Svenskt översättarlexikon - biografiskt uppslagsverk över svenska översättareSvenskt översättarlexikon - biografiskt uppslagsverk över svenska översättare

Gun Bergman, 1916–1971

Foto: Privat

Gunvor Marianne Hagberg föddes den 28 oktober 1916 i Linköping, som dotter till källarmästaren Gustav Robert Hagberg och dennes hustru Ebba Ulrika, född Westerberg. Efter studentexamen i hemstaden kom hon till Stockholm, där hon bland annat arbetade som dansös, på Tipstjänst och på Albert Bonniers förlag. Senare var hon verksam som danspedagog och som film- och modejournalist för Expressen och andra tidningar. Åren 1941–1950 var hon gift med ingenjören Hugo Grut, med vilken hon fick två söner. I ett andra äktenskap med regissören Ingmar Bergman fick hon en tredje son.

Gun Bergmans översättargärning är huvudsakligen förlagd till de sista två decennierna av hennes liv. I början av 1950-talet började hon studera slaviska språk vid Uppsala universitet, där hon snart också licentierade. Samtidigt började hon översätta ryska och jugoslaviska teaterpjäser, företrädesvis för Sveriges Radio – bland annat Lev Tolstojs komedi Upphovet till allt (1954). Det publika genombrottet kom 1960, när Bergmans översättning av den jugoslaviske författaren Ivo Andrićs roman Bron över Drina kom ut på Bonniers. Detta var Bergmans första större utgivna arbete och etablerade henne i ett slag som en framstående översättare. Redan året därpå förlänades Andrić, som förste och ende jugoslav, Nobelpriset i litteratur.

I Gun Bergman fick Andrić en kongenial översättare, något han själv tycks ha varit väl medveten om. I ett brev kort efter att han tilldelats Nobelpriset tackade Andrić för Bergmans utmärkta översättningar, vilka, menade han, hade bidragit till den framgång som hans böcker haft i Sverige. Bergman visar stor känslighet för språkets nyanser och följer troget originaltextens stilnivå. Andrićs berättelser kan vara narratologiskt krävande: den till synes allvetande berättaren skiftar nästan omärkligt mellan olika synvinklar, allt medan ordförrådet och meningsbyggnaden anpassas till olika personers bakgrund och situationens känsloläge. De diskret genomförda perspektivskiftningarna ställer höga krav på översättarens textanalytiska förmåga. En annan komplikation är att Andrićs berättelser ofta utspelar sig i historiska miljöer, där dialektala och arkaiserande ord bidrar till gestaltningen, vilket kräver djupa kulturhistoriska kunskaper hos översättaren. Gun Bergman mötte dessa utmaningar anmärkningsvärt väl: hon fångade betydelseglidningar i källtexten och återgav dem på ett okonstlat sätt utan att ge avkall på precisionen.

Först efter att översättningen av Bron över Drina hade blivit en kritiker- och försäljningsframgång i Sverige kontaktade Gun Bergman författaren brevledes. Detta blev början på ett fruktbart samarbete och en varm vänskap med författaren och hans hustru Milica. Bergman fungerade som en förbindelselänk mellan Andrić och Georg Svensson på Bonniers, särskilt vid planeringen av utgivningen. Efter framgångarna med den första översättningen ville Svensson upprätthålla intresset för författarskapet genom att ge ut en bok per år; sålunda kom den andra romanen, Konsulerna, redan hösten 1961, kort innan Nobelpriset tillkännagavs. Andrić å sin sida uttryckte fullt förtroende för Bergman och hoppades att hon skulle bli ”en ny Alfred Jensen”, det vill säga en introduktör av sydslavisk litteratur i Skandinavien. När konkurrens om rätten att översätta Andrić till svenska uppstod mellan Bergman och Torsten Sjöfors, skrev Andrić till Bergman att det för honom ”existerar endast en förläggare i Sverige, och det är Bonniers, och endast en översättare, och det är ni”.

Parallellt med översättarverksamheten ägnade sig Gun Bergman åt akademisk forskning och undervisning. Under 1950- och 1960-talet var hon periodvis anställd vid de slaviska institutionerna i Uppsala och Stockholm, och hon undervisade i bl.a. serbokroatiska, fornkyrkoslaviska och ryska. Hon erhöll flera stipendier för studier i Sovjetunionen och Jugoslavien. Erfarenheterna från översättningsarbetet kan spåras även i Gun Bergmans akademiska verksamhet. Doktorsavhandlingen från 1964 är en utgåva av ett ryskt manuskript från Uppsala universitetsbiblioteks samlingar: en avskrift av Melusinasagan, vars ursprung är fransk men som kommit till ryska genom översättningar mellan flera språk. Ett avslutande avsnitt ägnas översättningstekniken, då närmast från polska till ryska, och Bergman uppmärksammar här bland annat hur kulturella referenser förändrats eller avlägsnats, hur ordval ibland anpassats och andra gånger missförståtts. I ett annat akademiskt arbete studerade hon användningen av turkiska låneord i Ivo Andrićs verk. Frågeställningen är ytterst relevant och uppenbarligen framfödd ur hennes översättarverksamhet.

När Gun Bergman 1962 erhöll Svenska Akademiens översättarpris var hon huvudsakligen känd som översättare av Andrićs prosaverk. Under de efterföljande åren skulle hon emellertid söka sig till andra språk och genrer. Hennes breda språkkompetens märks i de lyriktolkningar hon nu gjorde, ofta i samarbete med andra, där urvalet vittnar om hennes bredd: det var sengalesen Léopold Sédar Senghors Elegier (1969), den bulgariska poeten Elisaveta Bagrjanas Livet jag ville göra till dikt (1970), den serbiske poeten Vasko Popas Den ena benknotan till den andra (1972) och De underbara vapnen (1975) av den martiniquisk-franske poeten Aimé Césaire. Tre av dessa samlingar gjordes i samarbete med Artur Lundkvist och en (Bagrjanas) tillsammans med Carin Davidsson. De tre förstnämnda publicerades i Bonniers serie Röster, den sista i FiB:s lyrikklubb. I samtliga fall var Artur Lundkvist involverad i tillkomstprocessen, antingen som medöversättare eller författare av förord. Bergman själv menade att Lundkvist hade lärt henne att översätta lyrik. Lundkvist har dock uppgivit att hans ingrepp vid översättningarna från de slaviska språken huvudsakligen begränsade sig till slutgranskning; tolkningen av de två lyrikvolymerna från franska tycks däremot ha varit mer av ett lagarbete. I förordet till Popa-samlingen skrev Artur Lundkvist något mer utförligt om arbetsfördelningen mellan honom och Bergman:

Förtjänsten av denna samling tolkningar tillkommer så gott som uteslutande Gun Bergman. Hon valde dem ur hela Vasko Popas produktion och översatte dem direkt från serbokroatiskan. I den ringa mån jag bidragit till utformningen av dem har jag som regel stött mig på franska och engelska versioner. Det var ett nöje och en stimulans att samarbeta med Gun Bergman, hon var både samvetsgrann och fantasifull, lika mycket meddiktare som filolog.

Medan kritikerkåren var enhälligt positiv till prosaöversättningarna, fick dikttolkningarna mer blandade omdömen. Sålunda skrev Gunnar Harding i en anmälan av Bagrjanas bok att översättningen, så vitt han kunde bedöma, var kompetent gjord, men att den inte nådde fram: recensenten blev inte särskilt gripen. Slavisten Nils Åke Nilsson, själv en betydande introduktör av slavisk litteratur till svenska, var dock berömmande i sin recension av Popa-volymen: han betonade betydelsen av att en av de viktigaste jugoslaviska poeterna nu hade blivit tolkad till svenska och berömde Bergmans ”känsliga handlag med språket”.

Gun Bergman betonade ofta att hennes val av texter vanligen styrdes av lustprincipen. Tillfrågad i en intervju om vem som bestämmer vad som översätts menade hon att uppdragsgivaren – framförallt förlagen och Sveriges Radio – hade slutordet, men att de enligt henne brukade vara lyhörda. Hon betonade också det ansvar som hon kände vid urvalet av verk från mindre kända språkområden. När intervjuaren påpekade att hon verkar ha ett ovanligt harmoniskt förhållande till sitt arbete, något som stämde illa överens med hans föreställning om den ”frustrerade och underbetalda översättaren”, svarade Bergman:

Ja, du förstår, jag är en ren lustöversättare. Jag tycker det är så oerhört roligt. Och annars skulle det nog inte gå. Några försörjningssynpunkter kan man över huvud taget inte lägga på det. Man måste betrakta det som ett stort nöje. Det är ett slags konstnärlig verksamhet som man gör för att det är en stor tillfredsställelse.

På frågan om hur hon valde sina översättningar svarade Bergman att en förutsättning var ”ett personligt förhållande” till verket. Bilden bekräftas också av Andrić, som i en intervju berättar att Gun Bergman tidigt förklarat för honom att hon endast tänkte översätta de av hans verk hon gillade. I både brev och intervjuer underströk Gun Bergman att hon strävade efter att följa originalet mycket nära. I hennes reflektioner över översättarens belägenhet framskymtar en nästan överraskande optimism och tilltro till uttolkarens förmåga att finna ekvivalenta uttryck på målspråket. På en fråga om det finns några ”oöversättbara hemligheter i det främmande språket” svarade Bergman nekande, övertygad om ett det alltid finns ”ett riktigt motsvarande uttryck”.

Med tiden blev Gun Bergman en god Jugoslavienkännare. Detta märks inte minst i en initierad guidebok om Jugoslavien, som kom ut 1971. Vissa av hennes insatser som kulturförmedlare är något osynliga. Av korrespondens bevarad i Sveriges Radios arkiv framgår att hon ibland anlitades som hjälp vid bedömningen av jugoslaviska pjäser. Av bevarad brevväxling mellan Gun Bergman och Ivo Andrić framgår att Ingmar Bergman bad sin tidigare hustru att rekommendera jugoslaviska pjäser som kunde spelas på Dramaten, men av allt att döma förverkligades inte de planerna. Gun Bergman lämnade avtryck även i sin tidigare makes filmiska skapande. Hon ska exempelvis ha introducerat honom till den moderna franska filmen och givit honom grundidén till komedin Kvinnors väntan (1952). I sin självbiografiska bok Laterna magica menade Ingmar Bergman att Gun stått som förebild för flera starka kvinnor i hans filmer.

Gun Bergman rycktes plötsligt bort i en trafikolycka i Jugoslavien 1971. Bakom sig efterlämnade hon ett antal påbörjade översättningar, bland dem en brett upplagd antologi över samtida jugoslavisk poesi. Mycket tyder på att hon hade för avsikt att ta sig an den kroatiske författaren Miroslav Krležas verk; beklagligt nog hann hon endast redigera och översätta delar av samlingen Begravning i Teresienburg och andra noveller, utgiven i Panache-serien 1971. Artur Lundkvist skrev i dödsrunan över Bergman att det alltid var ”ett nöje att möta hennes entusiasm och känsliga öppenhet i förening med hennes lärdom och skicklighet”.




Tilldelade översättarpriser

Bibliografi

Gå till detaljerad bibliografi.

Om Gun Bergman

Skrifter av Gun Bergman

Översättningar i bokform

Bidrag

Otryckta pjäsöversättningar