Svenskt översättarlexikon - biografiskt uppslagsverk över svenska översättareSvenskt översättarlexikon - biografiskt uppslagsverk över svenska översättare

Gunnar Ekelöf, 1907–1968

Foto: Berndt Klyvare
Foto: Berndt Klyvare

Gunnar Ekelöf var författare, kritiker och översättare. Han föddes 15 september 1907 i Stockholm. Föräldrar: fondmäklaren Johan Gerhard Ekelöf och hans maka Valborg Charlotta, född von Hedenberg. Gift 1) med Gunnel Cecilia Bergström (1932–1934), 2) med Gunhild (Nun), född Flodquist (1943-1951) och 3) med Ingrid (Nini), född Flodquist (1952–1968). Studentexamen 1926. Universitetsstudier i Uppsala och London. Medlem av Svenska Akademien 1958. Han avled den 16 mars 1968 i Sigtuna.

Gunnar Ekelöf debuterade vid 24 års ålder hösten 1931 både som poet och som översättare, det senare i tidskriften Fönstret med tolkningar av ett par texter av den franske surrealistpoeten Robert Desnos, och som lyriker med dikten ”Oktoberspegel”, som infördes i det första numret av tidskriften Spektrum i vars redaktion han själv ingick.

Debutdikten har en viss surrealistisk prägel. Den arten av nära förbindelse mellan diktande och översättarverksamhet visade sig alltså från första stund, och den skulle bestå till hans skrivmaskin tystnade. Det mesta av det han översatte var texter av författare som han värdesatte och tog intryck av; några betecknade han som ”valfrändskaper”.

Också Ekelöfs bokdebut 1932 var dubbel. Den skedde med Sent på jorden, diktboken som skulle visa sig bli en vattendelare i svensk poesi, och med Falskmyntarna, det vill säga en översättning av André Gides roman Les faux-monnayeurs. Båda böckerna utkom på Spektrums förlag.

År 1933 utgav han – likaledes på Spektrum – den koncentrerade lilla introduktions- och tolkningsvolymen Fransk surrealism och samma år på Ringförlaget (Stockholm) två tunna översättningsböcker: ett litet urval Proustnoveller under titeln Kärleken och döden och Brott i San Fransisco, en kortroman av fransmannen Luc Durtain. Året därpå följde inte bara diktsamlingen Dedikation utan också antologin Hundra år modern fransk dikt, båda på Bonniers, från och med nu poetens huvudförlag.

När Ekelöf etablerade sig som yrkesförfattare, gjorde han det alltså på bred front, efter mönster av de kontinentala författare som han introducerade och översatte. Etableringen skedde av nödtvång, sedan hans betydande arv efter fadern fördunstat. Ändå är det tydligt att det han slog mynt av var sina egna, genuina intressen. Nästan allt han publicerade i form av översättningar var sådant som han uppmärksammat av litterära skäl, verk av författare som han satte högt och i många fall lärde och inspirerades av. Det han översatte hade han i regel själv letat fram – han översatte sällan eller aldrig på beställning. Till betydande del bestod hans publicistiska framgångar i hans breda register, inte minst hans beläsenhet i utländsk litteratur vilken han översatte och presenterade för den läsande allmänheten. Ett andra skäl är att han inte heller som översättare slarvade ifrån sig. Det förbjöd honom han litterära samvete, hans språkkunskaper och hans stilkänsla.

Ekelöfs lust att tolka kan till och med ha varit primär och det egna skrivandet en följd av de första tolkningsförsöken. Redan under gymnasietiden hade hans intresse väckts för den sufiske poeten Ibn al-ʻArabī, liksom av den senromerske poeten och sedeskildraren Petronius. Efter studentexamen träffade han i Paris på texter av Robert Desnos, som också skulle fängsla och påverka honom och bli något av en livslång följeslagare. Han blev sin litterära slagrutas tidiga utslag trogen, försökte hellre bredda vad han påbörjat än ge sig in på nya områden. Han hade gjort upptäckter i antiken och medeltiden, liksom i den nyare litteraturen från Baudelaire och symbolismen till surrealismen. Och med det lät han sig i stort sett nöja.

Efter 1934, då Hundra år modern fransk dikt utkom, fortsatte han att publicera enstaka lyriska tolkningar. Men till skillnad från sina generationskamrater Erik Blomberg och Johannes Edfelt lyckades han under lång tid därefter inte samla sina översättningar för utgivning i bokform. Hans nästa volym lyriska tolkningar, Valfrändskaper, lät vänta på sig till 1960. Det var i gengäld en ovanligt genomarbetad och sovrad samling, som av recensenter och andra bemöttes med den största respekt. Få anade att en första ritning till boken förelegat så tidigt som 1945, då till och med ett kontrakt med Bonniers hade skrivits.

Att Ekelöfs främsta insats som översättare står att finna inom lyriken är inte förvånande. Men poeter är inte sällan också framstående prosaöversättare. Ekelöf är i det fallet inget undantag: hans prosaöversättningar står knappast dikttolkningarna efter. Det sammanhänger med att han i början av sin diktarbana också prövade prosan och hade planer på att skriva romaner. Hans tolkningar av framstående franska författare som Charles Baudelaire, Stéphane Mallarmé, André Gide, Marcel Proust och Guillaume Apollinaire ingick inte bara i det yrkesval han gjort. Översättningen av Gides Falskmyntarna 1932 – en lysande prestation av en bara 25-årig debutant – var också en gärning i takt med hans egna författarplaner. Detsamma gäller översättningarna av särskilt Proust och den mångsidige modernistiske pionjären Apollinaire. Men inte heller dem utgav han i samlad form, bortsett alltså från den lilla Proustvolymen år 1933. Först 1957 lyckades han få med några av dem i den av honom själv och Östen Sjöstrand redigerade antologin Berömda franska berättare.

Den subtila och lyriska prosan i Prousts debutbok från 1896, Les plaisirs et les jours, tycks ha varit ett av hans stilideal. De båda första volymerna av A la recherche du temps perdu hade utkommit i svensk översättning 1930. Efter det andra världskriget, sedan Ekelöf åter besökt Paris, förnyades hans Proustintresse och han lyckades övertala Bonniers att satsa på en utgivning av hela romanverket, nu i hans tolkning. En överenskommelse träffades också, men arbetet kom aldrig igång.

Först 1964 utkom på Bonniers den första delen av På spaning efter den tid som flytt i nyöversättning, men utförd av Gunnel Vallquist. Att det var just hon som trädde i Ekelöfs ställe ter sig logiskt med tanke på att hon 1957, då Ekelöfs översättning från 1944 av André Malraux roman L’Espoir (Förtvivla ej!) skulle utges på nytt, hade fått förtroendet att komplettera den med partier som av utrymmesskäl hade utelämnats i den tidigare utgåvan.

Det lyckosamma genomförandet av Malrauxöversättningen 1943–1944 låg sannolikt bakom Ekelöfs tanke att snabbt kunna utföra också den stora Proustöversättningen. Säkert räknade han också med att få viss hjälp av sin hustru Gunhild (Nun), som före kriget varit bosatt i Paris och var franskkunnig; de hade gift sig 1943. Ett par andra översättningsprojekt från samma tid genomfördes dock: det ena en översättning av Gustave Flauberts utsökta ungdomsroman Novembre, i vilken Nun Ekelöf står som medöversättare, det andra en översättning av Antoine de Saint-Exupérys roman Courrier sud, svensk titel Postflyg syd. Också den skulle översättas i samarbete; arbetet utfördes ändå av Gunnar Ekelöf ensam åren 1945–1948. Översättningen publicerades emellertid inte förrän 1960. I gengäld har den utkommit i flera upplagor.

Flera av Ekelöfs översättningsprojekt drog alltså ut på tiden, och några lyckades han aldrig förverkliga. Två av dem gällde de båda franska författare som vid sidan av Proust kanske betytt mest för honom: Rimbaud och Apollinaire. Då undertecknad var honom behjälplig med sammanställningen av Valfrändskaper förklarade han att Rimbaud inte skulle ingå där, eftersom han dels med tiden kommit att känna sig ganska främmande för denne, dels kunde tänka sig att ägna honom en särskild volym. Det visade sig vara en mer än tjugo år gammal plan. Den sköts alltså ännu en gång på framtiden och kunde förverkligas först postumt genom undertecknads försorg 1973.

Inte heller sina tidiga tolkningar av ett par viktiga Eliotdikter ville Ekelöf låta ingå i Valfrändskaper, eftersom han trots sitt intresse för Eliots diktning inte kände sig befryndad med dennes hållningar. Nelly Sachs utgör något av ett parallellfall: tolkningarna i den tvåspråkiga samlingen Glühende RätselGlödande gåtor (1966) tillkom nog som ett svar på den beundran den tyska diktarinnan visat hans egen diktning genom att tidigt översätta honom. Den ömsesidiga respekten var i alla händelser stor.

Ekelöf var alltså verksam som översättare in i det sista, och han var det på ett sätt som gör det svårt för att inte säga omöjligt att skilja hans tolkande verksamhet från den subjektivt skapande. Så till exempel ingår i Vägvisare till underjorden (1967) två dikter – ”De två gånger två gatsoparna” och ”Merope” – som till dels är översättningar. Samlingen inleds för övrigt av en tvårading översatt efter Leonardo da Vinci.

Utsträckt över drygt tre decennier kan Gunnar Ekelöfs översättargärning te sig en smula gles. Samlad skulle den ändå fylla flera volymer, och i Bonnierutgåvan av hans Skrifter upptar den ett helt band, det femte, som trots att romanöversättningarna är representerade endast av utdrag omfattar drygt femhundra sidor. Inriktningen mot den franska litteraturen från Baudelaire och framåt ger hans översättningsverksamhet enhetlighet och tyngd. Men det som gör den speciell är att den bär hans personlighets starka prägel, oavsett vilket språk han har utgått ifrån.




Tilldelade översättarpriser

Bibliografi

Gå till detaljerad bibliografi.

Om Gunnar Ekelöf

Skrifter av Gunnar Ekelöf

Översättningar i bokform

Bidrag