Svenskt översättarlexikon - biografiskt uppslagsverk över svenska översättareSvenskt översättarlexikon - biografiskt uppslagsverk över svenska översättare

Göran Björkman, 1860–1923

Foto: Anders Wiklund

Karl Jakob Göran Linus Björkman föddes den 14 augusti 1860 i Hargs socken i Roslagen och var son till kronofogden Knut Fredrik Linus Björkman och Laura Petronella Sundeman. Efter mogenhetsexamen vid Stockholms högre läroverk 1879 fortsatte han studierna vid Uppsala universitet, där han läste språk och estetik och slutligen kom att rikta in sig mot de romanska språken. Han gav under dessa år ut en rad diktsamlingar med uppsaliensiska motiv, såsom Ack, i Arkadien äfven jag har varit! Kungsängsliljor (1883). Debuten som översättare skedde 1884 med två romantiskt-orientalistiska verk: Friedrich von Bodenstedts diktsvit Mirza-Schaffys sånger och François Coppées Österländska berättelser. Dragningen mot det lyriska och det romantiska skulle återkomma.

Björkman fortsatte att sporadiskt verka vid universitetet och disputerade senare, 1894, med en avhandling om den portugisiske skalden Antero de Quental. Hans huvudsakliga yrkesbana blev dock ämbetsmannens. År 1886 tog han tjänst som kammarskrivare på Tullverket och fortsatte därifrån till kommerskollegiet, där han 1912 blev förste aktuarie. Han tjänstgjorde vid Portugals legation och konsulat 1898–1905, vid Greklands generalkonsulat 1906 och som brasiliansk konsul 1909. Göran Björkman var gift med Ebba Johanna Maria Frey, med vilken han fick en son.

Samtidigt som han gjorde ämbetsmannakarriär stod Björkman för en omfattande översättargärning. Han översatte främst poesi – från portugisiska, spanska, italienska, franska och katalanska. I sin avhandling visar han sig vara väl insatt i den portugisiska litterära kontexten, såväl äldre som samtida, och han analyserar de Quentals verk med stöd i flera egna översättningar. Redan 1892 hade han publicerat en samling tolkningar av skalden under titeln Evighetslängtan. Samma år publicerade han översättningar av de portugisiska diktarna Manuel Duarte d’Almeida och António Feijó, som var Björkmans personliga vän. Feijó hade varit en del av den så kallade Coimbra-skolan och var stationerad som diplomat i Stockholm 1893–1917. Själv översatte Feijó Strindbergs Lycko-Pers resa till portugisiska.

År 1894 publicerade Björkman en samlingsvolym med titeln Ur Portugals samtida diktning med översättningar av 40 dikter av lika många författare. Den följdes av en andra samling 1895 och en tredje med titeln Ekon från Portugals parnass (1899). Han gav också ut tre samlingar med dikter ur den spanska samtida diktningen under titeln Genljud från Hesperien (1892, 1895 och 1897). Björkmans urval av diktare var mycket brett, och hans målsättning med diktsamlingarna tycks ha varit att ge de svenska läsarna en introduktion av hela den samtida skaldekonsten i Portugal, Spanien och senare Italien och Brasilien. Många av skalderna fick dock nöja sig med en eller två dikter. År 1896 tilldelades Björkman Kungliga Vetenskapsakademiens Letterstedtska pris för sina tolkningar av spansk och portugisisk lyrik.

Björkman var missnöjd med möjligheterna att publicera översatt poesi i Sverige. I ett brev ställt till Svenska Akademiens ständige sekreterare C.D. af Wirsén 1889 beklagade han sig och undrade om det fortfarande fanns ”några vitterhetsmecenater i vårt land”, något han upplevde att bokförläggarna inte var. Björkman skrev att han hade haft svårt att hitta någon som ville ge ut en volym översatta dikter av Sully Prudhomme. Men snart lyckades han få boken utgiven på Billes bokförlag, och när Prudhomme tilldelades Nobelpriset 1901 gavs den ut i en reviderad andra upplaga. Eftersom Björkman samma år blev knuten till Svenska Akademiens Nobelinstitut som sakkunnig i portugisisk litteratur och Prudhomme var den allra första Nobelpristagaren i litteratur kan man gissa sig till att Wirsén hade uppskattat hans arbete.

Björkman översatte inte bara lyrik utan också en del dramatik, däribland Ett parti schack (1891) av italienaren Giuseppe Giacosa. En annan översättning från samma språk var antologin Italiensk lyrik (1906) med en rad samtida skalder som Gabriele d’Annunzio, Giovanni Pascoli, Ada Negri, Giosue Carducci (som tilldelades Nobelpriset samma år) och Antonio Fogazzaro (som aldrig hann få priset, trots Wirséns ansträngningar). Han gav också ut en samling brasiliansk lyrik 1911.

I sitt arbete som sakkunnig vid Svenska Akademien var Björkman aktiv. Han bistod exempelvis med att ta fram en översättning av Gaspar Núñez de Arce och en redogörelse av William Chapmans författarskap. Med medel från Akademien gjorde Björkman en studieresa till Spanien och Portugal 1904. Av de först utsedda sakkunniga vid Nobelinstitutet var han dock den ende som inte lyckades få fram en pristagare från sitt språkområde. Det skulle dröja ända till 1998 innan en portugis – José Saramago – fick ta emot det eftertraktade priset.

Göran Björkman var löpande verksam som skribent i tidningar och tidskrifter. Han var medlem i Sveriges Författarförening från dess grundande 1893 och därtill ledamot i vittra samfund i Spanien och Katalonien, Portugal, Italien och Brasilien. År 1913 lämnade han Nobelinstitutet och blev invald i det nybildade Samfundet De Nio. Han utsågs där till Samfundets ständige sekreterare, en post han innehade till sin död 1923. Björkman bidrog med översättningar till några årgångar av Samfundets årsbok Vår tid.

Björkman översatte rimmad vers med rimmad vers, vilket var en stor utmaning som han kanske inte alltid bestod, trots uppenbar lyrisk talang och versteknisk förmåga. Med viss sanktion från tidens normer drog han sig inte för att använda så kallad poetisk ordföljd eller svaga rimord utan lyskraft. John Landquist, Björkmans efterträdare i Samfundet de Nio, beskriver i Svenskt biografiskt lexikon föregångarens förmågor, svalt men precist: ”Här och var ojämna, röja B:s poetiska översättningar merendels versifikatorisk förmåga, smak och lyriskt sinne.” Nedan följer ett smakprov på detta i Björkmans översättning av favoriten de Quentals sonett ”Till den heliga jungfrun” (”À Virgem Santíssima”):

En dröm, hvaraf mig alla minnen svika,
blott ej, att den göt ångest i mitt blod,
gjorde, att plötsligt för mitt minne stod
Din blick af godhet och af sorg tillika,

En blick, som icke ville efterfika
skönhetens pris, som ej af ungdomsmod
blott fick sin glans, men där en himmelsk flod
af ljufhet speglades i strömmar rika,

En blick af heligt kval af lycka, danad
blott af förlåtelse en blick af frid
lik dens, som ändad ser sin lefnads strid

Du blida vemodsbild, mitt ledljus blif,
följ mig, hvar än min dunkla stig blir banad,
och låt mig drömma få mitt hela lif!

I Björkmans poetiska stil framskymtar emellanåt ämbetsmannen och protokollföraren i form av ett slags småpräktig okänslighet för måltextens lyriska kvaliteter. Så exempelvis i den snåriga och opåkallat formella tolkningen av Giosue Carduccis dikt ”Oxen” (”Il bove”):

Du fromme oxe, du mitt tycke äger.
En känsla väcker du af kraft och frid,
vare sig öfver slätt, som blånar vid,
du ser med bildstodsmin, som intet säger,

Eller, till plogen förd från gräsmjukt läger,
du under oket främjar mänskans id
och städse lika tålig, lika blid
ej på allt våld ett svar ens öfverväger.

Som framgår är stilnivån idag klart föråldrad. Björkmans insatser som översättare bestod inte heller särskilt länge. Hans stil var anpassad till ett ämbetsmanna-Sverige som, enkelt uttryckt, ännu såg sina lyriska förebilder i Tegnér snarare än i Heidenstam. Som driven introduktör av poesi från det omfattande romanska språkområdet var hans insatser ändå betydande.




Tilldelade översättarpriser

Bibliografi

Gå till detaljerad bibliografi.

Om Göran Björkman

Skrifter av Göran Björkman

Översättningar i bokform

Bidrag

Externa länkar