Svenskt översättarlexikon - biografiskt uppslagsverk över svenska översättareSvenskt översättarlexikon - biografiskt uppslagsverk över svenska översättare

Jadwiga P. Westrup, 1921–1988

Foto: Privat
Foto: Privat

Från slutet av 1950-talet fram till sin död översatte Jadwiga P. Westrup drygt femtio böcker för vuxna och nästan tvåhundra böcker för barn och ungdom, framför allt från engelska, men enstaka titlar även från tyska, franska och danska.

Westrup hade en internationell bakgrund. Hennes far hette Zenon Przybyszewski Westrup och var son till den polske författaren Stanisław Przybyszewski och den norska författarinnan Dagny Juel, omskrivna för sina dramatiska livsöden. Zenon Przybyszewski hade kommit till Lund 1905, där han adopterats av industrimannen Wilhelm Westrup, gift med Dagny Juels syster. Han blev senare verksam som svensk diplomat och gifte sig 1920 med Anna de Geer, dotter till statsminister (1920–1921) Louis de Geer. Dottern kom att tillbringa sina fyra första skolår i London fram till tio års ålder. Efter skolan förlade Jadwiga P. Westrup sina studier till Lund, där hon en tid också var redaktör för studenttidskriften Lundagård. Senare levde hon i Stockholm och verkade bland annat som kåsör för Svenska Dagbladet och som lektör för Barnbiblioteket Saga. Efter en tid i huvudstaden flyttade Westrup tillbaka till Skåne och bodde ensam i trädgårdsmästarbostaden till släktgodset Rydsgård där hon försörjde sig som översättare på heltid. Till fritidsintressena hörde hundar och trädgårdsskötsel.

Inledningen på Jadwiga P. Westrups översättargärning var onekligen lyckosam. Hon debuterade 1959 med två verk: dels favoritförfattaren Edith Nesbits Järnvägsbarnen, dels en engelsk deckare som intar en särställning inom genren – En gammal skandal av Josephine Tey. Till de tidigaste översättningsuppdragen hörde också Harper Lees bästsäljare Dödssynden (1960, orig. To Kill a Mockingbird). Alla dessa tre titlar har senare utkommit i flera upplagor på svenska. Så sent som 2010 skrev en bedömare om översättningen av Harper Lee att den får ”läsaren att tro att man läser boken på originalspråk!” (Johanna Akujärvi, förord till Lee, 2010). Westrup översatte också novellsamlingar av den senare Nobelpristagaren Doris Lessing och inte mindre än sex verk av den amerikanska författaren, kritikern och politiska aktivisten Mary McCarthy. Dessa översättningar tillkom i samarbete med Harriet Alfons, ett arbete som gick till så att Alfons, som bodde i Stockholm, svarade för grundöversättningen, medan Westrup med sin stora språkliga kunskap korrigerade texterna och motiverade sina ändringar i långa utförliga brev från Skåne.

För översättningarna av Susan Coopers fantasypentalogi En ring av järn (till svenska 1982–1985, orig. The Dark is Rising) som anknyter till Arthursagans legender erhöll Jadwiga P. Westrup Bonniers Juniorförlags barnbokspris 1985. (Redan 1982 hade hon tagit emot Litteraturfrämjandets särskilda stipendium för översättare.) I den andra delen av Coopers romansvit, En ring av järn (1982), har översättaren vinnlagt sig om att bevara berättelsens högtidliga och ålderdomliga språk och drar sig inte heller för att låta de unga läsarna möta lite ovanligare ord och uttryck:

Det var då, utan förvarning, som rädslan kom. Den första vågen fångade honom när han var på väg över golvet till sin säng. Den hejdade honom så att han stod blickstilla mitt i rummet med öronen fyllda av vindens tjut. Snön piskade mot fönstret. Will var plötsligt iskall och kände samtidigt ett pricklande i hela kroppen.

Arthursagan hade Westrup ägnat sig åt några år dessförinnan genom översättningen av T.H. Whites omdiktning Svärdet i stenen (1975). Det engelska originalet hade utkommit 1938 och det fanns sedan tidigare en översättning av Åke Ohlmarks (1964). Vid en jämförelse mellan de två svenska texterna skiljer de sig åt på så vis att Ohlmarks är tungfotat arkaiserande och full av tillägg, medan Westrup är mer läsvänlig och modern:

Bågskytte var en allvarsam sysselsättning den tiden. Det hade ännu inte förvisats till rödskinnens och småpojkarnas domäner, så när man i dessa fjärran dagar sköt dåligt kom man också på dåligt humör, alldeles som förmögna söndagsjägare gör nuförtiden. Kay sköt inte bra. Han spände för hårt och fnätte [sic!] på pilen vid avlossandet dessutom, i stället för att låta bågen sköta skottet.

”Å, vi går härifrån”, sa Kay. ”Jag blir sjuk av de här fördömda måltavlorna. Vi skjuter på gojan i stället.”  (Ohlmarks)

 *

Bågskytte var en allvarlig sysselsättning på den tiden. Det hade ännu inte blivit en lek för småpojkar. När man sköt illa blev man på dåligt humör, precis som rika fasanjägare blir i våra dagar. Kay sköt illa. Han spände sig och ryckte i strängen, istället för att låta bågen sjunga.

”Äh, nu räcker det”, sa han ”Jag är utled på de här usla måltavlorna. Kom så går vi och skjuter på gojan.” (Westrup)

Westrup försåg ofta sina översättningar med förord. I hennes introduktion till Whites roman anar man den förtjusning som hon upplevt över svårigheterna i sitt arbete – bland annat nämner hon Whites sätt att obesvärat bolla med ”både historiska och språkliga” anakronismer och hans tendens att växla stil ”med en snabbhet och lätthet som ofta lämnar en svensk skrivare handfallen”.  Westrup meddelar också att hon ibland har tillgripit ”skanismer, spår av översättarens privata språk som får markera något bisarreri i engelskan”.

Man får ha överseende med att en så idog översättare som Jadwiga P. Westrup kan slumra till någon gång – som när hon i en del av Laura Ingalls Wilders självbiografiska svit om uppväxten i nybyggartidens USA ordagrant kallar blackbirds för svartfåglar istället för koltrastar. Överlag höll hon dock en mycket hög nivå, vilket nog underlättades av en professionell medvetenhet om översättarens position som litterär förmedlare – i synnerhet vad gäller verk för barn och ungdom. I en intervju (Dagens Nyheter 7/12 1982) har Westrup förklarat att hon inte fann någon större skillnad på att översätta för barn eller för vuxna, men att det är viktigt att inte förenkla för mycket när man översätter för barn då det riskerar att göra texten tråkig. Också i artikeln ”En översättares vedermödor” (Barnboken 1982:1) förnekar Westrup bestämt att det skulle vara lättare att översätta en bok för barn än för vuxna, men medger att hon ibland tvingas skriva om eller hoppa över sådant som ligger utanför svenska barns referensramar. Av liknande skäl försåg hon ibland sina texter med noter, som i vissa översättningar av favoriten Nesbit, ursprungligen författade under 1900-talets första decennium, och där Westrup kan förklara begrep som syce och ayah för ”barnsköterska” respektive ”indisk uppassare”. I några fall har hon skrivit egna förklarande förord.

Jadwiga P. Westrup har i intervjuer förklarat att det ”döljer sig en gallskrikande författare inom mig”. Hon drömde tidigt om att skriva egna berättelser, men det stannade vid ett par personliga böcker som berörde fritidsintressena: Omgiven av hundar (1984) och den postumt utgivna kåserisamlingen Akaciagrenar (2011). Också sent i livet ville hon trappa ner på översättandet för att få möjlighet att skriva något eget, men det var för sent. Hon gick bort några månader före sin far.

Bibliografi

Gå till detaljerad bibliografi.

Om Jadwiga P. Westrup

Skrifter av Jadwiga P. Westrup

Översättningar i bokform