Svenskt översättarlexikon - biografiskt uppslagsverk över svenska översättareSvenskt översättarlexikon - biografiskt uppslagsverk över svenska översättare

Ingegerd Fries, 1921–2016

Foto: Privat.
Foto: Privat.

Olga Ingegerd Fries föddes den 12 oktober 1921 i Uppsala, där hon växte upp som äldsta barn av fem till orientalisten och akademiledamoten H.S. Nyberg och hustrun Fanny, född Hasselberg, vilka båda kom från prästfamiljer. Efter studentexamen 1940 läste hon klassiska språk och fornisländska och blev fil.mag. i latin och grekiska 1945. Senare i livet studerade hon teologi och hon prästvigdes 1985. Efter avslutade studier fick hon 1946 möjlighet att vistas hos en prästfamilj på nordvästra Island, där den isländska landsbygden och dess människor gjorde ett stort intryck på henne: ”Att ha sluppit ifrån Carolina och Uppsala […] är som att ha sluppit ut ur ett fängelse och äntligen blivit fri […]. Jag älskar naturen här, man ser så långt och fritt över de nakna bergen”, skrev hon i ett brev till systern Sigrid Nyberg, senare Kahle. Fries blev kvar på Island och gifte sig 1950 med lantbrukaren Jónas Baldursson som dock avled kort därefter. År 1952 återvände hon med en ettårig son till Sverige och Uppsala, där hon sedan gifte sig med Sigurd Fries, med vilken hon fick tre barn. Maken blev senare professor i nordiska språk vid Umeå universitet, där även Ingegerd Fries undervisade i isländska under 1970-talet. I samband därmed skrev hon Lärobok i nutida isländska (1976).

Efter hemkomsten såg Fries översättandet som en möjlig yrkesbana. Översättning från modern isländska till svenska inskränkte sig länge till Halldór Laxness, och hon blev därmed i viss mån en konkurrent till hans främste introduktör, Peter Hallberg. ”Jag fick översätta när Hallberg inte hade tid”, sa hon i ett samtal med artikelförfattaren 2007. Efterhand tillkom dock ytterligare författare, och Fries översatte bland andra Svava Jakobsdóttir och Ólafur Jóhann Sigurðsson.

Fries omfattade en språksyn där de klassiska språken är överlägsna de moderna: ”Översättningar [från grekiska], javisst, men har man möjlighet att jämföra, så ser man vilken dunkel avglans också de bästa är”, skriver hon 1944 i ett brev till systern Sigrid. På samma sätt blir översättningar till den formfattiga och ”degenererade” svenskan enbart ”en blek avglans av den isländska stilen” (”Att översätta från isländska”, 1969). Det förvånar därför inte att hon i sin första översättning – Laxness Salka Valka – ibland utnyttjar ett besläktat men i svenskan ålderdomligare ordförråd: fordom, frände, helgd, säll, stundom och så vidare, förutom rena islandismer som leksyster (’kvinnlig lekkamrat’) och tveverkan (’dubbelarbete’). Fries översättning ter sig därför inte sällan ålderdomligare än Knut Stubbendorffs från 1936, som gjordes via danskan:

hos fränka i Mararbod
allt är i våda
så mycket blygdes hon
vördig att åse
hur mycket av nöden lönnlighet var 
till folkets hugnad
hade dragit i härnad
Måtte allt gå dig väl.

                               – Fries

hos min moster i Marboden
faran var överhängande
så generad blev hon
ståtlig till växten
behovet av hemlighetsmakeri 
till glädje för befolkningen
skulle […] bekämpa
Lycka till.

                               – Stubbendorff

Att det på isländska normalspråkliga skækja i detta verk översatts med sköka illustrerar dessutom Fries tendens till eufemismer (Stubbendorff däremot går i motsatt riktning); med samma effekt ersätts den i romanen viktiga synonymen mella (’fnask’, ’luder’) genomgående med slampa.

Fries tillgrep ibland ett dialektalt register – emellanåt överlappande med islandismer – inte minst i Laxness Tidens gång i Backstugan (1957): kålgård, gärdsle, ledet (’grinden’), slåttanden, såd (’buljong’), körgårn; hit hör också efterställt possessivt pronomen som ”pojken min”. Men även allmänt talspråk förekommer, såsom morsan, eran, örena. Konjunktiver (sutte, bure, gåve med flera) är frekventa både i berättande delar och i dialog, och fastän detta ännu var vanligt på 1950-talet torde optativfrasen ”Och gånge det dig allt väl” ha tett sig egenartad även då. Vidare används ibland han/hon vid hänvisning till en sak, exempelvis hon om bibeln eller kyrkklockan, vilket innebär en stilhöjning i förhållande till originalet. Mer anmärkningsvärt är att det på isländska fullt gängse hann i väderuttryck bibehållits ett par gånger: ”Han har tagit på att regna” (”Hann er lagstur í rigníngar”). Detta illustrerar Fries vilja att ”ge dem som inte kan isländska en uppfattning om hur språket är uppbyggt”, som hon sa i samtalet 2007. Samma syfte kan ordagrant kalkerade idiom ha, med exempel ur Tidens gång i Backstugan: ”som fan ur fårläggen” (’som en blixt från klar himmel’), ”Och vad jag nu skulle säga och inte tiga” och ”Nu tycker jag de tar djupt i talgen”.

Fries arkaiserande strategi kom kanhända bäst till sin rätt i Laxness sagaparafras Gerpla (1954), vars närmast senmedeltida isländska är en utmaning för varje översättare. Hos Fries blev det ”en färgstark nusvenska med påfallande ålderdomliga inslag”, där hon trots ”en viss stelhet i stilen” i stort sett ”lyckats bra med sitt dryga och vanskliga arbete”, som nordisten Karl-Hampus Dahlstedt konstaterade i Upsala Nya Tidning 12/2 1955.

Däremot tycks Svava Jakobsdóttirs korta men mångbottnade Den inneboende (1971) – bland annat en allegori över den amerikanska militärbasen – ha passat Fries sämre. Det finns en del olyckliga missförstånd, exempelvis i den fundamentala inledningsmeningen: ”Maður er svo öryggislaus þegar maður leigir”, som Fries översatt till: ”Man är så otrygg när man hyr ut”. Verbet leigja kan förvisso betyda såväl ’hyra ut’ som ’hyra’, men här avses uppenbart det senare då romanen handlar om ett äkta par som vill lämna sin hyreslägenhet och bygga eget. Vidare stör sporadiska arkaismer (inte allom givet, åtra sig, ävlan), konjunktiver (hölle, stode med flera) och islandismer som Torlaksmässoträngseln (’julruschen’), krokvägar och borstklippt (’snaggad’) i en berättelse som ska återspegla den kvinnliga huvudpersonens klichéartade samtidsspråk.

Fries har av bland annat sin syster Sigrid beskrivits som ”mycket bestämd i sina åsikter”, något som hennes korrespondens med Laxness bestyrker. Trots sin beundran för författaren kunde hon vara kritisk, exempelvis för att pjäsen ”Silfurtúnglið” (”Silvermånen”, 1954) utspelar sig i urban miljö (på en nattklubb dessutom); i Sverige såg man hellre att han berättade ”om det verkliga Island” (i brev från Fries till Laxness 10/1 1955). Fries gick dock för långt när hon i Tidens gång i Backstugan ville stryka ett avsnitt som hon liknade vid ”en död råtta i lasten” (i brev från Fries till Laxness 25/6 1957). Laxness fick ett vredesutbrott och hotade att helt underkänna översättningen. Så gick det inte, men saken bidrog troligen till att hon inte översatte fler verk av honom.

Fries intresserade sig naturligt nog även för fornisländsk litteratur. I sin översättning av Njals saga ville hon i stället för Hjalmar Alvings ”vårdade samtalsspråk” (enligt Fries) från 1940-talet få fram ”det naturliga tonfallet” (dock utan att ge avkall på konjunktiver och andra arkaismer). Detta åstadkoms bland annat med hjälp av verbfraser som ”få nys om”, ”göra slag i saken”, ”vara bakom” (det vill säga ’dum’), ”dra åt skogen”, ”lämna i sticket”, ”lägga näsan i blöt”. Men naturligheten kan bli till ett manér och Lars Lönnroths översättning från 2006 ter sig i jämförelse återhållsam med dylika stilmedel.

blev lång i synen
De talade om väder och vind
Leta efter fårena dina 
– Håll truten Skarpheden!
Gunnar slog dövörat till
– Det frågar du, din skurk, sa Hallgerd.
Slå ihjäl honom!

                                  – Fries, 1981

blev bestört
Därpå talade de samman om åtskilligt
Leta efter fåren
”Håll din mun, Skarpheden”
det låtsades Gunnar inte om
”Behöver du fråga, en våldsman som du?” 
sade Hallgerd. ”Döda honom skall du!” 

                                  – Lönnroth, 2006

Det finns en tydlig pedagogisk ambition hos Fries, vars översättningar ofta är försedda med noter och förklarande texter (i Njals saga totalt cirka 40 sidor). Detta märks även i sagornas notoriskt svåröversättliga poesi, där Fries valde att i möjligaste mån återge bildspråket (så kallade kenningar) – med förklaringar vid behov – men inte konsekvent tillämpa allitteration och assonanser. Resultatet är en översättning som betonar begriplighet. Fries strategi blir tydlig i relief mot Åke Ohlmarks, som i och för sig respekterar de formella elementen men där verserna ofta torde vara obegripliga även för kvalificerade läsare. Som exempel kan anföras följande vers ur Kormaks saga:


Brámáni skein brúna
brims und ljósum himni
Hristar hörvi glæstrar
haukfránn á mig lauka.
En sá geisli sýslir
síðan gullhrings Fríðar
hvarma tungls og hringa
Hlínar óþurft mína.

Löksudet vins linvitt 
lysande Hrists gnistrande
bråmåne sken under brynens
broljus hökglanstjusande.
Smyckenas Frids smäcklocks
sömntungels strålar tung, ej
ringa, rolöshet bringar – 
ringarnas Hlins – och min ock!  

                                        – Ohlmarks, 1975

Som från månens skära
sken ur flickans öga
vass en glimt emot mig 
– kryddat öl hon räckte.
Sedan dess den strålen
under pannans himmel
guld-Frid med ringar –
vållar bådas smärta.

                                          – Fries, 2008
 

När Ingegerd Fries började sin bana var översättare från isländska ”lika ofta efterfrågade som försäljare av sotat glas vid solförmörkelser” som hon uttryckte det 2007. Hennes verkförteckning är således inte särskilt omfattande, trots att den spänner över mer än ett halvt sekel. Men mycket av det som hon översatte är lödig litteratur, vilket hennes översättningar också förmedlar när de lyckas som bäst.

Ingegerd Fries gick bort den 14 februari 2016 i Umeå.

Bibliografi

Gå till detaljerad bibliografi.

Om Ingegerd Fries

Skrifter av Ingegerd Fries

Översättningar i bokform

Bidrag