Svenskt översättarlexikon - biografiskt uppslagsverk över svenska översättareSvenskt översättarlexikon - biografiskt uppslagsverk över svenska översättare

Harald Molander, 1858–1900

Foto: Riksarkivet
Foto: Riksarkivet

Johan Harald Molander föddes i Stockholm den 17 mars 1858 och avled där den 22 november 1900. Han var son till överläkaren Johan Molander och dennes hustru Augusta, född Dybeck och släkt med folklivsforskaren Richard Dybeck, författaren till nationalsångens text. Harald Molander växte upp i ett burget hem; de kulturintresserade föräldrarna hade ett stort umgänge, med många teaterbesök och med utväxling av middagar, supéer och baler. Pojken led dock av astma och var periodvis sängliggande. Per Ringby skriver i sin avhandling om Molander att föräldrarna tidigt uppmuntrade honom ”att bedriva vittra skrivövningar och teaterlekar”.

År 1877 skrev Molander in sig vid Uppsala universitet på institutionen för estetik, men intresset för studier avtog i takt med ett ökande engagemang inom studentteatern; bland annat översatte han nu Ponsards Horatius och Lydia (1879). Harald Molander återvände till Stockholm 1881 med drömmar om att bli en framstående författare. Även om han kom att ge ut ett antal prosaverk var det emellertid som dramatiker, dramatiköversättare och framförallt regissör han gjorde sig ett namn. Han medverkade också flitigt i dagspressen. Molanders sedligt indignerade kritik i Aftonbladet av Hjalmar Söderbergs debutbok Förvillelser föranledde en uppmärksammad replikväxling med den unge författaren.

Under 1880-talet firade Molander framgångar som dramatiker med en serie pjäser som sattes upp på Dramaten. Efter debutkomedin Rococo (1882) följde två verk i vilka han försökte lyfta aktuella samhällsfrågor: det rafflande intrigdramat Furstinnan Gogol (1883), som rörde den så kallade nihilismen i Ryssland, och Vårflod, en satir om den unga generationens oppositionella anda och livsstil. Den egna romanen En lyckoriddare (1896), som handlar om poeten Lars Wivallius, dramatiserade Molander själv i en uppsättning som gick med stor framgång på Svenska teatern i Stockholm år 1900. Men även om hans dramatik ofta uppmärksammades stort blev den inte långlivad. Författaren undvek att knyta an till litterära grupperingar och framstod som splittrad mellan sina sympatier för den yngre generationens realister och de stora kulturinstitutionernas konservatism.

Harald Molander hade sin största betydelse som regissör. Per Ringby beskriver honom som vår förste moderne regissör i så mening att hans personliga konstnärliga synsätt ofta kom att bestämma uppsättningarnas utformning. Åren 1884–1886 var Molander anställd som regissör vid Nya Teatern i Stockholm. Huvudsakligen iscensatte han och översatte operetter och komedier, delvis utifrån nya realistiska stilprinciper som han tagit över från teaterchefen Ludvig Josephson. Som regissör ville Molander förena det populära med det socialt medvetna. Han ville se en samhällsdebatterande teater som, utan att förvandlas till partsinlaga eller slå över i tendenskonst, fick ”sin samtids hjärnor att koka och händer att knytas af hat mot våld och förtryck” och som kunde bli en del av ”kampen för andlig frihet och materiel förkofran, för politiskt oberoende och social utveckling” (Aftonbladet 21/3 1892, citerad av Ringby).

Från 1886 till 1893 var Molander verksam som intendent och regissör vid Svenska Teatern i Helsingfors. Där träffade han också sin blivande fru, skådespelerskan Lydia Wessler. De gifte sig 1888 och kom att få två söner, Gustaf och Olof, vilka med tiden båda blev regissörer. Efter att ha anfört flera teaterturnéer blev Harald Molander 1896 anställd vid Vasateatern i Stockholm, där han nådde stora framgångar, inte minst med uppsättningen av Strindbergs Mäster Olof 1897. Året därpå fick han anställning som regissör vid Svenska teatern i Stockholm, vid denna tid en av landets främsta scener inom talteatern.

Som regissör var Harald Molander ständigt på jakt efter spelbar dramatik och kom genom åren att utföra en lång rad översättningar, alltifrån klassiker till operetter. Översättandet tycks ha passat Molanders kreativa läggning bättre än det egna författandet. Per Ringby påpekar att Molanders egna verk inte sällan var osjälvständiga, medan det motsatta gällde då han arbetade utifrån en tydlig förlaga – då fann hans skaparkraft originella, självständiga uttryck. En förutsättning för detta var att gränsen mellan egen produktion och översättning tycks ha varit mycket vag för Molander, som tillät sig ”ett stort mått av frihet i sin hantering av andras verk”.

Detta hade […] att göra med hans verksamhet som regissör. Det gällde att få fram lämpliga speltexter i teaterarbetet. Då dög inte alltid den form som författarna gett sitt verk.

Men den långt gångna bearbetningen som översättningsmetod tycks enligt Ringby även ha hängt samman med Molanders kreativa läggning:

Detta var något kvalitativt annorlunda och större än epigoneri. Det var något av ett mediums konsekventa sökande i texterna efter en identitet genom litterära formler och former. Det övertagna var således inte bara ett fängelse för den formfascinerade eftersägaren, utan i dessa föregående texter sökte han också en funktionell möjlighet. Genom dem kunde han finna kanaler för ett ”själv”. I det förebildliga kunde Molander finna utlösande impulser för gestaltning.

Det var under tiden i Helsingfors som Molander hade utvecklat en metod för sina fria översättningar, så till exempel i det tyska folklustspelet Kumlander (1890), som i Molanders version var full av lokaliseringar vilka, skriver Ringby, skapade ”vitsiga igenkänningseffekter” och fick stor framgång i Helsingfors. När Molander återvände till Sverige uppskattades emellertid inte alltid metoden; bland annat anklagades han för att ha fört in reklam på teatern då franska butiker blev faktiska stockholmska butiker. När Henri Mailhacs komedi Decore omvandlades till vaudevillen Vasaorden väckte det viss upprördhet; att Molander utgav stycket för att vara en översättning uppfattades av vissa som en genomskinlig täckmantel och en ursäkt för att få komma med plumpa påhopp på huvudstadens förnämare skikt.

Uppmärksammad och omtyckt blev översättningen av parodisamlingen Ibsen i västficksformat (1895), en mycket fri bearbetning av en engelsk förlaga av Thomas Guthrie. Här excellerade Molander i en humorfylld satir över dåtidens Ibsenkult under underrubriken ”En saml. af skaldens mest kända skådespel i lindrigt sammandrag lämpade för allvarligt själfstudium, hans lärjungar o beundrare tillägnad”. Här finns parodiska kortversioner av Ibsens välkända dramer; Vildanden har exempelvis blivit vaudevillen Vildankan, med grosshandlare Werle som ankjägare, Gregers Werle som ankhund, familjen Ekdal som vildankor och doktor Relling som djurskyddsvän. Översättningen är gjord av en skicklig parodiker på allra bästa humör och utgör en betydligt livfullare text än Guthries förlaga.

Molander hade också en mer återhållsam sida som översättare och fick ibland stort beröm både för stiltrohet och formfulländning. Framförallt gällde detta översättningarna av Victor Hugos Kungen roar sig (1884), François Coppées Severo Torelli (1885), Ibsens Kärlekens komedi (1888) och Rostands Cyrano de Bergerac (1900), som gick med stor framgång på Dramatiska teatern. Rörande den sistnämnda översättningen följde 1903, efter Molanders död, en upphovsrättslig process mellan änkan och Dramatiska teatern, som hade förvärvat rättigheten att uppföra översättningen ”i landsorten”. Denna rätt hade man sedan − otillåtligt − sålt vidare till Hjalmar Selanders teatersällskap, som med stor ekonomisk framgång hade uppfört pjäsen runtom i landet.

I minnesteckningar över Harald Molander återkommer flera skribenter till hur splittrad hans verksamhet var. Exempelvis i Dagens Nyheter (29/3 1901) påpekade en skribent att hans ”regissörsverksamhet tog så mycket af hans tid och kraft att de flesta af hans planer blefvo intet annat än luftslott”. I ett brev till Ludvig Josephson (26/7 1897; KB:s arkiv) skrev teatermannen Knut Michaelson: ”Molander har många jern i elden – allt för många t.o.m. Han vill förkofra sin ryktbarhet, allt med operachefsposten i perspektiv, och han vill skaffa sig så mycket af inkomst som möjligt”. Sonen Olof Molander utgav 1950 en biografi om fadern, där han också beskrev denne som splittrad mellan egna författarambitioner och uppdrag som regissör och översättare:

Harald Molander beklagade ofta och bittert, att det rastlösa teaterarbetet hindrade honom från att i lugn och ro ägna sig åt dramatiskt författarskap, den framtid, som hägrat för honom. Att han måste fylla sina nattliga vakttimmar vid skrivbordet med otacksamt och slitsamt översättningsarbete, att han alltid var jäktad i en forcerad yrkesutövnings trampkvarn. Men det rastlösa teaterarbetet var hans livsluft, hans berusningsmedel, hans flykt undan en vidrig verklighet – hans hållhake på det brutala livet, som ideligen ville stöta ifrån sig hans sjuka och vindpinade kropp.

Vid sidan av insatserna som regissör var det dock just som översättare Harald Molander skulle bli ihågkommen. I Nordisk uppslagsbok beskrivs han som en ”alldeles mästerlig” översättare, och i en dödsruna i Dagens Nyheter (23/11 1900) stod att läsa: ”Som öfversättare och bearbetare för teatern var han bland våra förnämsta".

Bibliografi

Gå till detaljerad bibliografi.

Om Harald Molander

Översättningar i bokform

Bidrag

Otryckta pjäsöversättningar

Musiktryck

Externa länkar