Svenskt översättarlexikon - biografiskt uppslagsverk över svenska översättareSvenskt översättarlexikon - biografiskt uppslagsverk över svenska översättare

Gallie Åkerhielm, 1907–1968

Foto: Privat

Galli Hoffmann föddes 1907 i Kazan, Ryssland. Föräldrarna var den svensk-tyske bergsingenjören August Hoffmann och hans ryska hustru Lydia, född Popova. Fadern var teknisk ledare för flera bergverk i Ural och blev senare chef för guldgruvedriften i distriktet. Familjen flyttade efter några år till Stockholm. De bosatte sig på Kungsholmen, där farmoderns släkt, Westin, ägde fastigheter. Gallis far dog bara 35 år gammal. Den som nu styrde och ställde var farmodern Nanna. Hon hade övertagit sin avlidne makes pianofabrik och skötte den så bra att hon blev Kunglig hovleverantör och mottog Illis Quorum. Galli kom med tiden att bli mycket lik sin farmor, som i en hyllningsartikel i Idun 1893 beskrevs som ”… en fetlagd gestalt [med] ett muntert jovialiskt ansikte (…) en sprittande ungdomlig liflighet, en själens och kroppens rastlösa energi”.

1928, en vecka efter sin myndighetsdag, gifte sig Galli med den italienske kaptenen och konsuln Arturo Croci och bosatte sig i Rom. Hon stavade nu sitt förnamn Gallie. Förhållandet tog slut 1935 då hon träffade advokaten och författaren Uno Eng (1896−1972). 1936 fick de en dotter och 1937 gifte de sig. Men redan 1941 gifte hon om sig; denna gång med författaren Helge Åkerhielm (1910−1968).

Gallie Åkerhielm, som hade levt ett högborgligt liv med god ekonomi, förlorade sin förmögenhet under 1930-talet. Hon måste försörja sig själv (och ofta sina män). Hon hade lätt för att uttrycka sig både muntligt och i skrift, och uppmuntrad av Uno Eng skrev hon kåserier och sagor som blev publicerade i veckopressen. Om sina år i Rom skrev hon romanen Nygift i Rom 1937. Hon behärskade italienska, tyska, engelska och franska och genom Helge Åkerhielm fick hon kontakt med Hökerbergs förlag. 1938 utkom så hennes första översättning: Ali och Nino av den azeriske författarpseudonymen Kurban Said. Boken hade utkommit 1937 på tyska i Österrike. Förläggaren Lars Hökerberg hade uppenbarligen sinne för vad som skulle bli en evergreen; Ali och Nino läses än idag, nu i Claës Gripenbergs översättning. Men Hökerbergs sinne för vad som skulle kunna bli en evergreen svek honom ibland. 1943 gav han ut en italienare som Åkerhielm översatt. Johannes Edfelt skrev om boken i BLM 1943:2:

Översättningen av ”Den brustna bron” av Rodolfo Bottacchiari har lagts i förfarna händer. Det är bara synd att översättarinnans talang ägnats ett så underhaltigt verk som detta. Denna kärlekshistoria mellan Giorgio Raimondi och Lotte Seidel avser att belysa italiensk och tysk mentalitet. Resultatet har blivit synnerligen magert, banalt och intetsägande: det är bara att med beklagande konstatera faktum.

Gallie Åkerhielm översatte ett tjugotal romaner för Hökerbergs förlag och gick sedan vidare till andra uppdragsgivare. För Rabén & Sjögren översatte hon danska och norska barn- och ungdomsböcker. För vännen Sven-Eric Bergh, som hade Berghs Förlag, översatte hon 1955 den i USA populäre författaren Steve Frazees Spärrade skyar och året därpå spionromanen Fallet Sorge av Hans-Otto Meissner. Det var för övrigt Åkerhielm som låg bakom förlagets slogan ”En Berghbok – en toppbok”. Under 1950- och 60-talen översatte hon främst för B. Wahlströms förlag där det blev cirka 25 titlar. De flesta var så kallad underhållningslitteratur – lättlästa och inte alltför djupsinniga böcker som ofta handlade om romantik och erotik. Bland de mer kända författare hon översatte för B. Wahlströms återfinns Daphne Du Maurier (Dig skall ingen annan äga, 1960), Frank G. Slaughter (Hård vind över Florida, 1969) och Lloyd C. Douglas (Den purpurröda manteln, 1954).

För B. Wahlströms översatte och bearbetade Gallie Åkerhielm också klassiska författares verk som till exempel Émile Zolas Nana 1959. Romanen om kurtisanen Nana fanns då redan i flera svenska översättningar, och följdes snart av Ragnhild Halléns 1962 och Jakob Gunnarssons 1970. Vid en jämförelse mellan Gunnarssons översättning och Åkerhielms framgår det att båda är något förkortade men relativt trogna originalet. Nanas vidriga och vanställande död i koppor beskrivs målande av Åkerhielm, men mildrad av Gunnarsson som nog ville bespara läsarna från det alltför hemska. Att det inom relativt kort tid kom ut nyöversättningar av Nana och andra klassiker kan bero på att verken var fria och översättarna hade dåligt betalt. Det kan ha varit dyrare att köpa över redan översatta titlar från andra förlag.

”Översättning och svensk bearbetning av Gallie och Helge Åkerhielm”, står det i Giacomo Casanovas Memoarer (1956). Den venetianske äventyrarens memoarer är skrivna på franska. Troligen gjordes den åkerhielmska bearbetningen från en redan förkortad fransk eller tysk utgåva. Den gavs ut i en illustrerad lyxupplaga på 688 sidor. Boris Pasternaks Doktor Zjivago (1968) återberättades från David Leans brittiska filmatisering från 1965 och var illustrerad med filmbilder i färg. Gallie Åkerhielm hade troligen inte läst hela originalverket och utgick sannolikt från en förkortad översättning till engelska eller något annat språk. Detsamma gäller Lev Tolstojs Anna Karenina (1968), som ingick i Filmbiblioteket (Kometförlaget). Boken hade filmats två gånger med Greta Garbo i huvudrollen och illustrerades med 20 bilder från film nummer två.

För barn bearbetade Åkerhielm sagor av Bröderna Grimm och H.C. Andersen. Sagorna kom ut som bilderböcker, ofta med undermåliga illustrationer, och då ofta förkortade. De var dock inte fritt återberättade utan trogna Andersens formuleringar. Hela meningar och stycken kunde visserligen strykas i bilderböckerna, men språket var inte mer förenklat i exempelvis Åkerhielms version av Andersens Tummelisa än i Britt G. Hallqvists och Bengt Anderbergs översättningar. Inte heller mildrade Åkerhielm de nästan pedofila inslagen i sagan.

Sammanlagt översatte Gallie Åkerhielm ett sjuttiotal romaner, varav ett fyrtiotal från engelska och omkring femton från danska och norska. Ibland stod enbart Helge Åkerhielm som översättare, men han översatte aldrig den sortens litteratur. Att ange hans namn var ett sätt att hålla kronofogden borta; Gallie Åkerhielm hade stora skatteskulder och sådana drevs ofta in direkt från förlaget.

Hur arbetade då Gallie Åkerhielm? Hon började tidigt om morgnarna och skrev snabbt och slarvigt på sin Halda. Typarmarna hoppade hit och dit och orsakade säkert mången sättare bekymmer. Ibland läste maken Helge originaltexten högt medan Gallie skrev ner översättningen direkt. Det blev bra tolkningar men inte alltid ordagranna. Hon kunde få extra betalt om hon skrev till erotiska scener; framför allt gällde detta romanserien om den lättsinniga Angelique och hennes romantiska eskapader i 1600-talets Frankrike. Författare var paret Serge och Anne Golon som skrev under namnet Sergeanne Golon.

Gallie Åkerhielm var också redaktör för antologier och under en tid redaktionschef på veckotidningen Husmodern. Som journalist arbetade hon bland annat för StockholmsTidningen, Åhlén & Åkerlund och Aller-pressen. Genom Bulls presstjänst hade hon också hjärtespalt i en rad landsortstidningar.

Gallie Åkerhielm skrev även egna barnböcker: ett tjugotal om katten Trisse, en årlig julbok på Åhlén & Åkerlund och på B. Wahlströms ett tiotal om flickan Anna-Lena. Dessutom gjorde hon ett tiotal bilderböcker, till exempel Jugga Jagge och Vagge Vugge (1946) med vännen Ingrid Vang Nyman (som vid denna tid var sammanboende med Åkerhielms exmake Uno Eng) och tillsammans med Lucie Lundberg bland annat Brumbo och stjärnorna (1947). Hon höll också föreläsningar om vett och etikett och samlevnad och författade Konsten att vara värdinna (1948) och Konsten att tjusa mannen (1950). Gallie och Helge Åkerhielm dog 1968 i sviterna av en bilolycka.

Bibliografi

Gå till detaljerad bibliografi.

Översättningar i bokform

Bidrag

Otryckta pjäsöversättningar