Gustaf Eriksson, 1789–1865

Foto: SBL

Gustaf Eriksson föddes den 4 augusti 1789 i Marstrand som son till kirurgen Adolph Ericsson och Justina Günther. Efter trivialskola i Marstrand och några år med privat undervisning fortsatte Eriksson sin skolgång vid trivialskolan i Norrköping, där fadern var stadskirurg. År 1805 skrev han in sig vid Åbo akademi för att även han läsa medicin. Studierna fick dock avbrytas då krigsåren kom emellan. Eriksson tjänstgjorde som militärläkare under fälttåget i Norge 1808−1809 och sedan vid Upplands regemente. I Uppsala tog han också upp sina studier. Han blev medicine doktor där 1817, året därpå ledamot av Sundhetskollegium och 1819 stadsfysikus (stadsläkare) i Norrköping. År 1824 erhöll han professors titel.

Erikssons stora intresse vid sidan om medicinen var litteratur och tryckeriverksamhet. Med läkarkollegorna Johan Gabriel Collin och Johan Olof Lagberg drev han boktryckeriet Collin & Co i Mariefred 1825−1828, därefter i Norrköping.  Åren 1831−1833 var han ensam ägare. Eriksson försåg tryckeriet med egna översättningar från tyska, engelska och franska och var mycket snabb i att introducera aktuell skönlitteratur, även dramatik. År 1825 kom hans översättning av Lessings Emilia Galotti, fyra år efter Christian Eric Fahlcrantz version; 1826 en volym med två stycken av Goethe, Stor-Cophta och Egmont, under titeln Theater. Eriksson hade troligen räknat med en mer omfattande Goethe-utgivning och angav volymen som nummer 1 i en tänkt serie, men någon ytterligare del kom inte.

Till Erikssons första översättningar hör ett omfattande arbete av Jeanne Louise Henriette Campan, Anteckningar rörande Drottning Marie Antoinettes af Frankrike och Navarra enskilda lefnad. Verket kom ut i fyra delar 1825–1828, bara några år efter det franska originalet. Eriksson arbetade här tillsammans med Collin och med Lagbergs hustru Sofia. Parallellt översatte han Narcisse-Achille de Salvandys succéroman om Spanien under Napoleon, Don Alonso, ou L'Espagne, histoire contemporaine, utkommen i Paris 1824. Redan 1826 var han färdig med den första av fem delar av Don Alonso eller Spanien – en berättelse ur den närvarande tiden.

Eriksson utelämnade medvetet översättarnamnet på sina skönlitterära översättningar men var tydlig med sitt namn när det gällde medicinsk facklitteratur. Principiellt ansåg han visserligen att facklitteratur skulle läsas på originalspråken; översättningar var onödiga, till och med av ondo. Men det fanns undantag. År 1827 tryckte förlaget hans översättning av Carl Hinrik Dzondis En ny och säker Curmethod för Den Veneriska Sjukdomen i alla dess former. Här anges också tydligt ”på Swenska utgifwen af G. Eriksson. Phil. & Med. Dr och Prof.”. Han översatte även ett omfattande arbete i kyrkohistoria av August Neander från tyska, men här utan att sätta ut sitt namn.

Eriksson kämpade som tryckeri- och förlagsägare med att få verksamheten att gå ihop ekonomiskt. I ett längre perspektiv hoppades han få resurser för utgivning av svensk originallitteratur –  det hade högre kulturellt anseende. I detta kom Walter Scotts populära romaner väl till pass. Collin & Co höll sig framme i den konkurrens om Scott som uppstått i den svenska förlagsvärlden och kunde 1825 ge ut den första i serien Värdshusvärdens berättelser, Den svarte dvärgen, och fortsatte med ett par titlar året därpå. Vem som översatte är inte känt. De första Scottöversättningar där Erikssons namn var utsatt var Abboten och Nigels äfventyr, utgivna 1826−1827. Den senare blev samma år utgiven även av Zacharias Hæggström i översättning av Jacob Ekelund. Året därefter, 1828, kom en krock med Lars Arnell då Eriksson gav ut Scotts Canongatans krönika samtidigt som Arnell översatte Canongates krönika, också den för Zacharias Hæggström. Båda recenserades i Stockholms-Posten som kunde rekommendera inköp av Canongatan som var billigare. När Boktryckare-societeten gjorde ett försök att styra upp bokutgivningen i landet för att undvika kollisioner av det här slaget var Eriksson en av flera som irriterade sig. Inte heller att Per Georg Scheutz planerade en omfattande översättning av ”alla W. Scotts Romaner, födda som ofödda” påverkade honom det minsta, vilket han förklarade i ett brev till Lorenzo Hammarsköld.

En annan översättning med medeltida ämne var Karl Wilhelm Ferdinand von Funcks Taflor ur korstågens tid i tre delar 1827–1829. Eriksson var också väl orienterad i den europeiska skönlitteratur som gestaltade samtidens idéer. Han översatte Jean Pauls stora bildningsroman Titan (1827–1829), en högromantisk och samtidigt kritisk gestaltning av världen omkring 1800 och Erikssons största insats som översättare. Bland personerna runt romanhjälten Albano figurerar den destruktive esteten Roquairol, vars liv slutar i ett dramatiskt iscensatt självmord:

Stjernorna sågo på honom, stormvindarna talade till honom – fröjderna gingo bredvid honom, men buro furiemasquerna nu på ansigtena – ur himmelen grep en arm ner, ur helfvetet grep en arm uppåt, och bägge ville fatta i honom för att slita honom itu.

År 1832 bosatte sig Eriksson utanför Norrköping. Han sålde tryckeriet till bokhandlaren Abraham Bohlin, förlagets lager erbjöds 1837 till Per Magnus Lindh i Örebro. Han tog upp sin gamla profession, vistades en tid som läkare i Jönköping men återvände 1838 till sin förra stadsläkartjänst i Norrköping. Översättningarna gav han ändå inte upp helt. År 1834 kom ytterligare en översättning från franska, George Sands Lavinia i samarbete med O.V. Ringborg.

Eriksson hade en fallenhet för mångsyssleri och ägnade sig även åt journalistik. Åren 1844–1845 var han utgivare av Östgöta Correspondenten. I korrespondensen med framförallt Abraham Bohlin och Lindhs förlagshus återkom han med förslag på översättningsprojekt. Till hans favoriter hörde Chateaubriand, hos vilken han kände igen sin egen starka konservatism. Eriksson gick bort i Norrköping den 15 februari 1865.