Svenskt översättarlexikon - biografiskt uppslagsverk över svenska översättareSvenskt översättarlexikon - biografiskt uppslagsverk över svenska översättare

Jan Gehlin, 1922–2010

Foto: Per Adolphson

Jan Gehlin föddes den 24 mars 1922 i Norrköping men växte upp i Helsingborg i ett konstnärshem med breda kulturella kontakter. Båda föräldrarna, Ester och Hugo Gehlin, och två syskon var bildkonstnärer. Jan valde att bli författare och översättare, men vid sidan av ett yrke som skulle ge en tryggare inkomst: han blev jurist, rådman i Stockholm och utnämndes slutligen till hovrättsråd vid Svea hovrätt 1977. Han gick bort den 17 november 2010.

Att Jan Gehlin växte upp i en konstnärlig miljö gjorde att han blev medveten om fria konstnärers besvärliga situation och tidigt kom att engagera sig i författarnas kamp för drägliga villkor och ordnade relationer inte minst till förlagen. Redan 1950 valdes han in i Sveriges Författareförenings styrelse. Under mer än fyra decennier därefter kom han att spela en viktig roll i organiserandet av de svenska författarna och litterära översättarna. Som ordförande i Sveriges Författareförening (1965–1970) och Sveriges Författarförbund (1971–1982) medverkade han till att de mindre föreningarna för skönlitteratur, barn- och ungdomslitteratur, facklitteratur och översättare gick samman i en enad organisation. Han stärkte författarnas roll i Sveriges författarfond, såg till att översättarna fick del i de ersättningar den förmedlade och markerade vikten av en stärkt upphovsrätt. Den juridiska bakgrunden och Gehlins förhandlingsskicklighet gav honom – och Förbundet – auktoritet både hos förläggarna och i departementen. Författarförbundets och de tidigare föreningarnas historia har Gehlin utförligt skildrat i Floden och virvlarna. Linjer och episoder i hundra års författarfacklig historia (1993). Viktig blev också boken Upphovsrätt för författare (1983), som gjorde juridiken begriplig för den vanlige författaren.

Gehlin hade debuterat 1943 med diktsamlingen Att gripa varligt. För tidigt, för gymnasialt tyckte han själv i efterhand. Som poet verkade Gehlin i 1940-talets tradition med de uttalade förebilderna Ekelöf och Vennberg. Efterhand nådde han en allt större behärskning av de konstnärliga medlen. Självkritisk och osäker nedvärderade han ofta sina insatser som lyriker, men inte minst i de senare samlingarna finns en självständig, personlig ton som övertygar. Tidigt om morgonen (1984) belönades med Carl-Emil Englund-priset.

Gehlins första prosabok Arvsskiftet (1947) anknöt säkert till hans erfarenheter som jurist och är en drabbande historia om en familjs upplösning. Enskilt område (1949) och Gränstrakter (1953) är klart självbiografiska och skildrar en skolmiljö med pennalism och antisemitism i världskrigets skugga. Vid sidan av de mänskliga studierna behandlar Gehlin samhälleliga problem som bristande rättssäkerhet (Vackre prinsen, 1968), byråkratism (Spindelnätet, 1971) och politiska svek (Fadern, 1973). Berättelserna är ofta personliga och engagerande, skrivna på en snärtig, frisk och nyanserad prosa.

Gehlin kom genom sin mor, som var danska och född Henriques, i nära kontakt med det köpenhamnska kulturlivet. Han tillbringade en stor del av sin barndom hos morföräldrarna och såg sig nog som tvåspråkig. Men det var till svenska han skulle översätta. De första verken på 1940-talet var populära reseskildringar av Aage Krarup Nielsen. Gehlin kom sedan mer att ägna sig åt aktuella romaner av till exempel Karl Bjarnhof, H.C. Branner, Carl Erik Soya och Dorrit Willumsen. Han ägnade sig också åt 1800-talsklassiker som Steen Steensen Blichers romantiska landsbygdsnoveller. Som mästerverket bland översättningarna betraktade han sin version av William Heinesens De förlorade musikanterna (1966). Denna färöiska berättelse har en helt annorlunda karaktär än Gehlins egen prosa. Heinesen breder ut sig i ett friskt fabulerande med utvikningar, krumsprång och invecklade kringelkrokar. Texten är full av citat och anspelningar på dansk och färöisk litteratur. Av allt att döma tyckte Gehlin att boken var en spännande utmaning och han följde oförskräckt i Heinesens spår.

Jan Gehlin var framför allt verksam som översättare under 1950-talet och 1960-talet. Efter Heinesen kom han att koncentrera sig på den fackliga verksamheten, domarbanan, och i viss mån det egna författarskapet. När han väl slutat som ordförande för Sveriges Författarförbund återkom han emellertid som översättare, nu av engelsk spänningslitteratur – Michael Innes Bibliotekets gåta (1985) var en berättelse med domstolsbakgrund och av Ellis Peters (pseud. för Edith Pargeter) översatte han en rad mordgåtor i medeltida miljö. Inga djupsinnigheter, men fantasifulla skrönor som kunde roa både översättare och läsare. Det var för övrigt inte första gången Gehlin översatte engelsk litteratur. År 1960 hade han givit sig på Jerome K. Jeromes humoristiska klassiker Tre män i en båt, vars torra humor och absurda situationskomik passade honom. Det blev en stor framgång och boken trycktes i åtskilliga upplagor.

Som lagtolkare och som poet hade Gehlin övat sig i att ge akt på nyanserna hos minsta ord och i sin översättargärning behandlar han därför också ganska ordinära texter med största noggrannhet. Att finna det rätta ordet, den rätta nyansen i remissvaret, i poesin eller i den lyckade översättningen var en passion för Jan Gehlin. Att han sedan också lockades och roades av problemlösningar och språkspel var säkert. Och ibland kände han kanske att det kunde vara vilsamt att följa en annans möda och försöka få till en ny version av en annans tanke. I det biografiska lexikonet Författaren själv (1993) sammanfattar Gehlin själv sin litterära gärning på följande sätt:

JG satsade inte på författarskap som yrke eller karriär. I valet mellan olika verksamheter förbrukade han merparten av sin arbetstid på det fackliga området. Nu får det väl betraktas som lyckat att en konstnär – i ett hav av konstnärer som, hur man än vänder det, endast till en mindre del får plats i sin konstarts ”historia” – ägnar sig åt att främja andras arbete, ur vilket man möjligen åt framtiden kan vaska fram periodens ädelmetall. Man kan säga att JG i dessa stycken sökte hjälpa till att befolka den parnass, till vars trängsel han själv inte tänkte bidra.

Dessa ord har fortfarande giltighet om man tillägger att den självförnekande tendensen måste hållas tillbaka. Jan Gehlin var en högst läsvärd författare – som poet, prosaist och översättare – och han hör förvisso hemma på den parnass vars villkor han så framgångsrikt sökte förbättra.

Bibliografi

Gå till detaljerad bibliografi.

Om Jan Gehlin

Skrifter av Jan Gehlin

Översättningar i bokform

Bidrag