Svenskt översättarlexikon - biografiskt uppslagsverk över svenska översättareSvenskt översättarlexikon - biografiskt uppslagsverk över svenska översättare

Hugo Gyllander, 1868–1955

Hugo Gyllander 1892.
Hugo Gyllander 1892.

Hugo Gyllander föddes den 22 oktober 1868 och växte upp i Örebro där han tog studentexamen 1887. Han studerade utomlands i Dresden och Prag, där han bekantade sig med tjeckiska författare som Jaroslav Vrchlický och Svatopluk Čech, vilka han översatte men aldrig lyckades få publicerade på svenska. Bekantskapen inspirerade säkert till det uppmärksammade diktverket Dalibor (1892), som handlade om en böhmisk riddare och frihetskämpe som i fångenskap blev violinvirtuos och genom sin musik  kunde ge tröst åt andra. För verket belönades Gyllander av Svenska Akademien. Vid denna tid hade han blivit utrikeskorrespondent i Berlin för Nerikes Allehanda (1892–1893). Genom nya anslag från Svenska Akademien möjliggjordes därefter några års studier vid Uppsala universitet. Gyllander tog dock aldrig examen – ”af privata skäl, som endast angå mig”, som han formulerar sig i ett senare brev. Han gav med tiden ut flera diktsamlingar, var medarbetare i Strix och fick bidrag publicerade i Ord och Bild.

Hugo Gyllander skulle emellertid främst bli känd som författare och översättare av sagosamlingar och rimmade verser för barn. Till barn- och ungdomsdiktningen kom han av en tillfällighet genom att han fick andra pris i en tävling i barntidningen Jultomten för sin välkända verssaga ”Lille Pers vandring”. (Han kunde dock aldrig smälta att han inte fick första pris.) Inledningen på dikten har blivit välkänd:

Nu går jag bort, sa lille Per.
Nu går jag bort dit stigen bär
att söka slottet Silvertopp
och få prinsessan Rosenknopp.

Gyllander var språkbegåvad, översatte löpande från engelska, tyska och franska och brukade enligt egen uppgift studera Gamla testamentet på både hebreiska och latin. En viktig utkomst fick han som flitig översättare för Barnbiblioteket Saga (Svensk Läraretidnings förlag).  Första bidraget var en bearbetning av Swifts Gullivers resor (1902). Som ofta annars presenterade man enbart de två första resorna för den yngre läsekretsen. Fram till 1931 svarade Gyllander för drygt trettio översatta titlar för förlaget. Ibland användes termen ”översättning” (t.ex. Kiplings Havets hjältar, 1917), men oftare skrev man ”förkortad översättning”, ”fritt berättad för svenska barn” eller liknande.

Av Gyllanders brev till förläggaren Amanda Hammarlund kan man bilda sig en uppfattning om hur han såg på sin roll. I ett odaterat brev som rör samlingen Franska sagor (1903) förklarar han att han vill nöja sig med en ”lätt retuschering”, eftersom han av ”principiella skäl” anser att en bearbetning är ”onödig, ja förkastlig vid en dylik modern saga, klart och lättfattligt berättad i originalet.” När det gäller J.F. Coopers Den siste mohikanen (1911) räcker det med strykningar och förenklingar. ”Ty dikta till en författare av C-s rang är väl för starkt.” När han brottas med legenden om Den heliga Genoveva (1913) säger han sig ”efter gruvligt funderande fått form på historien. Ej för ’modern’ och ej för gammalmodig. Ursprungliga texten alldeles för emfatisk och med rysliga longörer. Har gjort tonen enklare, naturligare, och måst förbigå en del långa resonemang…” (3/5 1913). Walter Scotts Ivanhoe (1920) är huvudsakligen en ”ren öfversättning” och så omfattande att den kräver två volymer. Men där finns ”vissa detaljer af för tidens nerver stötande art [som] måste med lätt hand retuscheras” (4/12 1918). Om en utelämnad mordscen anser han att det finns ”intet skäl hvarför jag (eller förlaget) skall skaffa svenska barn sömnlösa nätter”.

Gyllander hade den unga läskretsen i åtanke då han översatte också vad gäller språkbruket. Han menade att det inte var lämpligt att i barnens ”förströelselitteratur ge dem ett språk utan regler och grammatik, ofta alldeles individuellt format. Det skapar kaos i de små hjärnvindlingarna. Men naturligtvis måste tonen och stilen vara lättare och enklare i dylik litteratur.” Då han kritiserades för sina förkortade versioner försvarade han sig med att originalen ofta skrivits för äldre läsargrupper, medan hans målgrupp var en annan.

Förhållandet mellan Gyllander och förläggaren Amanda Hammarlund blev periodvis mycket ansträngt. Hon höll hårt om portmonnän och han klagade ideligen över penganöd. Särskilt Scotts omfångsrika Ivanhoe tog tid, samtidigt som kronans värde sjönk och dyrtid rådde. Gyllander hotade rentav med att verket skulle bli hans sista för förlaget (22/8 1919). Det mångåriga samarbetet tycks dock redan tidigt ha präglats av författarens stingsliga temperament, exempelvis i följande brev från 1903 rörande Franska sagor:

Tyckte mig nästan finna en misstanke hos fru H., att jag skulle begagnat mig af ngn förutbefintlig öfversättning. Hoppas misstanken endast existerar i min nervösa fantasi. Men jag vill omtala, att jag flytande, utan hjälp af lexikon öfversätter franska, tyska och engelska, och att begagnande av öfversättning endast skulle försvåra mitt arbete. Dessutom litar jag mer på eget språksinne än på en annans.

Under de perioder som Gyllander vistades i Stockholm tittade han ofta in på Barnbiblioteket Saga på adressen Barnhusgatan 8 – så ofta att Amanda Hammarlund ibland höll sig undan. Även detta retade Gyllander:

Vid besök på officinen idag underrättades jag av ett biträde att fru H. ej ”orkade”, ”ta emot”! Jag hade annars ej tänkt utmana på modern boxningsmatch utan lugnt och stilla vexla nåra ord. Detta ”orkade” roade mig nästan [...]. Och tack för samarbetet! Nu ”orkar” jag själf ej mer och ämnar ej besvära på Barnhusgatan. (8/10 1923)

I ett brev från 29/4 1927 kulminerar bitterheten i ett ilsket utbrott:

Att åt en gammal och utarbetad förf., som under trettio års tid arbetat i edra publikationer och där offentliggjort det bästa ni haft – lemna ens ett förskott på 200 kr det kan ni ej. Men ni kan pressa ned honoraret för denne gamle sjuke man med några tior, när han i nödens stund begär något prof på er enkla tacksamhet. Fy fan!! Känner på mig, att jag ej blir gammal. Fått nog af välvilliga själar, som egentligen hjälpt mig, när jag skrifvit åt dem! Fruktar att jag snart blir farlig för mig själf, men någonting kokar i mig och jag är rädd, jag kan bli farlig för andra.

Men trots dessa hårda ord fortsatte Gyllander oförtrutet att arbeta för Barnbiblioteket Saga fram till 1931. Sedan inträder en paus under några år. Hammarlund ersätts av Signe Wranér och i Gyllanders brev framträder ett mjukare tonläge. Han beskriver ingående hur han ska hantera bearbetningen av Oliver Twist (1939): ”Min första uppgift har synts mig vara att mildra hur oerhört chargerade Dickens skildringar äro…”. Han finner Dickens bild av fattigvården vara ”fantasier” som ”osökt erinra om våra dagars kommunistisk-socialistiska agitationsmetoder” eller ”de engelska tidningarnas ’greuel’-propaganda mot tyskarna under kriget” (25/5 1938). Halvvägs inne i arbetet förklarar Gyllander att boken nu blivit så fylld av ”onödiga detaljer, personager, ruskigheter och råheter, att jag där måste stryka dubbelt mot hittills…” (30/5 1938).

Under dessa år uttalar han också sin beundran för Hitler och Mussolini som sägs ha åstadkommit social ordning i sina länder och förhindrat att vi fått ”det ryska paradiset i hela Europa”. Fackföreningar i modern gestalt betraktar han som ”endast utpressarligor”. Överlag hade Gyllander en tydligt konservativ livshållning – en tid var han personlig vän med Svenska Akademiens ständige sekreterare C.D. af Wirsén. Han påverkades också av tidens kvasivetenskapliga rasläror, något som framskymtar mer sporadiskt i hans översättningar. Exempelvis i ett förord till den flera gånger omtryckta bearbetningen av Grimms sagor skriver Gyllander:

Översättaren har strävat efter att låta den germanska sagofantasiens olika skiftningar komma till sin rätt. Därför omväxla allvarliga och i grunden stundom djupsinniga sagomotiv med muntert uppsluppna. Bägge äro de framsprungna ur det germanska lynnet.

Hugo Gyllander tycks alltid ha utgått från fullständiga utgåvor av de verk han översatte, men blev tvungen att tillgripa omfattande förkortningar och förenklingar som en anpassning till Barnbiblioteket Sagas omfång. Att ta sig friheten att ”dikta till” tycks han dock ha ogillat.

Gyllander blev med tiden alltmer bitter och misantropisk. När en recensent fastslår att hans författarskap är ”utan alla spår av modernitet” gläds han uppriktigt (5/5 1937). Tysklands nederlag i kriget tycks ha gjort honom svårt besviken, och han tillbringade sina sista år med en knaper ekonomi i Skebobruk i Roslagen. Från Svenska Akademien tog han emot ett smärre anslag årligen, men han vägrade att ta emot folkpension, vilket han uppfattade som ett ”demokratiskt påfund”.

Gyllander gick bort den 2 oktober 1955.

Bibliografi

Gå till detaljerad bibliografi.

Om Hugo Gyllander

Översättningar i bokform

Bidrag

Externa länkar