Svenskt översättarlexikon - biografiskt uppslagsverk över svenska översättareSvenskt översättarlexikon - biografiskt uppslagsverk över svenska översättare

Harald Johnsson, 1886–1936

Foto: KB

Karl Olof Harald Johnsson föddes den 22 juli 1886 i Östra Broby socken, Kristianstads län. Fadern Olof var garveridirektör, modern Bengta var född Andersdotter.  Efter avlagd studentexamen i Kristianstad 1904 fortsatte Johnsson till Lunds universitet, där han studerade fram till 1908. Åren 1907–1910 var han medarbetare i Lunds Dagblad och andra tidningar och framträdde samtidigt som författare. Omkring 1910 torde han ha flyttat till Stockholm, där han kom att verka som litterär rådgivare hos Åhlén & Åkerlund och Nordiska förlaget, efter 1913 hos A.B. Dahlbergs förlag. Efter ett kort gästspel på Skandinavisk filmcentral 1919–1920 verkade han som fri författare och översättare.

Harald Johnsson framträdde först som lyriker och stämningsdiktare, men framgångarna kom med den underhållande prosan, i förstone med ett par historiska skildringar av Göingebygden. Vid 1910-talets mitt tog författarskapet en ny vändning, vilket kan kopplas till förläggaren Olof Dahlberg. Denne hade arbetat med Johnsson på Nordiska förlagt och Åhlén & Åkerlund. När han 1913 startade egen förlagsverksamhet gjorde han en medveten satsning på billig underhållningslitteratur. Harald Johnsson kom att bli en av förlagets mest produktiva författare och skrev nu en lång rad detektivromaner, ofta knappt hundra sidor långa och saluförda inom ramarna för förlagets serie av 25-öreshäften. Han skrev under pseudonymen Robinson Wilkins, som också var namnet på romanernas berättare. De första fyra åren (1915–1918) skrev han inte mindre än 28 titlar om privatdetektiven Fred Hellington, som blivit fil.dr. på en avhandling om Shakespeare men i fortsättningen använder sin analyseringsförmåga som Sherlock Holmes-epigon för att slippa ”den törnbeströdda akademiska världen”. Till den geniale detektiven och hans beundrande vapendragare sällar sig så småningom två korkade konstaplar: Casparsson och Hemliga Jönsson – den sistnämnde kom att bli något av ett begrepp. I Svensk mordbok (1957) – ett översiktsverk om den svenska detektivromanen – kallas emellertid Johnsson för en ”okritisk fäsör”. Och visst blev nog resultatet lidande när alstringskraften var så stor: Johnssons totala produktion med egna texter omfattar nästan åttio titlar, och då avled han redan vid 49 års ålder.

Redan 1913 hade Johnsson gift sig med lantbrukardottern Karin Johnsson (född Johansson), som även hon var författare och delvis rörde sig inom samma genrer som maken. Vid tiden för giftermålet verkade hon som översättare av den norske succéförfattaren Stein Rivertons (pseudonym för Sven Elvestad) detektivromaner. Denna koppling skulle få betydelse för Johnsson. Bernt Rougthvedt uppger i en bok om Elvestad att flera av de unga lundensare som Dahlberg anlitat gärna ville gå i Rivertons fotstpår och att mästaren villigt ska ha givit dem råd ”om hvordan man kunne mikse sammen en spennende, fartsfyld og populær intrige”. Detta var direkt utlösande för Johnsons förvandling till Robinson Wilkins. Rougthvedt upplyser också om vad som lockade Lundastudenterna till Dahlberg:

Det var forlagssjefens sjenerøse honorarer som hade fått denne studentbohemen till å oppgi sin estetiserande, intellektuelle tillværelse til fordel for produksjon av underholdningslektyre, såkalt gulaschlitteratur. Det nedsettende uttrykket skyldes oppfattningen om at Dahlbergs forfattere kun skrev for penger; de var med andre ord ’spekulanter [gulascher] på litteraturbørsen’.

Anmärkningsvärt är att Dahlberg engagerade Karin Johnsson som Rivertonöversättare samtidigt som maken enrollerades som författare. Det är väl inte osannolikt att det skedde ett utbyte av hårdkokta litterära grepp inom hemmets väggar. Några år efter att Harald Johnsson inlett sin produktion av detektivromaner debuterade han dessutom som översättare just med en Riverton. Sedan skulle det bli allt fler översättningar – sammanlagt ett fyrtiotal. Huvuddelen översattes från engelska, några få från tyska.

Som översättare rörde sig Johnsson inom de genrer han själv praktiserade, det vill säga detektivromaner och äventyrsberättelser. Han översatte ett par västernböcker om Hoppsan Cassidy, några Tarzan-böcker av Edgar Rice Burroughs och den första titeln i densammes serie om John Carter, Prinsessan från Mars (1924). Han översatte också en biografi över Al Capone, en bok av P.G. Wodehouse och ett flertal titlar för Barnbiblioteket Saga. Den vanligaste uppdragsgivaren för dessa översättningar var Hökerbergs förlag.

Ibland gömde Harald Johnsson sig bakom pseudonymer också som översättare. Här återanvändes författarpseudonymen Robinson Wilkins, men han skrev sig även som Bengt och Berndt Bernfeldt, Gran Schiöldbrant och Max Miller. Den här sortens identitetslekar ställer en forskare inför vissa definitionsproblem. Så till exempel i fallet med titeln Johan Fältman avslöjar tågtjuven. En detektivhistoria för ungdom efter en tysk idé, vilken utkom under författarpseudonymen Bengt Bernfeldts namn 1930. Det fanns en förlaga till verket, vilket dock inte skrevs ut: Erich Kästners Emil und die Detektive, utgiven i Tyskland 1928 och inom kort en stor succé. Johnssons berättelse är inte lika stringent som originalet och har flera personer som mest irrar omkring i handlingen. Han genomför också vissa kulturella anpassningar eller bara förändringar: en viss otrevlig herre som har betydelse för handlingen bär plommonstop i Tyskland men bara en stråhatt i Sverige; en av ledarna för gatubarnen kallas för Professorn i Berlin men i Stockholm för Sherlock Holmes. Ändå råder det inte minsta tvivel om att intrigen är Kästners och att Johnsson begått ett ganska gravt intrång på det upphovsrättsliga området. Skurken visar sig för övrigt vara en ökänd bedragare med flera olika alias.

Nämnvärt är att det utkom en översättning (i mer sedvanlig bemärkelse) av Kästners verk i Önskeböckerna på Bonniers 1932. Översättaren Einar Öije hade dock även han valt att adaptera verket till svensk miljö: Berlin blev Stockholm, hotellet på Wittenbergplatz hamnar på Norra Bantorget. När Rabén & Sjögren gav ut boken igen 1950 hade man stoppat in tyska ortsnamn, gatunamn, valuta och annan realia för att återbörda handlingen till dess ursprung utan att behöva göra andra ändringar i Öijes översättning.

Johnsson gick bort den 30 april 1936.

Bibliografi

Gå till detaljerad bibliografi.

Om Harald Johnsson

Översättningar i bokform

Externa länkar