Svenskt översättarlexikon - biografiskt uppslagsverk över svenska översättareSvenskt översättarlexikon - biografiskt uppslagsverk över svenska översättare

Jane Lundblad, 1905–1986

Jane Lundblad
Foto: Hans Erixon

Slår man på Jane Lundblad i Vem är det, finner man den på sedvanligt sätt komprimerade katalogarian:

fil. lic. 45, fil. dr 48, stud. Columbia Univ. New York 45–46, medarb. GHT 32–50, red:sekr. Prisma 49–50, lär. North Park Coll. Chicago 56–57, tf. univ:lektor i eng. Sthlms univ. sed. 59; litt. progr. Sv:es radio sed. 49. Skr.: Nathaniel Hawthorne and European Literary Tradition (drsavh. 47), red. Eng. klassiker sed. 52, Amer. klassiker sed. 57, översättn.

Sist i meritlistan, som ett litet tillägg bara, finner man det lilla ordet ”översättn.”. Vecklar man ut det omfattar det uppemot ett par hyllmeter med huvudsakligen anglosaxisk skönlitteratur: C.P. Snow, Angus Wilson, Eric Linklater, Han Suyin, Graham Greene, Henry James, Pepys dagbok i urval, Boswells Samuel Johnsons liv, Virginia Woolf, George Eliot, Gertrude Stein, Nathaniel Hawthorne, Washington Irving, Jane Austen, men också översättningar från tyska som Adalbert Stifter och E.T.A. Hoffmann. Till det kommer inledningar och kommentarer – ofta för Tidens klassikerserie där Jane Lundblad i många år stod för urvalet av engelskspråkig litteratur.

Jane Lundblad började översätta eftersom hon inte ville undervisa men hade därutöver en för en kvinna under dåtida förhållanden ovanligt rörlig karriär. Hemifrån kom hon redan som skolflicka, eftersom gymnasiet i Vänersborg inte tog emot flickor, först till Lund, sedan till Uppsala, därefter Utrikesdepartementet. Hon ville ut i världen, ”till NF helst”. Men hon hann inte med mer än en kort tid på beskickningen i Bukarest innan familjen övertalade henne att komma hem. Snart satte också andra världskriget stopp för vidare resor, men sju år som privatsekreterare hos Torgny Segerstedt på Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning gav en nog så intensiv kontakt med den plågade världen utanför Sverige. Det var en spännande och hektisk tid med alla flyktingar som kom till tidningen – Kurt Tucholsky, Ernst Toller och en mängd andra emigranter. Lundblad översatte de artiklar på engelska och franska och tyska som skrevs under pseudonym, utöver de följetonger och noveller som skulle in i tidningen. Dessutom bidrog hon med egna recensioner och reportage.

Erfarenheten från tidningsvärlden betydde mycket, sa Jane Lundblad själv. ”Man får sin egen rutin – ju mer förtrogen man är med språket, desto lättare är det att undvika anglicismer, gallicismer, germanismer eller vad det nu är. Man lär sig att transformera mellan språken, man vet att de regelmässigt förändras på ett visst sätt.” Hennes gedigna lingvistiska kunskaper var naturligtvis till stor hjälp. Hon var bestämd vad gällde översättningens svenska form. ”Svenska ska vara svenska även i en översättning. Det är viktigare än enstaka översättningsgrodor – sådana gör alla.”

Under andra världskriget blev Jane Lundblad sjuk några år och passade på att börja doktorera – ”för att ha något att göra”. Det blev en avhandling i engelska om Nathael Hawthorne. Knappt hann kriget ta slut förrän Jane Lundblad for till USA för att studera. ”Det var en norsk båt, en av de allra första, jag var enda kvinnan ombord, vi kryssade mellan minfälten ...”

På avstånd sett kan Jane Lundblads yrkesliv nog te sig just så: som en kryssning mellan minfält. Men parallellt med alla spännande upplevelser som hon så gärna berättade om fanns hela tiden det där sista ordet, ”översättn.”. Och på något vis flyter alltsammans in där. Allt kommer till användning. Studierna i Uppsala. Den hårda duvningen på Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning. Redaktionstiden på Prisma, där Erik Lindegren fungerade som en annan, mer krävande och sparsmakad mentor i översättandets konst. Fackkunskaper från alla håll, från dammsugardelar till hemliga kodbeteckningar – ”till sist kan man en förskräcklig massa om allt möjligt, varje bok har ju sina egna svårigheter. Man blir aldrig fullärd.”

Jane Lundblad satt i styrelsen för Sveriges författarfond och tröttnade aldrig på att upprepa: ”Översättare ska resa!” Det var viktigt att kunna miljöerna, också språkligt – själv hade hon exempelvis glädje av sina tidiga minnen när hon översatte Barbara Pyms romaner om det kyrkliga livet på den engelska landsbygden. Författarfonden fick också glädje av Jane Lundblads noggrannhet. Hennes granskningar i stipendieärenden var omsorgsfulla, utförda mot originalen och ofta även mot tidigare översättningar. Trots hennes respekt för vars och ens personliga sätt att lösa sin uppgift kan man också här tydligt läsa sig till hennes egna värderingar, inte minst ifråga om facköversättningarna. Givetvis är klarhet, begriplighet och trohet mot originalet oundgängliga, men alltsomoftast invänder hon också mot en alltför stor bundenhet vid förlagan som kan leda till klumpiga – om än inte felaktiga – konstruktioner på svenska. Onödiga latiniseringar i synnerhet har hon svårt för – varför skriva ”komplex” i stället för invecklad, teknisk ”innovation” i stället för omdaning eller förnyelse? Och varför är fackförfattarna ofta så litterärt obevandrade!

Vad Jane Lundblad ansåg vara allra viktigast för en översättare var läsningen, att vara hemmastadd i litteraturens ekorum. Det gällde i stort, under alla de år Jane Lundblad ansvarade för urval, översättning och kommentarer av Tidens engelska och amerikanska klassiker, men också in i textens minsta skrymslen under arbetet:

Man ska vara så trogen som möjligt, det är just det svåra det. Ett paradoxalt arbete egentligen: man får uppbåda all sin skicklighet för att inte synas, och för att det ska bli som ett genomskinligt glas, när det är som bäst.

År 1966 och 1976 tilldelades Jane Lundblad Sveriges författarfonds premium för belöning av litterär förtjänst.

Bibliografi

Gå till detaljerad bibliografi.

Om Jane Lundblad

Skrifter av Jane Lundblad

Översättningar i bokform

Bidrag

Otryckta pjäsöversättningar