Svenskt översättarlexikon - biografiskt uppslagsverk över svenska översättareSvenskt översättarlexikon - biografiskt uppslagsverk över svenska översättare

Herman Napoleon Almkvist, 1839–1904

Foto: Johannes Jaeger

Herman Napoleon Almkvist föddes den 28 april 1839 i Stockholm som son till stadskassören Pehr Johan Almqvist och dennes hustru Fredrika Vilhelmina, född Holmström. Efter skolgång vid Maria högre lärdomsskola och gymnasium skrev han 1856 in sig vid Uppsala universitet, där han studerade främst österländska språk och latin. Fil.kand. avlades 1864. Två år senare disputerade Almkvist på en kommenterad översättning av ett avsnitt ur Ibn Batûtahs resa genom Maghrib. Han verkade därefter som docent i arabiska och studerade österländska språk i utlandet: först i Paris, senare i Leipzig. Åren 1875–1878 genomförde han en forskningsresa som gick över Ungern och Turkiet till Syrien, Palestina, Egypten, Nubien och Sudan. Efter återkomsten till Uppsala verkade han från 1880 som extra ordinarie professor i jämförande språkforskning. Året därpå gifte han sig med Emilie Sophia Axelson, handlardotter från Filipstad. År 1892 utnämndes han till professor i semitiska språk.

Enligt den yngre orientalistkollegan K.V. Zetterstéen var Almkvist alltför splittrad för att nå verklig betydelse som forskare. Han tycks emellertid ha varit en inspirerande förebild för många yngre kollegor, och genom sina goda kunskaper i den levande arabiskan kunde han introducera ett modernt uttal för språket vid svenska lärosäten. Almkvist författade flera populärt hållna facklitterära verk, inte utan en tidstypisk orientalistisk och rastypologisk jargong. Han väckte uppmärksamhet som språkreformator och propagerade som sådan för den fonetiska principen; han deltog tidigt i studentföreningen Verdandis aktiviteter och skrev recensioner för svenska tidskrifter och närmare fyrahundra artiklar i Nordisk familjeboks första två upplagor.

Almkvist tycks ha varit en exceptionell språkbegåvning. Till de många språk han behärskade hörde ryskan, och det var som översättare av Ivan Turgenevs verk han skulle sätta avtryck i svensk litteraturhistoria. Att han behärskade ryska har visserligen ifrågasatts av bl.a. Nils Åke Nilsson, men en granskning av hans arbeten tyder på att han ändå gjorde det, om än bristfälligt. Av allt att döma besökte han heller aldrig Ryssland. Ändå blev Almkvist den förste rikssvensk som kontinuerligt översatte rysk skönlitteratur direkt från originalspråket.

Turgenev hade översatts till svenska sedan 1860-talet – dels i Finland, dels i sekundäröversättningar av bl.a. C.J. Backman och V.E. Öman. Åren 1875–1895 utkom minst en ny svensk översättning årligen. Men de många översättarna och utgivarna samt praktiken med sekundäröversättningar hade gjort författarens svenska röst otydlig och utgivningen splittrad. Omkring 1880 började bokmarknaden i Sverige visa ett snabbt växande intresse för allt ryskt. Uppmärksamheten kring just Turgenev ökade ytterligare då han gick bort 1883. Två år senare inledde Norstedt en utgivning av författarens samlade verk i serien Turgenjefs noveller. Almkvist, som tidigare översatt Susanna Ivanovna (1872) och Tre möten (1877), blev ansvarig översättare under signaturen – K –.  Serien skulle omfatta nio band, bl.a. Rudin (1883), Elena (1884, orig. Nakanune), Steppens Kung Lear (1886) och Rök (1887), däremot inte de med tiden mer välkända verken – Jägarens dagbok och Fäder och söner, som möjligen utelämnades för att de nyligen översatts av andra. Serieutgivningen gav ändå Turgenev en mer enhetlig svensk stämma än vad som tidigare varit fallet, något som märktes i såväl kritiken som i det först nu riktigt breda genomslaget för författarskapet. I mottagandet av Almkvists översättningar placerades Turgenev ofta bland de allra främsta i världslitteraturen. Exempelvis i Aftonbladet (12/12 1883) kallades han ”vår tidsålders störste prosaförfattare” och jämfördes med Dante, Shakespeare, Byron och Goethe. Framgångarna underlättades av att Turgenev aldrig blev exklusiv för något ideologiskt läger: han hyllades av såväl radikalt sinnade skribenter som konservativa kritiker.

Omskriven blev också översättaren. Att han översatte direkt från ryskan var ett återkommande ämne i bokanmälningarna, men också de svenska texternas höga stilistiska nivå. Apropå Elena utgöt sig en skribent om den ”ypperliga, ja rent öfverlägsna öfversättning, som besitter ett utmärkt originalarbetes hela utsökta ordval och fina nyansering” (Aftonbladet 23/12 1884). Gustaf  af Geijersstam gav uttryck för en stor tacksamhet gentemot Almkvist och underströk värdet av att han inte behövt ”gå via halvdanna danska eller tyska översättningar” (Aftonbladet 14/11 1885). Också Ellen Key jämförde med versioner på andra språk och konstaterade ”den svenska öfversättningens stora öfverlägsenhet”. Key lägger till: ”Få svenska öfversättningsföretag äro så betydelsefulla, som dessa tolkningar af Turgenjef efter original” (Aftonbladet 19/1 1885). Flera skribenter var vissa om att översättningarna skulle få stor betydelse som stilistiskt och moraliskt föredöme för svenska författare.

Denna hyllade översättarbragd skulle dock snabbt falla i glömska. Snart hamnade Turgenev i skuggan av sina efterföljare Dostojevskij och Tolstoj, och från mitten av 1890-talet försvann han helt ur den svenska bokutgivningen. När han senare återintroducerades var det i nya översättningar. Almkvists versioner  fungerade uppenbarligen inte längre. Man kan fråga sig varför? En del tidsbundna markörer hade enkelt gått att redigera bort, så som gammalstavningen och språkreformatorn Almkvists självsvåldliga avskaffande av vissa dubbeltecknade konsonanter (”fins” för ”finns” et cetera.). Men så skedde inte, och möjligen hängde det samman med att det tidstypiska genomsyrade översättningarnas hela anda. Almkvists främsta förtjänst hade ju enligt många kritiker bestått i att hans arbeten inte förtog illusionen av originalverk; att de, med Ellen Key, var ”så utmärkta att de gifva intryck af originalarbeten”. I de språkliga och politiska omstöpningarnas Sverige var det kanske just detta som gjorde att hans ”oscarianska” översättningar åldrades så snabbt.

Jämför man Almkvists översättningar med originalen är det vissa företeelser som tydligt framträder. Vissa kan beskrivas som aktiva ingrepp i den formella textstrukturen, medan andra måste förklaras med bristfälliga kunskaper i källspråket. Till de strukturella ingreppen hör att Almkvist (eller förlagsredaktören) löpande kortat ner meningar, arbetat bort semikolon och delat upp stycken, i synnerhet vid insprängda repliker. Sådana ingrepp kan beskrivas som anpassningar till en målkulturell textnorm, men snarare är det nog fråga om något som rör själva översättnings- och redigeringssituationen. Turgenevs syntax var trots allt inte mer invecklad än att den hade gått att inrymma i en normal litterär svenska. Denna typ av förenklingar har kanske oftare en mer pragmatisk grund och kan istället beskrivas som följder av en stående redigeringslösning som syftar till att komma till rätta med textstycken som trilskas, med satser som i överföringen till målspråket laddats med motsägelsefulla associationer som man inte kommit till rätta med annat än genom syntaktisk förenkling. Alltså mindre en anpassning till en urskiljbar stilnorm än en hög acceptans för vissa sorters intrusiva redigeringslösningar.

Almkvist tycks inte ha bekymrat sig för textlängden i förhållande till originalet. Hans ofta väsentligt längre lösningar drabbar särskilt dialogerna, där farten dämpas av långa inskott. Ibland gjordes också omotiverade men färgstarka tillägg, som i nedanstående utdrag ur Min första kärlek (1887):

Jag hade alltid fått göra hvad jag ville, i synnerhet sedan jag blifvit af med min siste informator, en fransman, som aldrig kunde försona sig med den tanken, att han blifvit slungad in i Ryssland comme une bombe och som hela dagarne låg och vältrade sig på sin säng med det mest förbittrade uttryck i sitt lilla, bruna ansigte.

I Asta Wickmans översättning från 1948 heter det mer ordagrant att fransmannen ”dagen i ända låg och drog sig på sin säng med förbittrad uppsyn”.

Som nämnts fanns det en del att önska vad gäller Almkvists kunskaper i ryska. Han har ibland en förvirrande tempusanvändning i förfluten tid – vanligen när enkel preteritum använts istället för sammansatta verbformer. Semantiskt lade han sig ibland väl nära originalet: även de som berömde honom som stilist måste ha undrat över uttryck som ”[kvinnan] gömde ständigt denna hårklädsel”. Här avsågs snarare att hon höll fast vid (beregla) en viss frisyr. Översättaren har ofta lockats att ”gena” till närmaste semantiska lösning, antingen vid så kallade falska vänner eller genom rena ordbokslösningar. Sådana källspråksnära varianter leder ibland till rena obegripligheter som i exemplet ovan. Men ofta ger de upphov till oväntat friska och originella formuleringar. Så till exempel i följande parti ur Elena, där Almkvist direktöversätter ryskans verb kapriznitjat:

– Öppna, Pavl, det kan vara nog med kapriser nu, du borde verkligen skämmas.
– Jag har inga kapriser, jag sofver och drömmer om Sonja.

På ett annat ställe i samma roman är det en spindel som äter upp en fluga på ett ovanligt måleriskt sätt:

– Lenotschka, brukade han ropa åt henne, – kom genast hit, en spindel håller på att suga i sig en fluga, kom och rädda den olyckliga!

Almkvist har här valt en ordbokslösning för ryskans sosat (”att suga”), som i en mer målspråksinriktad variant hade kunnat heta ”sätta i sig” eller ”äta upp”. Dessa små, kanske ofta oavsiktliga förskjutningar åt det bisarra och grälla men också mer personliga återkommer hos Almkvists Turgenev. När en man i Pjetuschkof (1886) underrättas om att hans favoritfrukost ”färskt smörbröd” är slut, utbrister han ”Det är omöjligt!” – en på sitt sätt riktig och källspråknära översättning för Ne mozjet byt! Men på svenska framstår personen som betydligt hetsigare än i originalet. En mer naturaliserad lösning hade till exempel kunnat låta ”Vad säger ni!” På så sätt förstärks ofta känslouttrycken, i synnerhet i dialogerna, och gestalterna framstår som mer udda än i originalen. Anmärkningsvärt är att denna tendens på mikroplan har en motsvarighet på makroplanet i en då välspridd föreställning i Väst (och Ryssland) om ryssen som överdrivet känslosam, oregerlig och annorlunda. Sådana stereotyper tycks alltså ha satt ett slags ram för översättningen och påverkat dess utformning på detaljnivå genom att influera översättarens förväntningar på de ryska romanfigurernas beteende.

Bibliografi

Gå till detaljerad bibliografi.

Om Herman Napoleon Almkvist

Översättningar i bokform

Bidrag

Externa länkar