar från tyska, gjorda av Hans Levander, liksom Vladimir Nabokovs Låt höra av dig, minne (1979) i översättning av Lars Gustav Hellström.

En till omfång och anspråk anmärkningsvärd men inte alltid lyckosam översättningsinsats gjorde Åke Ohlmarks, som på kort tid arbetade sig igenom Snorres konungasagor (tre band 1961), Koranen (1961), Buddha talade och sade (1963) och Dantes Den gudomliga komedin (tre band 1966–1969). En mer livskraftig klassikeröversättning var Britt G. Hallqvists version av Goethes Faust i två delar (1956, 1961).

År 1959 var det dags för en uppfräschning av serien. Den danske grafikern Erik Ellegaard Frederiksen skapade den nya layouten, än mer sparsmakad än den tidigare, ett smalt pergamentliknande pappband med ett svagt gultonat skyddsomslag där meanderslingan behölls med en enda båge (två på pärmens front) som logotyp för serien. Man började också med en färgkodning av skyddsomslagets rygg och fronttitel, av dekorationerna på pärmen och inlagans snitt. Ljusgrönt för brittisk litteratur, mörkgrönt för dansk, orange för amerikansk, mörkblå för fransk, ljusblå för antik grekisk litteratur, grå för den romerska. Italiensk, norsk, finsk, rysk, belgisk, afrikansk, spansk litteratur – alla fick ”sin” färg, även om nyanserna genom åren varierade, enstaka misstag begicks och övergången till det nya formatet skedde gradvis. Liksom med böckerna i de gamla formgivningarna laborerade förlaget med olika bandtyper, i enlighet med sin föresats om ”priser som passar alla”. Den nya given fanns som pappband, men också med mjuka pärmar (danskt band). År 1966 ersattes det sistnämnda med en limmad pocketversion, som med sin färgglada och för varje titel unika omslagsillustration av Gunnar Göransson markant skiljde sig från seriens tidigare formspråk. Pocketböckerna försågs dessutom med egen logga.

Till tjugoårsjubiléet och kvartsseklet presenterades två reklamvolymer, Forumbiblioteket i sitt tjugonde år (1964) och Forumbiblioteket. En bok om 140 böcker (1969), där förlagssekreteraren Solveig Nellinge hade författat korta, högst läsvärda biografier och beskrivningar av var och en av seriens titlar.

År 1971 föll Adam Helms för pensionsstrecket och lämnade Forum för att tillsammans med Nellinge starta förlaget Trevi. (Bonniers köpte Trevi 1991 och 1997 uppgick förlaget i – Forum.) Helms efterträddes av Kjell Peterson. I ett mejl skriver Peterson:

För mig var Forumbiblioteket heligt. Trots de svåra tiderna höll vi serien intakt och fortsatte utgivningen. Om jag inte minns fel hade vi ca 130 titlar i lager. Inga titlar realiserades. Vad vill man som förläggare åstadkomma? Självklart måste förlaget drivas affärsmässigt. Men för mig är kulturellt kapital en nödvändighet tillsammans med det ekonomiska kapitalet. [...] Vad gäller utgivningen kom många förslag från översättare, så det var ingen brist på uppslag. Sitter någon och översätter en indisk klassiker från tamil till svenska (Tirukkural) så ger man ut den. Sitter Anders Österling och översätter Chateaubriands Minnen från andra sidan graven så ger man ut dessa.

De svåra tiderna var det inledande 1970-talets förlagskris. Systemet med fasta bokpriser togs bort 1970, vilket öppnade för förändringar i distributionen. Bokklubbar, som i former likt Bonniers egen Svalan funnits sedan 1940-talet, kom nu att bli kraftfulla konkurrenter till de stora allmänförlagen, varav Forum givetvis var ett.

Peterson lämnade Forum 1976 och efterträddes av Bertil Käll. Forumbiblioteket fortsatte som tidigare fram till 1983, då slutet kom abrupt, oväntat. Inte ens de som var med vet att ge besked. Det talas om att serien drabbats av en ”ökad exklusivitet”, att bandtypen var ”ömtålig”, att ”inte ens i Bonniers bokklubb gick böckerna att sälja”, men samtidigt hade exempelvis Atlantis under Kjell Petersons ledning en ambitiös klassikerutgivning, och 1975 hade det inrättats ett klassikerstöd som söktes i förväg och även innefattade stöd till lagerhållning. Kanske handlade det till syvende og sidst om något så svårfångat som entusiasm och bristen därpå?

Adam Helms sammanfattade det så här redan 1969:

Jag har alltid ansett det vara angeläget att i bokhandeln tala om Forumbiblioteket så fort jag haft tillfälle till det. Det är min absoluta övertygelse att utan detta ständiga tjat hade serien aldrig kunnat vidmakthålla sin position i bokhandelns eller allmänhetens medvetande. Forum hade inte heller nyligen kunnat passera siffran två miljoner för antalet tryckta volymer i serien. Låt vara att det skrattats mycket åt mitt ständiga tjat om att Forumbiblioteket skulle vara väl placerat i boklådorna. Hade jag inte var gång – och detta gäller förstås också förlagets representanter – jag kom in i en bokhandel sett efter att Forumbiblioteket hade en fast plats i lokalen, så tror jag knappast att serien skulle ha varit vid liv idag.

Femton år senare var äventyret alltså över. Den sista någotsånär ”riktiga” Forumbiblioteksboken blev Lysias Tolv tal som gavs ut 1983 i översättning av Bertil Cavallin. Den ser på håll ut som vilken som helst av böckerna i Ellegaard Frederiksens layout, men den är inte trådbunden. När sedan Michael Psellos Bysantinska porträtt och Henry Greens Resa med förhinder anländer 1984 och avslutar serien är det böcker i normalstort format. Ej trådbundna. Ett limmat bokblock gömt mellan hårda pärmar insvept i ett glansigt, illustrerat skyddsomslag som vilken dussinroman som helst. Borta är titellistan, som för att markera att oavsett om de är klassiker eller ej så är alla böcker färskvaror och numera underkastade den gängse realisationsrutinen.

Efter 1984 har förlaget endast repriserat ett urval av de gamla titlarna, oftast i de förfärligaste kartonnage och med pocketböckernas omslagsbilder. Bonnier Agency Group håller före att serien existerade ända fram till 1999, Libris menar att den fortfarande är vid liv. Sant är i vart fall att serienamnet har använts sporadiskt så sent som 2003. Men jag tror inte ens att den mest optimistiskt lagde orkar drömma om en återkomst.

Referenser

Gå till detaljerad bibliografi.

Referenser