Svenskt översättarlexikon - biografiskt uppslagsverk över svenska översättareSvenskt översättarlexikon - biografiskt uppslagsverk över svenska översättare

Hans Levander, 1914–2012

Foto: Privat.
Foto: Privat.

Hans Levander föddes den 21 september 1914 i Stockholm och gick bort den 13 mars 2012. Fadern Arvid Levander var stadsfogde och modern hette Greta, född Thorstenson och fick två barn utöver sonen Hans. Fadern gick bort tidigt, varför Hans redan som ung fick hjälpa till i hemmet. Han tog studenten 1932 på Nya Elementarskolan i de gamla Klarakvarteren och började därefter att studera litteraturhistoria och nordiska språk vid Stockholms högskola, där han efter några år avlade doktorsgraden med avhandlingen Sensitiva amorosa. Ola Hanssons ungdomsverk och dess betydelse för åttiotalets litterära brytningar (1944). Samtidigt började han arbeta som lektör åt Bonniers. Åren 1942–1970 var han anställd vid förlagets lexikonredaktion. Jämsides inledde han en bana som frilansskribent, litteraturkritiker, översättare och introduktör av framförallt tysk, rysk, engelsk och fransk litteratur i Sverige. Han utgav tre skönlitterära verk: novellsamlingarna Näckrossjön (1951) och Historier kring ett timglas (1991), samt romanen Fridlyst park (1956). År 1942 gifte han sig med Marianne, född Müller, som var lärare i engelska och franska. De var under hela livet bosatta i centrala Stockholm, där de tillsammans fick fyra barn.

På 1940-talet påbörjade Levander sin livslånga verksamhet som pedagogiskt sinnad litteratör med ett brett litterärt kunnande. De första översättningarna gjordes tillsammans med hustrun Marianne, med vilken han delade sitt stora intresse för språk och litteratur. År 1944 utkom Storstadsbarn av Léon Frapié. Samarbetet återupptogs två gånger längre fram, dels med Den galne invaliden och andra berättelser (1957) av Achim von Arnim, utgiven i Tidens tyska klassiker, dels med den i skolorna ofta använda Vem är vem i världslitteraturen (1998) av Rosemary Goring. Den översattes och bearbetades av Marianne och redigerades och kompletterades av Hans. Själv hade han redan 1992 publicerat ett verk på liknande tema, Vem är vem i böckernas värld.

Hans Levander fick ofta i uppdrag att skriva inledningar, kommentarer och noter, såväl till egna översättningar som andras. Han författade även flera renodlade monografier om författare som Hjalmar Bergman, Fjodor Dostojevskij, Nikolaj Gogol, Hermann Hesse, Thomas Mann och Anton Tjechov. En av dessa författare översatte han också: Hermann Hesse. Redan på 1930-talet hade Levander upptäckt Hesses författarskap och skulle senare ägna honom tre översättningar och två monografier, den sista med titeln Hermann Hesse − En outsiders väg (1983). Titelvalet kan sägas återspegla ett i Levanders egna litterära verk genomgående tema av ensamhet och den iakttagande flanörens blick. Levander fick också svara för den betydelsefulla essän om svensk Hessereception i verket Hermann Hesses weltweite Wirkung (1977), utgiven i Tyskland av Suhrkamp.

Levander hyste en särskild förkärlek för 1800-talets litteratur, vilket inte bara märktes i hans författarbiografier utan också till viss del i hans val av översättningar −  bland annat översatte han Balzacs Kusin Bette (1972). I boken Tur och retur 1800-talet samlade Levander ett antal artiklar från tre decennier ur dagspressen, bland annat om Balzac, Dickens, Ibsen och Wilde. Bland de mer moderna författarna han översatte återfanns Franz Kafka, Elias Canetti och Botho Strauss. Hans kanske språkligt sett mest avancerade översättning var Lautréamonts Maldorors sånger (1968), som även den i vanlig ordning försågs med en fyllig introduktion.

Levander skulle ägna viss tid åt August Strindbergs författarskap – både som litteraturvetare och översättare. Hans översättning från franska av En dåres försvarstal (1976) var försedd med noter och efterskrift och skulle sedermera ingå i nationalupplagan av Strindbergs Samlade verk. Översättningen var den första som utgick från Strindbergs franska originalmanus, det så kallade Oslomanuskriptet som förvärvats av Edvard Munch och senare 1973 återfunnits i ett kassaskåp på Oslo universitet. Därmed klarnade den brokiga historien kring verket, som tidigare översatts till svenska utifrån den språkligt rättade franska texten från 1895 av bland andra John Landquist (1914; reviderad 1925 av Erik Staaff) och Tage Aurell (1962). I sin egen översättning lät Levander sig i viss mån inspireras av sina föregångare, särskilt när det gällde att hitta en jämvikt mellan det ålderdomligare och det modernare – det förra företrätt av Landquist, det senare av Aurell – och samtidigt lyckas framalstra en läslig ”strindbergsk” svenska. Problemet att översätta en text skriven för över hundra år sedan var för Levander uppenbart. Det underlättades inte heller av att Strindbergs franska var långt ifrån perfekt. Levanders version ter sig i jämförelse med Landquists och Aurells och rakare och mest modern i sin språkdräkt:

Assis à ma table, la plume en main, je tombai, terrassé par par un accès de fièvre. Depuis quinze ans, aucune maladie sérieuse ne m’ayant atteint, je me frappai de cet accident si inopportunément survenu: non que j’eusse la peur de mourir, il s’en fallait qu’elle me prît, mais parvenu à trente-huit ans, au terme d’une carrière tapageuse, sans avoir dit mon dernier mot, sans avoir accompli tous mes vœux de jeunesse, fourni de plans pour l’avenir, ce dénouement précipité n’était point pour me plaire.

Som jag sitter vid mitt skrivbord, med pennan i handen, svimmar jag. Jag hade fått ett häftigt feberanfall. På femton år hade jag inte varit allvarsamt sjuk och blev därför illa berörd av detta oväntade slag. Icke som om jag fruktade att dö, långt därifrån, men vid en ålder av blott trettioåtta år, utan att efter en stormig bana ännu ha sagt mitt sista ord, utan att ha förverkligat alla mina ungdoms drömmar, fylld av planer för framtiden, kände jag mig inte tilltalad av utsikten till ett plötsligt slut just nu. (Landquist, 1914)

Jag satt vid mitt skrivbord, med pennan i hand, när jag föll samman i ett feberanfall. Sedan femton år tillbaka hade jag inte varit allvarligt sjuk och därför förbryllade mig händelsen, som kom så olägligt: inte för att jag var rädd för att dö, det skulle mer till, men vid trettioåtta års ålder, efter en stormig bana, utan att ha sagt mitt sista ord, utan att ha uppfyllt alla min ungdoms löften, och med planer för framtiden var jag alls inte förtjust i denna brådstörtade upplösning. (Aurell, 1962)

Som jag satt vid mitt bord med pennan i hand, drabbade mig ett feberanfall som ett åskslag. Då jag inte varit allvarligt sjuk på femton år, tog jag illa vid mig av händelsen, som inföll olägligt; inte för att jag fruktade döden, långt därifrån, men efter att vid trettioåtta års ålder ha nått slutet på en stormig bana utan att ha sagt mitt sista ord, utan att ha infriat alla ungdomslöften, fylld av planer för framtiden, var jag knappast förtjust över det inträffade. (Levander, 1976)

En direkt stil som inte ska förvilla läsaren är möjligen betecknande för Levanders litterära gärning överlag, som i mångt och mycket tycks ha haft till uppgift att ”orientera” läsaren, som han själv uttryckte det i Tur och retur 1800-talet. Detta vägledande och pedagogiska drag hos Levander var ständigt återkommande. I översättningssammanhanget blev det kanske tydligast i den rika inledningen till hans översättning av den tyska folkboken om Faust från 1587: Historien om Doktor Johann Faustus (1981), där han inte bara har velat undvika en alldeles för ålderdomlig svensk textgestaltning, utan även grundtextens egendomliga grammatik och krångliga syntax:

Översättaren har med andra ord ibland tvingats till en viss frihet, i klarhetens och läsbarhetens intresse. Att bevara bokens långa, tunga, grammatikaliskt ofta otympliga meningar hade varit orimligt. För att ändå ge en viss föreställning om bokens ålderdomliga egenart har jag, delvis i anslutning till äldre svenska bibelöversättningar, prövat en varsamt arkaiserande framställning med många ”icke” och ”hurusom” och ”ävenledes” utan att dock våga gå för långt i den riktningen med tanke på nyare generationers obekantskap med Bibeln och Bibelns stil.

Avsnittet är talande för Levanders vilja att låta läsaren möta den litteratur som han så ivrigt vurmade för.

Bibliografi

Gå till detaljerad bibliografi.

Översättningar i bokform