Svenskt översättarlexikon - biografiskt uppslagsverk över svenska översättareSvenskt översättarlexikon - biografiskt uppslagsverk över svenska översättare

Henrik Wranér, 1853–1908

Foto ur Henrik Wranér, Hvardagsid och högtidsfrid (1908).

Henrik Wranér föddes den 22 april 1853 i byn Vranarp i Östra Tommarp på Simrishamnslätten. Fadern var byskomakaren Ola Henriksson, modern Boël var född Henriksdotter. Efternamnet Wranér skulle den blivande folklivsskildraren ta först senare, som en påminnelse om sin hemby. Föräldrarna var strängt religiösa schartauaner, och för att förskona sin son från folkskolans förment fördärvliga inflytande gav de honom undervisning i hemmet till tolv års ålder, då han sattes i skola i Simrishamn. År 1873 tog han studenten i Kristianstad, där han blommade ut inom ramarna för den litterära föreningen Athenæum. Wranér fortsatte sina studier vid Lunds universitet i fyra år. Under ferierna tjänstgjorde han som lantmätare och kartograf, och han började vid denna tid göra sig bemärkt som folklivsskildrare, huvudsakligen av den skånska landsorten. Som sådan blev han med åren mycket populär.

Efter en tid som folkhögskollärare på Fridhem utanför Lund 1878−1879 verkade Wranér som lärare i Blekinge, men 1886 gick han över till journalistiken som medarbetare vid tidningen Nya Lund, från 1890 vid Östersunds-Posten. Han gifte sig 1891 med Anna Wilhelmina Fredrika Löfgren, med vilken han fick två barn. Familjen flyttade 1893 från Jämtland till Stockholm, där Wranér livet ut försörjde sig som folklivsskildrare, kåsör och från 1897 som fast medarbetare vid Svensk Läraretidning och deras nygrundade förlag. Wranér drabbades tidigt av njurproblem och avled 1908, endast 55 år gammal. Fredrik Böök kom senare att redigera hans Valda skrifter i sju band (1922−1927).

Som översättare är Henrik Wranérs namn helt kopplat till skriftserien Barnbiblioteket Saga, som gavs ut av Svensk Läraretidnings förlag. I Sagas inledningsfas var Wranér dess flitigast anlitade skribent, och det som författare, översättare och bearbetare.  Även om han inte översatte särskilt mycket kom Wranér att visa vägen för efterföljarna, inte minst för sin dotter Signe, som under hela sitt vuxna liv arbetade med serien och var helt central för dess utformning, vilket hon skildrat i minnesskriften I Sagas tjänst (1956).

Det översättningsarbete Wranér utförde för Saga var alltså förenat med vissa bearbetningsinsatser. Signe Wranér berättar om ett av dessa uppdrag att hennes far ”med varsam hand strök just de oviktiga passagerna i den tjocka boken. Han tvekade sällan, gjorde få ändringar i manuskriptet och hittade ofta det rätta, naturliga tonfallet, som passade för en liten omogen läsare”. Wranér strävade efter ett enkelt tilltal; han undvek syntaktiska krångligheter och gestaltade dialogen så naturligt som möjligt. Ett större ingrepp var att han gärna bröt upp romanerna i mycket korta kapitel om endast fem till sju boksidor för att stimulera läsaren att fortsätta framåt genom texten, eftersom varje kapitel hos en ovan läsare kan upplevas som en avklarad puckel på vägen genom berättelsen.

Den mest spridda av dessa bearbetningar var utan tvekan Wranérs Robinson Kruse (1899), som ska ha gått ut i över 200 000 exemplar. Så sent som 1997 trycktes den senaste utgåvan, den trettioåttonde i ordningen. Texten utgick emellertid inte från Daniel Defoes original utan från den tyske pedagogen Johann Heinrich Campes version, möjligen också från Ingvor Bondesens danska översättning av denna från 1896. Campes version av Defoes roman, Robinson der jüngere (1779−1780), hade ett tydligt uppbyggligt och didaktiskt syfte. Som ramberättelse låter han en fader återberätta Robinsons historia för sina barn och samtala med dem om de moraliska utmaningar huvudpersonen möter. Wranérs Robinson har dock ett modernare tilltal än Campe. Enligt Signe Wranér berodde valet av förlaga på att Svensk läraretidning ”hade idel pedagoger i sin styrelse” som gärna såg att de svenska barnen fick ta del av de ”moraliska reflexioner” som Campe tillfört berättelsen i stor mängd. Det fanns emellertid också en tradition att falla tillbaka på: Campe hade använts som förlaga vid flera tidigare översättningar till svenska. Som Margareta Winqvist uttrycker det döljer sig Campe ”i någon form bakom så gott som alla svenska barnupplagor” fram till 1900-talets mitt.

Den komplicerade genealogin skapade viss förvirring. På titelsidan i förstaupplagan är det angivet: ”Robinson Kruse återberättad av Henrik Wranér”. Men några upplagor senare dyker Defoes namn upp på omslaget.  I de första tryckningarna går den unge sjöfararen ombord i Hamburg, men Signe Wranér berättar att en ”kverulantisk mansperson ringde […] och uttryckte i skarpa ordalag sitt djupa misshag med vårt tilltag att låta Robinson födas i Hamburg!” Och i efterföljande upplagor ändrades detta till först nordöstra England och sedan London. Att Campe utgjort förlaga kom däremot aldrig att sättas ut.

Ett liknande fall var Wranérs översättning av Gula vargen. En indianhistoria, utgiven i tolv upplagor 1904−1969. Ursprunget var Mayne Reids The Scalp Hunters (1851), vilken redan förelåg i ett antal svenska översättningar och bearbetningar, ibland från tyska förlagor. Reid nämns dock inte i Sagas version; istället står det: ”efter Anna Erslevs danska original”, en bearbetning som ursprungligen var avsedd för Børnenes Bogsamling − Sagas direkta förebild − och anpassades för danska barn.

Wranérs  bearbetningar, i synnerhet hans Robinson, är tydliga exempel på ett vanligt fenomen vid översättning av en del tidiga äventyrshistorier, vilka i början varit skrivna för vuxna men som med tiden uppnått klassikerstatus genom bearbetningar för ungdom. På vägen till den slutgiltiga kanoniseringen som ungdomsklassiker är det inte ovanligt att verket genomgår omfattande metamorfoser av detta slag, något som dock inte utesluter att originalet senare kan tas upp av andra översättare. Så kom exempelvis Thorsten Jonssons fullständiga direktöversättning av Defoe från 1942 att i flera årtionden tryckas parallellt med Wranérs omarbetning av Campe.

Bibliografi

Gå till detaljerad bibliografi.

Om Henrik Wranér

Översättningar i bokform