Svenskt översättarlexikon - biografiskt uppslagsverk över svenska översättareSvenskt översättarlexikon - biografiskt uppslagsverk över svenska översättare

Helga Backhoff-Malmquist, 1916–2006

Foto: Privat

Helga Backhoff föddes i S:t Petersburg under tsarväldets sista år som andra barn till Herta och Gustav Adolf Backhoff. Moderns familj hörde till stadens stora tysktalande koloni, fadern hade också tyskt påbrå men var svensk medborgare och hade som många andra landsmän vid denna tid sökt sig till Ryssland för en utkomst. Han var verksam inom förlagsnäringen och hade gjort karriär inom det välkända bokförlaget A.F. Marx. Familjen flydde emellertid Ryssland under det inbördeskrig som följde på statskuppen 1917 och hamnade 1920 i Stockholm. Eftersom modern till en början inte behärskade svenska blev ryska (inte tyska) en tid umgängesspråk i det nya hemmet. Helga Backhoff studerade senare i Uppsala, bl.a. tyska och psykologi, men kom slutligen att ta en fil.kand. i slaviska språk. Hon gifte sig med civilingenjören Lars Malmquist, och paret fick under de första efterkrigsåren två döttrar.

Bokdebuten skedde 1946 med en översättning av Nikolaj Gogols novell ”Den förfärliga hämnden”, vilken ingick i en utgåva som även innehöll Carl Elof Svennings version av samme författares ”Taras Bulba”. I mottagandet fick Backhoff-Malmquists översättning betydligt bättre omdömen än den mer etablerade Svennings, som likafullt gavs större uppmärksamhet. Detta var på sätt och vis betecknande för Backhoff-Malmquists översättargärning, för trots en erkänd skicklighet som översättare skulle hon ofta behöva kämpa för att bli synlig vid sidan av andra, vanligen manliga upphovsmän.

År 1948 översatte hon tillsammans med maken Martin Ruhemans Kraft. Våra energikällor, men därefter vilade pennan. Fram till 1950-talets slut översatte Backhoff-Malmquist endast några smärre facktexter. Istället tog hon hand om sina döttrar, ledde kurser i framförallt ryska vid Stockholms Folkuniversitet och skrev några sporadiska uppsatser, bland annat en om ”Kinematografen i Ryssland under 1800-talet” (1956).

När Backhoff-Malmquist på nytt blev litterärt mer aktiv var det med besked – efter 1957 gjorde hon avtryck i den svenska litteraturen med en rad uppmärksammade översättningar. I sitt urval hade hon en tydlig inriktning mot den klassiska ryska litteraturen. Inte minst översatte hon flera verk av Dostojevskij, däribland Den evige äkta mannen (1959) och den mycket uppmärksammade och flera gånger utgivna Spelaren (1959). Andra författarnamn i verkförteckningen är Leonid Andrejev, Maksim Gorkij, Anton Tjechov och Lev Tolstoj, av vilken hon översatte hela den självbiografiska sviten Från unga år (Barndomen, Pojkåren och Ungdomen 1962–1963). Flera av dessa verk utkom i Natur & Kulturs serie Levande litteratur. Backhoff-Malmquist låg också bakom en samling Ryska sagor och hjältesånger (1967). Vid sidan av Asta Wickman blev hon för en tid den översättare som främst förnyade den svenska repertoaren av klassisk rysk skönlitteratur och som skapade en kontinuitet mellan den omfattande utgivningen av äldre ryska verk efter andra världskriget (i serierna Tidens ryska klassiker och Forumbiblioteket) och det förnyade intresset för de äldre ryssarna under 1900-talets sista kvartssekel. Backhoff-Malmquist översatte också flera verk av den lettiska exilförfattaren och kritikern Zenta Maurina, som en tid var bosatt i Uppsala och som kom att bli personligt bekant med sin svenska översättare.

Vid sidan av översättandet tog Backhoff-Malmquist korrekturarbeten, anlitades ofta som tolk och undervisade vuxna i ryska på kvällskurser och verkade efter 1959 som reseledare och språkkursledare i Sovjetunionen. Omskriven blev en språkresa till Leningrad 1963, i vilken också översättaren Sven Vallmark deltog. Backhoff-Malmquist kom även att skriva och översätta språkkursböcker. Tack vare ett stipendium från Sveriges författarfond kunde hon 1967 företa en resa genom Sovjetunionen som ledde ända till Kaukasus och Centralasien. Av detta blev det senare en radioserie: ”Rysk resa” (1968). För Sveriges Radio gjorde hon också en serie om berömda ryska vetenskapsmän och översatte rysk dramatik för Radioteatern: både äldre verk av Aleksandr Ostrovskij och samtida författare som Aleksej Arbuzov.

Efter 1960-talet avtog Backhoff-Malmquists produktivitet avsevärt, bland annat till följd av synproblem. Ändå var hon engagerad inom översättarsektionen av Sveriges Författarförbund och drev särskilt frågan om att höja yrkeskårens status. Säkert hämtade hon kraft för engagemanget i de erfarenheter hon gjort av hur den svenska kritikerkåren tagit emot hennes översättningar. För även om Backhoff-Malmquists versioner av Dostojevskij, Tjechov och andra klassiker ofta möttes med stor entusiasm och omskrevs allmänt i pressen, och även om kritikerna gärna berömde förlagen för deras utgivningsbeslut, var det mycket sällan Backhoff-Malmquists namn fanns med i recensionerna – i bästa fall dök det upp i en vag formulering om ”en ledig översättning” eller liknande (Vestmanlands Läns Tidning, 9/5 1959). Hon bör därför ha uppfattat det som ett framsteg och kanske som en senkommen seger då hon under 1980-talet återvände till Dostojevskij med en översättning av den omfattande Ynglingen (1988) och lyckades förmå Wahlström & Widstrand att sätta ut hennes namn på bokens framsida.

Som av en tillfällighet motsvaras denna ökade synlighet i hennes sista översättning av en tydligare närvaro i själva texten. Medan Backhoff-Malmquists tidiga arbeten – exempelvis Andrejevs Det röda skrattet och andra berättelser (1957) eller den flera gånger utgivna Tjechov-samlingen Häxan och andra noveller (1963) – ofta ger prov på en tydlig följsamhet inte bara mot de stilistiskt mycket skiftande originalen utan också mot målspråkets krav, bjuder hennes Ynglingen på ett större motstånd just som svensk text, men då på ett positivt sätt. Backhoff-Malmquist har nämligen här åstadkommit någonting ganska ovanligt: en översättning som trots en tydlig syntaktisk och semantisk påverkan från originalet lyckas behålla en hög grad av njutbarhet på svenska. Den Dostojevskij som framträder här är kantigare och besvärligare än i flera andra nyöversättningar som gavs ut ungefär samtidigt (av Hans Björkegren, Staffan Dahl med flera) men har delvis just därför behållit det individuella uttryckssättet hos originalets berättarröst. Resultatet blir en originell svensk text som väl fångat tonen hos den ryska textens uppjagade, kringsvepande berättare, och det stilistiskt oslipade drag som följer av närheten till originalet prickar i själva verket väl in det överspända och brådmogna tonläget hos den unge huvudpersonen:

Jag ljög inte för henne. Det vill säga jag hade ju ljugit eftersom detta dokument aldrig hade funnits hos Kraft utan var hos mig, men det var bara en bisak, i själva huvudsaken hade jag inte ljugit, därför att i samma ögonblick som jag ljög lovade jag mig själv att bränna detta brev redan samma kväll. Jag kan svära på att om jag i det ögonblicket hade haft det i fickan skulle jag ha tagit fram det och gett det åt henne; men jag hade det inte med mig, det fanns i min bostad. Förresten hade jag kanske ändå inte lämnat det till henne, därför att jag skulle ha skämts att tillstå för henne att det fanns hos mig och att jag hade vaktat på henne så länge, väntat och inte lämnat det. Sak samma, jag skulle i alla händelser bränna upp det hemma och hade inte ljugit! Jag var renhjärtad i det ögonblicket, det svär jag på!

Helga Backhoff-Malmquist var en engagerad förkämpe för den ryska litteraturen och konsten i Sverige, och hon betraktade sig själv just som en kulturförmedlare. Ofta försåg hon sina översättningar med initierade kommentarer eller efterord som gav prov på den grundlighet med vilken hon tog sig an nya uppgifter. I en intervju har hon lyft fram allmänbildningens betydelse för en översättare:

En gång fick jag börja plugga ikonmåleri, och en annan gång brobygge [...]. Ibland kan man hålla på i flera dagar med en sida, man blir kanske tvungen att gå till museer för att få upplysningar osv.

I samma artikel formulerar hon sig på följande sätt angående översättarens uppgift:

Ibland brukar jag säga att det egentligen är förmätet att försöka vara översättare. Man översätter ju inte orden, utan man försöker översätta det som författaren har tänkt.

Den ödmjukhet och den tanke som ligger bakom dessa ord kan sägas utmärka Helga Backhoff-Malmquists översättargärning i stort.

Bibliografi

Gå till detaljerad bibliografi.

Om Helga Backhoff-Malmquist

Skrifter av Helga Backhoff-Malmquist

Översättningar i bokform

Bidrag

Otryckta pjäsöversättningar