Svenskt översättarlexikon - biografiskt uppslagsverk över svenska översättareSvenskt översättarlexikon - biografiskt uppslagsverk över svenska översättare

Ilmar Laaban, 1921–2000

Foto: Elic
Foto: Elic

Ilmar Laaban föddes den 11 december 1921 i Tallinn. Han studerade romanska språk i Tartu och musikalisk komposition i Tallinn. Som surrealist och socialist flydde han värvning under andra världskriget, kom till Sverige som flykting 1943 och fann sig väl tillrätta i en miljö av centraleuropeiska exilintellektuella i Stockholm. Hans väldiga kunskaper om framförallt fransk men också annan internationell litteratur liksom om surrealismen var i princip unika i landet vid denna tid. Den mångspråkige Laaban fortsatte att studera vid Stockholms högskola och försörjde sig som daglönare bland annat inom jordbruket på öar i Mälaren. Samtidigt publicerade han essäer, dikter och översättningar i tidskrifter och dagspress. Han kom att stanna i Stockholm livet ut, outtröttligt verksam som skribent och mångsysslare, konsekvent utanför rampljuset och trogen surrealismen. I sällskap med livskamraten Aino Tamjärv var han ett bekant ansikte i stadens konst- och musikliv. Såväl i sina essäer som i sin intensiva konversation var han en skarp iakttagare och en oöverskattbar kunskapsförmedlare och traditionsbärare.

Den första tiden efter flytten till Sverige var Laaban främst engagerad i den allmänmodernistiskt orienterade, exilintellektuella krets i Stockholm som inkluderade bland annat Peter Weiss. Han knöt kontakter med svenska surrealistiska målare, inte minst de så kallade imaginisterna i Skåne, och var framträdande i den storhetstid för surrealismen i Sverige som man kan urskilja under det sena 1940-talet. I essäer och översättningar introducerade Laaban på egen hand eller oftare med Erik Lindegren den samtida franskspråkiga modernismen på bred front. Merparten av hans översättningar med Lindegren publicerades först i tidskrifter eller dagstidningar och först sedan i bokform – så till exempel med den epokgörande Nitton moderna franska poeter, utgiven i Panacheserien 1948.

Av Laabans egen diktning publicerades 1946 det poetiska portalverket ”Att leva fritt eller dö” i tidskriften 40-tal och den övervägande estniska samlingen Ankruketi lôpp on laulu algus samma år. Trots Laabans försänkningar i den internationella surrealiströrelsen var han vanligen aktiv i dissidentforum i rörelsens utkant som COBRA, Rixes, lettriströrelsen och Phases. Under 1950-talet syntes han i internationellt inriktade, på hemmaplan föga uppmärksammade företag som imaginisternas tidskrift Salamander eller i obskyra magasin för litterära dårar som Dag Wedholms Odyssé, där Laaban stod för mycket av materialet tillsammans med vännerna Gösta Kriland och Öyvind Fahlström. År 1958 utkom hans tunna, mångspråkiga volym Rroosi Selaviste.

Under 1960-talet blev Laaban på nytt mera aktiv som översättare och utkom bl.a. med översättningar av den estniska poeten Marie Unders dikter i Vigilia (1963), i urval och tolkningar gjorda tillsammans med Ivar Grünthal. Han översatte nu också Edgar Morins ”essä om masskulturen” Tidens anda (1968, med Vahur Linnuste) och flera musikaliska texter mellan svenska, estniska, ryska, tyska och andra språk, däribland Sergej Prokofjevs kantat Alexander Nevskij (1967).

Laabans översättningar betingas, både i urval och i ordval, av hans omfattande kunskaper i den modernistiska och förmodernistiska traditionen, av hans väldiga språkkunskaper och av hans särskilda underfundighet och språkmedvetenhet. Redan från början och i allt högre grad med tiden var han uppmärksam på språkets fonetiska aspekter, på ordens klanger. Att svenska inte var modersmålet gav Laaban en större frihet som nog passade översättningen av just den sortens lyrik han ägnade sig åt. Hans översättningar nyttjar i hög grad ord och fraser som är ovanliga i vardagsspråket och ibland kan tyckas arkaiska eller främmande, samtidigt som de ofta blir allittererande eller har fonetiska associationer utspridda i komplexa mönster så att deras musikaliska aspekter understryks.

I ett enkätsvar om lyriköversättningar från 1948 deklarerar Laaban att återgivande av form respektive innehåll i en dikt måste ges ungefär lika vikt och att ingendera bör renodlas på det andras bekostnad. Laaban beskriver här två motsatta positioner han velat undvika – å ena sidan tolkarens illusion att kunna identifiera sig med diktaren, å andra sidan omdiktarens illusion att kunna skriva samma dikt som vore den en egen. Han menar att den lyriske tolkaren bör förvandla bristerna till dygder och samvetsgrant överföra också det han själv inte förmår göra till sitt eget, samtidigt som han gör tolkningen till  ”en självständig poetisk organism”. Denna typ av spänning mellan formens och innehållets krav har han annorstädes beskrivit som ”den moderna poesins avgörande dilemma”, frågan om att följa språkmateriens egen dynamik eller en inre vision – det sker på tal om hans egen valfrände Gherasim Luca i en central essä från 1955.

I den långa rad modernistiska poeter som Laaban översatte till svenska tycks han tidigt haft en särskild förkärlek för René Char, och något senare för den rumänske surrealisten Gherasim Luca. Han kom också att återvända till Henri Michaux och uttryckte uppenbara frändskaper med Hans Arp, Marcel Duchamp och Kurt Schwitters. Ett antal estniska poeter har han också presenterat i svensk språkdräkt, bland annat den nämnda Marie Under. Laaban översatte därtill svensk poesi till franska, tyska och estniska. Översättningarna av hans egna dikter mellan främst estniska, svenska och franska gav stort spelrum och god övning.

Man skulle kunna säga att hela Laabans poetiska gärning i viss mening kom att utspela sig kring frågor om översättning. Mycken surrealistisk poesi är baserad i den inre rösten och dess obekymrade lekar och flöde, men Laaban var – kanske i sällskap med just Luca – närapå unikt nyfiken på just de fonetiska kvaliteterna hos denna inre röst, på att fokusera på orden i transformation och blivande. Språkliga associationer tar alla tillgängliga språks vokabulärer i anspråk. I en vidare mening är Laabans outtröttlighet som traditionsförmedlare, internationalist och reläpunkt för poesi från allehanda håll något som kan sägas blotta en kärna i översättandet som aktivitet.

Efter att ha skrivit mycket litteraturkritik blev Laaban en allt mer engagerad konst- och musikkritiker. Han kom samtidigt att själv ägna sig åt ljudpoesi. Han blev engagerad i Fylkingen och i Nutida musik. I slutet av 1960-talet kom några ljuddikter på skiva (samlingsskivorna Text-Sound Composition 2 och 7). När en yngre surrealistgrupp startades i Stockholm på 1980-talet deltog Laaban i dess verksamhet. Kalejdoskops förlag gav ut hans samlade Skrifter i fyra band 1988, han uppmärksammades med ett temablock i kulturtidskriften Pequod och gavs ut på CD på samlingsskivan The Pioneers – Five text-sound artists (1992).

Ilmar Laaban avled den 29 november 2000 i Stockholm. Postumt har publicerats ett litet häfte med anagram, Palingarderomb, och hans översättning av Estniska ballader (båda 2007).

Bibliografi

Gå till detaljerad bibliografi.

Om Ilmar Laaban

Skrifter av Ilmar Laaban

Översättningar i bokform

Bidrag