Svenskt översättarlexikon - biografiskt uppslagsverk över svenska översättareSvenskt översättarlexikon - biografiskt uppslagsverk över svenska översättare

Ingalisa Munck, 1905–1986

Foto ur Till Albert Bonniers förlags hundraårsjubileum, 1837–1937. En krönika i bild (1937).

Ingalisa Englund föddes i Stockholm den 9 december 1905 som enda barn till Ingrid Maria Englund och hennes make Lars Gustaf Englund. Fadern var distriktschef för SJ i Malmö och senare säkerhetschef i Stockholm. Modern fick tiden att gå genom att översätta noveller från engelska. Efter studentexamen läste Ingalisa vidare på universitetet i Lund och tog 1929 en magisterexamen i moderna språk – förutom nordiska språk även engelska och franska – och litteratur. Därefter vidareutbildade hon sig till bibliotekarie. År 1930 tog hon anställning som lektör och förlagsredaktör på Albert Bonniers förlag i Stockholm. Året därpå gifte hon sig med civilingenjören John Munck af Rosenschöld. Tillsammans fick de fyra barn. Ingalisa Munck fortsatte att arbeta på Bonniers fram till 1965. Hushållsarbetet i villan i Saltsjöbaden sköttes av hembiträdet Amy, som även tog hand om barnen.

Som lektör på Bonniers hade Munck en central roll i arbetet med att välja ut manus och översättningar för utgivning. Den legendariske förläggaren Georg Svensson uppgav i en minnesteckning att ”många av 1900-talets banbrytande författare torde ha Ingalisa Munck att tacka för att de blev upptäckta”. Hennes anställning sammanföll med en drastisk kursändring i den svenska litteraturen: de nya ”arbetarförfattarna” skrev på ett sätt som kändes ovant för många litterärt skolade redaktörer, och det krävdes ett öppet sinne för att vaska fram guldkornen i de manus som förlaget fick ta emot. När Munck intervjuades för Ingvar Orres serie ”Litteraturarbetarna” i Dagens Nyheter 1977 ville hon inte skryta om sina upptäckter utan berättade hellre om hur ”tagen” hon blivit när hon läst Moa Martinsons Kvinnor och äppelträd (1933) och om den ”glädje som inte hade något med karriär att göra” hon känt när hon 1957 fick Lampedusas Leoparden och det italienska korrekturet till Pasternaks Dr Zjivago i sin hand − båda översattes inom kort av Eva Alexanderson respektive Sven Vallmark. Det var den inflytelserike förläggaren Giangiacomo Feltrinelli som hade tagit med sig en kopia av Pasternaks utsmugglade manus hem till Munck.

Ingalisa Munck skrev 1954 flickboken Får jag lov, Lena?, som fick ett hedersomnämnande i Bonniers flickbokspristävling. I den senare Öppet brev om att bli gammal (1977) berättar hon chosefritt om sitt liv.

Munck var en flitig översättare från en rad språk − tyska, nederländska, franska, italienska, norska, danska och engelska. Översättardebuten skedde 1934 med Graham Greenes Orientexpressen. Fram till 1950-talet översatte Munck främst från engelska, en eller ett par verk per år, bland annat flickböcker, den kinesiske författaren Lin Yutangs populära Konsten att njuta av livet (1940; skriven på engelska) och Virginia Woolfs Åren (1941) för Bonniers Gula serien. Det blev också en del engelskspråkig spänningslitteratur och historiska romaner. I Muncks verklista märks även några medicinska fackböcker.

Från 1950-talet ägnade sig Munck främst åt italiensk litteratur. Hon reste ofta till Italien och höll på så sätt liv i italienskan. Även i Sverige hade hon goda kontakter med italienare, i synnerhet med den dynamiske författaren och litteraturförmedlaren Giacomo Oreglia. År 1951 utkom Don Camillo och hans lilla värld, den första delen i Giovannino Guareschis världsberömda serie om den komiske prästen Don Camillo. En jämförelse mellan originaltexten och översättningen ger vid handen att den sistnämnda innehåller relativt stora förändringar i förhållande till det italienska originalet. Först och främst är det ungefär bara hälften av originalets korta, relativt fristående episoder som har översatts. Man kan också notera att en viss redigering gjorts även inom berättelserna, med smärre reduktioner, förklarande tillägg och genomgripande modifieringar av meningsstrukturen. Möjligen skulle man kunna karakterisera översättningen som målkultursanpassad eller ”domesticerad”. Böckerna om Don Camillo tillhörde kategorin underhållningslitteratur, och kravet på att åstadkomma en underhållande svensk text kan ha motiverat de omfattande ingreppen.

Parallellt med Don Camillo-serien översatte Munck under 1950-talet flera pjäser för radion, däribland Carlo Frutteros Bollen (1955), vilken kom att regisseras av Ingmar Bergman. En särskilt nämnvärd titel från samma tid var Virginia Woolfs Mot fyren (1953), översatt i samarbete med Sonja Bergvall i en utgåva som har tryckts om otaliga gånger därefter. Munck översatte också Cora Sandels Köp inte Dondi! (1958) och medverkade som redaktör och översättare i antologin Italienska berättare från Boccaccio till Moravia (1952; med Giacomo Oreglia och Eva Alexanderson). Dessutom skrev Munck om modern italiensk litteratur i Forums författarlexikon Litteraturhandboken.

Efter pensioneringen från Bonniers 1965 fortsatte Ingalisa Munck som lektör för flera förlag samtidigt som hon utbildade sig till aktiveringsterapeut och arbetade med senildementa inom långvården samt höll i studiecirklar i italienska för patienter på Beckomberga sjukhus. Hon tog upp sina akademiska studier, tenterade två betyg i italienska och påbörjade forskarutbildning i litteraturvetenskap vid Stockholms universitet. Hon fördjupade sig särskilt i Marcel Prousts och Harry Martinsons författarskap. Den sistnämnde, som hon varit med om att upptäcka, ägnade hon ett särskilt intresse, och hon fick längre fram förtroendet att sammanställa författarens outgivna skrifter i volymen Bollesagor (1983).

Munck anförtroddes flera prestigefulla översättningsuppdrag på 1960-talet, däribland den Goncourt-belönade romanen Tornet (1968), av surrealisten André Pieyre de Mandiargues och Goffredo Parises dystopiska Chefen (1969; översatt med Elisabeth von Törne-Arfwedson). Andra nämnvärda översättningar var Elsa Morantes mästerverk Historien (med Anne Marie Hansen), Natalia Ginzburgs Familjen (1981) och Graham Greenes Orientexpressen (1982).

Recensenterna var, i de fall då de överhuvudtaget nämnde översättaren, ofta ytterst tillfreds med Muncks arbeten, ibland översvallande. Om den svenska utgåvan av Elsa Morantes stora roman Historien avgav till exempel Per Wästberg omdömet ”utomordentligt lyhört översatt” (Dagens Nyheter 27/7 1979). Det är därför förvånande att läsa Italienkännaren Göran Börges sågning av Muncks översättning av Natalia Ginzburgs språkligt avancerade roman Familjen. Börge slår ned på det mesta: översättningen känns ”osvensk”, den missar Ginzburgs specifika rytm och tonfall och är full av skevheter och vantolkningar (Aftonbladet 22/12 1981). Samma översättning beskrevs visserligen av Leif Zern i Dagens Nyheter (20/10 1981) som ”stilsäker”, men Börges kritik var inte helt obefogad. På ställen där Ginzburg ger prov på att vara en verkligt stor stilist, svajar inte sällan den svenska översättningen. Å andra sidan måste Lessico famigliare vara en av de svåraste uppgifter en översättare kan få på sitt bord, eftersom den bygger på och genomgående reflekterar över språkanvändningen i Ginzburgs barndomsfamilj. Romanen är fullkomligen pepprad med ord och uttryck som man inte finner i ordböcker, med dialektala fraser som Munck oftast − och befogat − återger på neutral svenska. Läser man översättningen för sig, utan källtexten bredvid, kan man ändå konstatera att den till stora delar fungerar mycket väl och att Ginzburgs stil och torra humor tränger igenom i Muncks svenska text.

Munck översatte ofta fyrhändigt: det gäller exempelvis Virginia Woolfs Mot fyren, som översattes med Sonja Bergvall, och Morantes Historien, med Anne Marie Hansen. Hansen berättar om ett mycket nära samarbete där de två översättarna gick in och ut i varandras översättningar som de kontrollerade och kommenterade ingående − ett mödosamt men lustfyllt arbete. Metoden var nog också personligen kännetecknande för Munck: hon drevs mindre av längtan efter att glänsa, mer av arbetsglädje och nyfikenhet. Som ”en total demokrat” beskriver Eva Alexanderson sin översättarkollega i en av de många dödsrunor Munck tillägnades dagarna efter bortgången den 5 februari 1986.

Ingalisa Munck fick två gånger översättarpremier ur Sveriges författarfond och tilldelades 1985 Svenska Akademiens översättarpris.

Bibliografi

Gå till detaljerad bibliografi.

Om Ingalisa Munck

Skrifter av Ingalisa Munck

Översättningar i bokform

Bidrag

Otryckta pjäsöversättningar